En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Poster av Per-Arne

Vi kan inte sätta nyanlända elever på vänt

I måndags presenterades en ny ESO-rapport om skillnader i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever Ankomst och härkomst – en ESO-rapport om skolresultat och bakgrund. Den bekräftar många av de faktorer vi redan vet påverkar elevers skolresultat. Rapporten diskuterades på ett seminarium där myndigheter, forskare och politiker medverkade.

Rapportförfattarna föreslår åtgärder som riktar sig till föräldrarna. Det tycker jag är en omväg. Vi måste istället rikta blicken mot skolans arbetssätt. Oavsett om föräldrarna har akademisk utbildning eller inte, oavsett om föräldrarna är födda i Sverige eller inte måste skolans arbetssätt förändras så att alla elever får den bästa undervisningen. Det handlar om höga förväntningar, att utmana och stötta individer istället för att skapa kollektiva lösningar för alla nyanlända elever.

Skolan kan inte stå ensam

Hur länge en elev har gått i svensk grundskola och vilken socioekonomisk bakgrund föräldrarna har är ofta avgörande för skolresultaten. Rapporten visar att studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever är minimalt när man tar hänