En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Viktiga satsningar på vuxenutbildning

Vuxenutbildningen får allt större betydelse för individen och spelar en viktig roll för en väl fungerande arbetsmarknad. Regeringens budgetsatsningar är därför välkomna. Men utbyggnaden ska ske på kort tid, den kräver medfinansiering och bristen på lärare är mycket stor.  Ska vi lyckas så behöver huvudmän och stat kroka arm.

SKL har verkat för fler platser på komvux i allmänhet och yrkesvuxenutbildning (yrkesvux) i synnerhet. Detta är nödvändigt för att möta efterfrågan på kvalificerad arbetskraft. Gymnasieskolan kan inte själv försörja den stora volym av kompetens med gymnasial yrkesutbildning som krävs idag och framöver.

Förändrad målgrupp ställer nya krav

Målgruppen för vuxenutbildningen är idag både större och ser annorlunda ut än tidigare. I dag är det en högre andel personer utan svenska som modersmål, unga som i många fall har flera skolmisslyckanden bakom sig och fler personer i behov av särskilt stöd på olika sätt.

Det här ställer nya krav och är något som måste tas hänsyn till vid förändringar i utformningen av utbildningen. Från SKL: s sida ser vi ser ett stort behov av samlade nationella insatser för att utveckla till exempel modersmålsstöd, språkanpassade läromedel, digitala läromedel och översättning av kursmaterial. Arbetsförmedlares kunskaper om vuxenutbildningen behöver också stärkas.

Om vuxenutbildningen ska anpassas och användas i ökad grad som etableringsinsats för nyanlända inom ramen för etableringsuppdraget måste det finnas en hållbar finansiering för dessa insatser. Dessutom behöver förutsättningarna för studiefinansiering efter etablering överlag bli bättre så att fler nyanlända kan satsa på fortsatt utbildning. 

Bristen på lärare en stor utmaning

Regeringens satsning innebär att många fler lärare kommer att behövas. I och med dagens brist på yrkeslärare måste det därför finnas möjlighet att gradvis bygga ut vuxenutbildningen. Staten har ansvaret för att detta görs.

För att rekrytera fler lärare borde vuxenutbildningen bättre uppmärksammas i andra statliga satsningar, som lärarlönelyftet. Vi behöver också pröva nya vägar att rekrytera lärare med god yrkeserfarenhet från olika områden. Möjligheterna att studera parallellt med jobbet måste öka och det bör vara kopplat till ett flexibelt studiestödssystem.

För 2016 aviserades 10 359 platser, vilket resulterade i 8 475 utlagda. För 2017 är planeringen 21 750 nya platser och för 2018 föreslås 32 500 inom yrkesvux. SKL bedömer att cirka 16-17 000 platser i yrkesvux och 4 000 i lärlingsvux är realistiskt i ett närliggande perspektiv om utbildningen ska vara attraktiv och hålla hög kvalitet.

Svårt med två parallella system

Jag vill betona att arbetsmarknadspolitiska insatser i högre grad behöver omfatta den kommunala vuxenutbildningen. Det är nödvändigt med en fortsatt utveckling där det är möjligt att koppla ihop vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitik. Det är svårt att upprätthålla volym och kvalitet i utbildningen i två parallella system för utbildning av vuxna.

Ansvarsfull utveckling

Vuxenutbildningen har utvecklats konstant efter hur det svenska samhället sett ut och hur omvärlden har förändrats. Det behöver den fortsätta göra.

Förändringarna i utbildningssystemet behöver dock ske gradvis, med eftertanke och med framförhållning. Det måste finnas rimliga förutsättningar att klara kompetensförsörjningen av lärare och skolledare samt bygga ut utbildningarna lokalt. Det ger goda resultat som gagnar såväl individen och samhället.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Be Sociable, Share!

    Professionsprogram för viktigt för att lämnas till myndigheter

    SKL ger både ris och ros åt Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram för lärare och skolledare. Idéerna om innehåll är goda. Men låt arbetsgivare och arbetstagare som är närmast verksamheten styra behoven av kompetensutbildningen istället för en myndighet.

    Jag tycker att Skolkommissionen föreslår en del som är värt att bygga vidare på, som professionens delaktighet och ansvar, vikten av tydlighet och transparens samt de skisserade karriärvägarna.

    Samtidigt föreslår man en organisation som är främmande för svensk arbetsmarknad – nämligen att reglera kompetensutvecklingen i förordning och låta en myndighet styra arbetet. Men för att utveckla verksamheten behövs kunskap som förutsätter en närhet till förskolor och skolor samt möjligheterna till ansvarstagande. Denna kombination finns endast på lokal nivå. Skolkommissionens speciallösning stökar till och skapar en otydlig ansvarsfördelning.

    Lärandet en del av vardagen

    Att stärka lärares och skolledares kompetensutveckling måste gå hand i hand med en stärkt lärandekultur i hela skolan. Det behövs även en helhetssyn i samverkan med lärosätena, från grundutbildning till introduktion, kompetensutveckling, påbyggnad och forskning. Det är väsentligt att lärosätena inte ses enbart som utbildningsanordnare. Det är vid lärosätena ny kunskap skapas, prövas och förfinas. Här behöver forskningssamverkan med förskolan och skolan utvecklas, vilket ett professionsprogram kan stödja.

    Lärande som sker i formaliserad form måste mötas med att pröva nytt i vardagen. Vilket utvecklingsstöd och vilken kompetensutveckling som behövs handlar både om individuella behov och verksamhetens behov – ibland sker det bäst i den egna skolan, ibland i samverkan med andra skolor, ibland på en högskola. Detta är inget som kan formaliseras av myndigheter. Här är den lokala nivån klart bättre, med en unik inblick i enskilda förskolors och skolors vardagliga verksamhet och utveckling.

    Samverkan profession, huvudmän, lärosäten och myndigheter

    Istället för en myndighetsstyrning menar jag att vi kan lära av den modell som branschen tidigare föreslagit för att stärka kopplingen mellan forskning och skola. Gemensamma insatser och ett gemensamt ansvarstagande från professionen, huvudmännen, lärosätena och statens sektorsmyndigheter kan garantera den långsiktighet och relevans som ett professionsprogram behöver. Med en sådan grund för kompetensutvecklingen tror jag att eleverna kommer att märka skillnad inom en snar framtid.

    Min poäng är dels att vi behöver prata om formerna och innehållet samtidigt. Det går inte att runda organisationsfrågan eftersom den är väsentlig för innehållet i ett professionsprogram. Dels att professionen behöver kliva fram och ta ansvar för utveckling och innehåll i ett professionsprogram. Såväl kåren i skolan som kåren vid lärosäten. Ansvaret för att möta verksamhetens behov behöver fortsatt ligga på huvudmännen.

    Per-Arne Andersson

    Avdelningschef

    Be Sociable, Share!

      Remissinstanser vill ha djupare analys av Skolkommissionens förslag

      Nu börjar yttranden om Skolkommissionens förslag från såväl kommuner, organisationer som myndigheter att publiceras. Mina medarbetare och jag läser just nu remissvaren med stort intresse.

      Här är kommentarer på några av kommissionens förslag. Jag kommer med all säkerhet att återkomma mer i detalj om enstaka förslag och om SKL:s synpunkter som beslutas på fredag.

      Skolans finansiering

      I många remissvar som jag har läst är man positiva till att minska antalet riktade statsbidrag. Flera huvudmän välkomnar förlaget om mer resurser till skolan, men är kritiska till hur det föreslagna statsbidraget till undervisning och elevhälsa har utformats och förslaget om utredning av miniminivåer och sektorsbidrag.

      Huvudmän pekar på att det finns en rad grundläggande frågor som behöver tas hänsyn till.  Exempelvis styrs kommunernas ekonomi av statliga regelverk som balanskrav och budgetprocess. Förändringar i omvärlden har en direkt påverkan på kommunernas verksamhet. I ljuset av detta ifrågasätts om en nationell resurstilldelning blir mer ”träffsäker” än vad respektive huvudman klarar av. Huvudmännens kunskap om lokala förhållanden, samverkansmöjligheter m.m. får inte undervärderas.

      Statskontoret skriver att de finner litet stöd i betänkandet för att miniminivåer och sektorsbidrag skulle vara effektiva och proportionerliga instrument för att säkerställa resurser till skolan och avstyrker förslaget om att tillsätta en utredning.  

      Myndigheter avstyrker förslaget om statlig skolchef

      Både Statskontoret, Skolverket och Skolinspektionen avstyrker Skolkommissionens förslag om en statlig reglering av skolchefens ansvar eftersom det skulle medföra otydlighet i systemet.  

      Delade meningar om förslag om professionsprogram

      Synpunkterna på förslaget om professionsprogram är delade. Statskontoret är negativ och menar att innan regeringen går vidare med ytterligare en satsning på lärarnas karriärutveckling bör erfarenheterna från tidigare satsningar tas tillvara. Myndigheten pekar på att statens fokus bör ligga på att säkerställa att lärarutbildningen fungerar väl innan man sjösätter ytterligare en professionsorienterad reform som innebär att staten tar över ansvar från huvudmännen och arbetsgivarna.  

      Skolverket ställer sig positiv till att skapa en tydlig struktur för kontinuerlig kompetensutveckling för lärare och skolledare men saknar en beskrivning av hur systemet som helhet är tänkt att fungera.

      Viktiga perspektiv saknas

      Flera huvudmän pekar i sina svar på att de saknar viktiga perspektiv i kommissionens betänkande. Det handlar om förskola, fritidshem, grundsärskola, gymnasiesärskola samt vuxenutbildning. Flera av de förslag som kommissionen redovisar är av systemövergripande karaktär och har bäring på samtliga skolformer. Stockholm stad menar att om skolsystemet i sin helhet ska stärkas behöver samtliga skolformer ingå i den bakomliggande analysen och i de strukturella förslag som kan följa av kommissionens arbete framöver.

      Flera av Skolkommissionens förslag uppfattas som otydliga

      Även om myndigheter som huvudmän ser positivt på flera av kommissionens förslag, är en generell synpunkt att det finns behov av problematiseringar, förtydliganden och konsekvensanalyser. Flera delar av förslagen uppfattas antingen som otydliga eller att de kommer att bidra till otydlighet i systemet.

       Denna otydlighet går tvärtemot OECD:s rekommendationer. Min förhoppning är att regeringen lyssnar på instanserna och tar till sig av deras budskap. Genomtänkta och väl förankrade reformer är nämligen enda vägen framåt om inte Skolkommissionens arbete ska vara förgäves. SKL har tidigare formulerat kravet som ”samarbete på riktigt”.

      Avslutningsvis lånar jag en av Skolverkets formuleringar från deras pressmeddelande. ”Vi behöver samla oss kring de framgångsfaktorer som finns och utifrån dem stödja huvudmännen i deras fortsatta ansvarstagande att få en mer likvärdig skola…”

      Per-Arne Andersson

      Avdelningsdirektör

      P.S. SKL:s styrelse fattade beslut om de delar som rör skolans finansiering i början av juli. Här kan du läsa detta svar. Övriga delar beslutas på fredag den 8 september.

       

       

       

       

       

      Be Sociable, Share!

        Bra skolutveckling bygger på gemensam analys och tydliga prioriteringar

        Vad handlar skolutveckling om? Frågan är het i sociala medier. Kritiska röster likställer skolutveckling med externa projekt och insatser som blir kortsiktiga tomtebloss i verksamheten. Denna tolkning av begreppet går tvärtemot min och många andras bild av vad skolutveckling egentligen innebär.

        Några reflektioner med anledning av debatten:

        -Skolutveckling sker när professionen och ledningen efter sin analys tillsammans arbetar för att förbättra verksamheten. Om skolan då får externt stöd i detta lokala utvecklingsarbete – till exempel i form av metodstöd från forskare, vägledning från experter från kommunen eller medel från staten – är detta inte samma sak som skolutveckling. Det är bara ett smörjmedel.

        -Skolutveckling sker inte av sig själv. Det krävs förutsättningar i form av en fungerande styrning och ledning och en struktur för det systematiska kvalitetsarbetet. Det är här huvudmannen spelar en viktig roll. Ledningen behöver arbeta för en gemensam syn där lärarnas kompetens, samarbete och höga förväntningar är avgörande för verksamhetens kvalitet. Det behövs en tydlig rollfördelning och bra samarbete mellan nämnd, förvaltningsledning, rektor och lärare. Gemensamma rutiner för systematisk uppföljning och återkoppling är centralt – inte minst med tanke på att omsättningen av rektorer och chefer har ökat. Att arbetet dokumenteras är därför mycket viktigt.

        -Skolutveckling handlar om att arbeta systematiskt för att utveckla undervisning och arbetssätt. Analys, insatser och uppföljning måste ske på varje förskola och skola utifrån de lokala behov som finns.

        -Skolutveckling kräver också infrastruktur i form av tid och mötesplatser. Det gäller såväl inom en skola som mellan förskolor, skolor och huvudmän.

        Långsiktighet och ständiga förbättringar

        För att skolutveckling ska ge bestående effekt krävs utveckling ”inifrån”. Det finns inga enkla lösningar eller ”quick fixes”. Långsiktighet och ständiga förbättringar – naturligtvis med elevernas utveckling i fokus – behöver vara ledord. Det tror jag de flesta är helt överens om.

        Håller du med, vill du nyansera eller kritisera? Kom gärna med synpunkter på mina tankar!

        P.S.

        Jag passar här på att tipsa om Lärarnas skolutvecklingskonferens i Skåne.  SKL stödjer arrangemanget som ska vara en arena för professionellt lärande där lärares erfarenheter och analyser står i fokus.

        Per-Arne Andersson

        Avdelningsdirektör

         

        Be Sociable, Share!

          Författare:
          Kommentarer: Bli först att kommentera
          Kategori: Skolutveckling
          Etiketter:

          Det behövs nationell statistik om skolfrånvaro

          I Dagens Samhälle uppmärksammar Malin Gren Landell och Aggie Öhman, bloggaren Prestationsprinsen, Skolverkets avvisande hållning till uppdraget att samla in och sammanställa nationell frånvarostatistik ”Frånvarande elever går under samhällets radar”.

          Jag är förvånad över att Skolverket är så oförstående. SKL har länge pekat på behovet av ett nationellt uppföljningssystem där huvudmän och skolor kan följa bland annat elevernas betyg, resultat på nationella prov, avhopp och skolplacering i realtid. Uppgifter om skolnärvaro skulle kunna vara en del i ett sådant system.

          Statistik ger viktig information

          Regeringens utredare av skolfrånvaro, Malin Gren Landell, gjorde i sitt betänkande bedömningen att Skolverket bör få i uppdrag att samla in och redovisa nationell statistik från huvudmän om såväl giltig som ogiltig frånvaro. SKL håller med om att den här statistiken behövs. Den ger viktig information, för vi vet att det finns ett samband mellan elevers skolnärvaro och deras möjligheter att uppnå gymnasiebehörighet. Läs mer i SKL:s remissyttrande över Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (SOU 2016:94)

          Att uppmärksamma frånvaron kan i sig bidra till en minskning, då det leder till ett mer systematiskt arbete för att minska frånvaron. Det arbete som krävs av skolor och huvudmän med att samla in och ställa samman närvarostatistik ger viktig information i det systematiska kvalitetsarbetet.

          Per-Arne Andersson

          Be Sociable, Share!

            Förslag på garanti om tidiga insatser får underkänt

            Igår beslutade regeringen om en lagrådsremiss där det föreslås nya bestämmelser i skollagen om en åtgärdsgaranti i förskoleklassen och lågstadiet. Syftet är gott, men detaljstyrningen som förslaget medför leder till ökad administration och blottar en brist på tillit till skolans medarbetare.

            Rent ordmässigt låter det bra – en garanti! Men, tittar man närmare på förslaget handlar det snarare om att vi får en otymplig dubbelreglering av skolans arbete med stödinsatser och en detaljerad arbetsgång som inte bara kan utan ska följas på varje skola.

            Jag har gjort det tidigare och gör det nu igen – påminner om att regeringen tillsatt en särskild Tillitsdelegation som arbetar för ökad tillit i styrningen av offentlig sektor, med utgångspunkt i ett starkt förtroende för professionerna som arbetar där. Det nu aktuella förslaget går i rakt motsatt riktning. Jag får verkligen inte ihop det!

            Ingen ifrågasätter vikten av tidiga stödinsatser

            Jag tror alla är överens om vikten av både tidiga stödinsatser och extra utmaningar under skolgången för de elever som behöver det. Och att dessa ofta behöver vara individuellt utformade. Men vad många glömmer är att det finns olika modeller och metoder för att utveckla sådana arbetssätt. Det visar inte minst de goda exempel som ligger till grund för lagrådsremissen. Där beskrivs hur en rad kommuner arbetar systematiskt med rätt stöd i rätt tid. Visst, deras arbetssätt är likartade. Dock inte exakt likadana. Men det som nu föreslås är en detaljerad reglering av när, med vilket material och vilka i skolans personal som ska göra vad.

            Jag är den förste att medge att arbetet med stödinsatser enligt det regelverk som finns idag inte fungerar överallt. Det är inte försvarbart. Men det som behövs är inte mer komplicerad reglering, utan mer stöd om hur nuvarande bestämmelser ska tolkas och tillämpas. Till exempel genom att sprida det goda arbete som utredningen identifierat. Så sa vi från SKL i vårt yttrande. Skolverket är inne på samma linje. Skolverket väcker också en rad berättigade frågor om hur den nya regleringen och de regler om stöd som finns redan idag förhåller sig till varandra. De ser det som oklart. Jag delar den bedömningen.

            Frustration över regleringsiver och dokumentationskrav

            För en tid sen träffade jag en rektor som suckade över förslaget på nytt regelverk. Hon var positiv till själva syftet. Men hon sa ungefär att ”Snälla, kan vi få jobba lite med barnen först innan vi ska kartlägga och kontrollera deras utveckling, de är bara sex år och en del inte ens det när de börjar förskoleklassen! ”

            Det där fastnade hos mig. Jag tror hon gav uttryck för en frustration som delas av många. En frustration över regleringsiver och detaljbestämmelser som signalerar en misstro mot skolans professioner. Och över nya dokumentationskrav som stjäl tid från arbetet med barnen. Detta samtidigt som alla är överens om att behovet att underlätta för lärare att vara just lärare och fokusera på undervisningen.

            Jag önskar att det fanns en princip som sa att när det kommer nya bestämmelser som leder till ökad administration på skolorna, så måste samtidigt något annat plockas bort. Men så är det tyvärr inte.

            Avslutningsvis, låt mig vara tydlig: elever ska ha det stöd som de behöver och i rätt tid. Det är inte syftet med den föreslagna åtgärdsgarantin som jag ifrågasätter, utan den otympliga och byråkratiska regleringen. Den kommer att äta upp tid i skolan och urholka det professionella yrkesutövandet.

            Be Sociable, Share!

              Författare:
              Kommentarer: 1
              Kategori: Elever
              Etiketter: , ,

              Styrning med oönskade konsekvenser

              Frågan om statens och kommunernas ansvar för skolan är kanske mer aktuell än någonsin i kölvattnet av Skolkommissionens rapport. När jag nu summerar de diskussioner jag hört i Almedalen tänker jag på en intressant debattartikel av Gunnar Iselau som publicerades i Svenska Dagbladet för några veckor sedan under rubriken ”Staten gör kommuner passiva”.

              Iselau skriver att ”Aldrig har olika utbildningsministrar initierat så många insatser till så stor kostnad som haft så liten effekt på lärandet som de senaste 20 åren”. Han pekar i artikeln på att både Skolverket och Riksrevisionen har visat att mer statlig inblandning leder till mer passiva och bidragsberoende kommuner. Iselau menar att staten måste sluta ta över huvudmännens ansvar för skolans kvalitet. Han vill också att Skolinspektionen siktar högre än i nuläget och erbjuder kommunerna det stöd som behövs.

              Isealu har flera poänger. Dagens styrning av skolan medför oönskade konsekvenser även om syftet är gott.  Här kommer några reflektioner att ta med sig till hängmattan i sommar:

              -Som statens styrning fungerar nu finns en risk att kraften för utveckling försvinner. Är det någon idé att ta initiativ när det väntar ett antal statliga insatser runt hörnet? Och även om man tar egna initiativ försvårar ständiga statliga åtgärder möjligheterna till långsiktighet. De styr även kommunernas utvecklingsarbete som behöver utgå från de behov som finns lokalt istället för att planeras efter 60 riktade statsbidrag.

              -Utvecklingsarbetet med utgångspunkt från de riktade statsbidragen blir för kortsiktigt och är inom för många områden, samtidigt. Utvecklingsarbete måste fokusera på högst ett par områden och vara långsiktiga.

              -Den automatiska frågan är ofta ”Vad ska staten/regeringen göra?” Jag skulle önska att det var mer fokus på vad var och en kunde göra bättre utifrån sitt eget ansvar och sin roll. Hur tar staten ansvar för det som staten ansvarar för, t.ex. lärarutbildningen och stöd till huvudmännen? Vad kan huvudmännen göra bättre? Rektorerna? Lärarna?

              -Denna väntan och förväntan på att någon annan ska göra något finns i hela systemet. Anna Ekström sa till exempel på ett seminarium här i Almedalen att vi måste bort från en situation där lärarna ska ”få” kompetensutveckling, stöd  etcetera. Läraryrket behöver bli en profession som tar ansvar och skapar sin egen utveckling. Huvudmännen ska självklart skapa förutsättningar, men om det blir för centralt styrt riskerar man att missa goda initiativ.

              -Man får lätt intrycket när man läser Iselaus artikel att huvudmännen är helt passiva. Det stämmer naturligtvis inte. Även om den statliga styrningen innebär att man rundar huvudmännen och det är problematiskt med alla riktade statsbidrag,  så ser vi att kommunerna i allra högsta grad driver utvecklingsarbete och hanterar utmaningar här och nu. Tänk vad som skulle kunna uppnås med gemensamt ansvarstagande och samarbete mellan stat och huvudmän.

              För att få en skolutveckling som ger bestående effekt krävs utveckling ”inifrån”. Hur förändringar ska se ut behöver komma från professionen själv. Ansvar och mandat behöver hänga ihop på alla nivåer där alla ska kunna utveckla det som man själv ansvarar för – professionen, rektorerna och huvudmännen.

              Trevlig sommar,

              Per-Arne Andersson

              Avdelningschef

              Be Sociable, Share!

                Författare:
                Kommentarer: 1
                Kategori: Ledning och styrning
                Etiketter: , ,

                Tilliten i skolan ökar

                Tillit och tillitsbaserad styrning är begrepp som diskuteras inte bara inom skolan, utan även inom andra verksamheter. Regeringen har tillsatt en delegation som ska bedriva försöksverksamheter och så småningom föreslå nya styrmodeller för offentlig sektor. Målet är att styrningen av den offentliga förvaltningen i högre utsträckning ska baseras på tillit.  Men vad handlar det om egentligen? Och vad innebär det för skolan? Detta diskuterades på Sveriges Skolledarförbunds seminarium i Almedalen i veckan där jag medverkade i panelen.

                Medborgaren i fokus

                Laura Hartman, ordförande i delegationen, menade att det inte handlar om att byta ut den styrningsmodell vi har. Däremot behöver tilliten stärkas genom att minska onödig kontroll och dokumentation samt genom att flytta fokus till mötet med brukaren eller eleven.

                Jag tycker att det är tilltalande med ett tydligare medborgarperspektiv i styrningen. Oavsett om det är beslut som fattas av politiker i stat eller kommun, av rektorer eller av lärare behöver man ställa sig frågan hur det påverkar eleverna? Vi måste i större utsträckning utgå från vilka vi är till för. Hartman illustrerade detta genom att ändra i Matz Nilssons, ordförande i Sveriges Skolledarförbund, bild på styrkedjan genom att sätta eleverna överst. Klokt.

                En ytterligare reflektion av diskussionen är att det måste vara en balans i styrsystemet. Blir det för mycket kontroll blir rektorer och lärare rädda för att göra fel och mycket tid går åt att se till att ha ryggen fri. Ett system som tippar åt det hållet signalerar inte tillit till professionen.

                tillit i skolan

                Bild från Tillitsdelegationen

                Bilden visar hur Tillitsdelegationen menar att vi ska få en mer tillitsbaserad styrning. De fyra åtgärder som är inringade är de som delegationen menar är särskilt angelägna för skolan. Det är intressant. Jag tänker ändå att allt som står på bilden är väsentligt för att stärka tilliten i skolan. Och att hela kedjan måste göra förändringar, både stat och huvudman. Skolan måste ha arbetsro och lärarna måste få fokusera på dess kärnuppdrag; att ge eleverna kunskaper.

                Det ska verkligen bli intressant att följa delegationens försöksverksamheter. Särskilt spännande tycker jag det blir att se hur det går i Falun som prövar att förbättra samverkan mellan skola, socialtjänst och BUP genom en förstärkt elevhälsa.

                Tilliten i skolan ökar

                Nu är det ändå så att tilliten i skolan ökar. Denna goda nyhet presenterades på seminariet. Även om siffrorna visar att det är en bit kvar tills vi kan vara nöjda är det en tydlig förbättring jämfört med 2014.

                Skolledarnas medlemsundersökning visar att:

                -Nästan hälften av rektorerna och förskolecheferna har stort förtroende för skolpolitikerna, en ökning med 12 procentenheter jämfört med 2014.

                -Andelen skolledare som uppfattar att politikerna har förtroende för dem har ökat med en tredjedel från 40 till 60 procent, dvs. 15 procentenheter.

                Även kommunikationen mellan olika nivåer har blivit bättre.

                Resultatet är ett kvitto på att vi är på rätt väg. Det är viktigt att fortsätta det långsiktiga arbete som till exempel har gjorts i de 86 kommuner som deltagit i SKL:s satsning PISA 2015 som just handlat om att utveckla en bättre styrning och ledning. Kommunernas arbete för att stärka samarbete och dialog samt tydliggöra roller och ansvar ger resultat.

                Per-Arne Andersson

                Avdelningsdirektör

                 

                Be Sociable, Share!

                  Glädjande dom om kommunala resursskolor

                  Igår kom en glädjande dom från Högsta förvaltningsdomstolen: Det strider inte mot skollagens bestämmelser att en kommun inrättar och driver så kallade resursskolor för elever i behov av särskilt stöd.

                  Det handlar om Linköpings kommun som i och med domen inte behöver betala något vite för hur de valt att organisera sin verksamhet för elever i omfattande behov av särskilt stöd.

                  Jag har skrivit om fallet i ett tidigare blogginlägg. I korthet har det handlat om att Skolinspektionen inte ansett det förenligt med skollagen för en kommun att ha resursskolor som egna enheter med en gemensam rektor. Det är så Linköping har det, och Skolinspektionen har förelagt dem vid vite att ändra på detta. Det är utdömandet av det vitet som Högsta förvaltningsdomstolen nu har tagit ställning till efter att kommunen överklagat domarna i de lägre instanserna, en process som för övrigt tagit ett antal år. Och beskedet är alltså att Linköping inte ska avkrävas något vite för att de gör som de gör.

                  Inkluderande lärmiljöer är utgångspunkten

                  Domen är den enda rätta tycker jag. Fast det kan nog vara så att det finns de som oroar sig över domen och tänker att nu kommer det att inrättas en massa särskilda skolor för elever i behov av särskilt stöd. Det tror inte jag. Den svenska skolan ska kunna möta elevers olika behov. Här vill jag passa på att tipsa om SKL:s färska inspirationsmaterial om hur kommuner och skolor kan utforma lärmiljöer.

                  För vi ska vara försiktiga med att skapa särlösningar. Men vi kan inte blunda för att det finns elever med mycket omfattande behov av särskilt stöd och att det för dem kan vara motiverat med särskilt anpassade verksamheter. I alla fall under en tid. Och det är precis det som resursskolor som de i Linköping erbjuder, med sin extra höga personaltäthet och småskalighet. För en del elever blir helt enkelt en tid i resursskola vägen till inkludering på längre sikt.

                  Och får det finnas fristående skolor särskilt anpassade och avsedda för elever i omfattande behov av särskilt stöd, så måste det få finnas kommunala också. Det ska såklart råda lika villkor mellan kommuner och fristående huvudmän.

                  Skolmyndigheter tolkar lagen olika

                  Intressant – eller rättare sagt besynnerligt – i sammanhanget har också varit att Skolinspektionen och Skolverket har haft helt olika syn i frågan. I sitt yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen vidhöll Skolinspektionen sitt vitesföreläggande och att Linköping inte får organisera sin verksamhet som de gör. Medan Skolverket, som även de ombads yttra sig, menade att det kan kommunen visst göra. Det där är riktigt problematiskt tycker jag – att de två tunga statliga skolmyndigheterna tolkar lagen helt olika.

                  Men nu blev domen alltså lyckligtvis som den blev. Det bör innebära att det nu är slut på vitesförelägganden mot kommuner som har resursskolor på motsvarande sätt som Linköping. Skulle det mot förmodan visa sig att det fortfarande råder oklarheter i frågan så behövs en lagändring. Och jag kan inte tänka mig annat än att det finns ett brett stöd för att se till att det råder lika villkor mellan fristående huvudmän och kommuner när det gäller att erbjuda särskilt anpassad lärmiljöer till de elever som behöver det som mest.

                  Som så ofta är det eleverna som riskerar att drabbas när lagar och regler inte anpassas efter individuella behov och lokal förutsättningar. I detta fall gynnas eleverna. Det är det viktigaste.

                  Per-Arne Andersson

                  Avdelningschef

                  Be Sociable, Share!

                    Vi kan inte sätta nyanlända elever på vänt

                    I måndags presenterades en ny ESO-rapport om skillnader i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever Ankomst och härkomst – en ESO-rapport om skolresultat och bakgrund. Den bekräftar många av de faktorer vi redan vet påverkar elevers skolresultat. Rapporten diskuterades på ett seminarium där myndigheter, forskare och politiker medverkade.

                    Rapportförfattarna föreslår åtgärder som riktar sig till föräldrarna. Det tycker jag är en omväg. Vi måste istället rikta blicken mot skolans arbetssätt. Oavsett om föräldrarna har akademisk utbildning eller inte, oavsett om föräldrarna är födda i Sverige eller inte måste skolans arbetssätt förändras så att alla elever får den bästa undervisningen. Det handlar om höga förväntningar, att utmana och stötta individer istället för att skapa kollektiva lösningar för alla nyanlända elever.

                    Skolan kan inte stå ensam

                    Hur länge en elev har gått i svensk grundskola och vilken socioekonomisk bakgrund föräldrarna har är ofta avgörande för skolresultaten. Rapporten visar att studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever är minimalt när man tar hänsyn till både föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och bostadsområde. Samtidigt är studiegapet större nu än i slutet av 80-talet, vilket bland annat beror på att nyanlända elever är allt äldre när de börjar i svensk skola.

                    Detta visar att skolan inte ensam kan hantera samhällets alla utmaningar som påverkar skolresultaten. De berör en bredd av politikområden – migrationspolitik, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik.

                    Tiden är en avgörande faktor

                    Ebba Östlin, kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka kommun, framhöll på seminariet att skolsystemet bygger på att alla elever går nio år i svensk grundskola. Elever som anländer sent under skoltiden utmanar systemet. Flera av paneldeltagarna lyfte tidsaspekten, att ge eleverna möjlighet till mer undervisning i form av sommarskola, men också prioritera hur vi använder tiden.

                    Statssekreterare Erik Nilsson lyfte lärarbrist och kompetensbrist som stora utmaningar. Undervisningsspråket får inte hindra elevernas fortsatta lärande. Vi kan inte sätta elever på ”vänt” tills deras svenska ”räcker”. Undervisningen måste organiseras så att eleven kan använda sitt språkliga kapital och successivt få ”växla in” sin språkliga valuta i svenska. Eleverna måste få stöd på sitt modersmål och alla lärare behöver kunna undervisa språk- och kunskapsutvecklande, något som är gynnsamt för alla elever med ett svagt skolspråk.

                    Elever som invandrat före skolstart når bättre resultat än tidigare

                    En ljuspunkt är att elever som idag invandrar före skolstart når bättre resultat än tidigare. Förra hösten visade Skolverkets statistik att det på senare år även går bättre för elever som anländer efter skolstart.  Den stora ökningen av antalet nyanlända elever under 2015 har också bidragit till att skolan utvecklat kunskaperna om nyanländas lärande. Jag vet att det finns ett stort engagemang i kommuner och skolor för att ordna ett bra mottagande och skolgång för nyanlända elever.

                    Förbättringsarbetet fortsätter för att skolan ska kunna ge alla elever möjligheter att utveckla sin fulla potential, oavsett om de är inrikes eller utrikes födda.

                     

                    Be Sociable, Share!

                      Författare:
                      Kommentarer: Bli först att kommentera
                      Kategori: Elever Skolutveckling
                      Etiketter: ,

                      Sida 1 av 2912345...1020...Sista »
                      skl logotyp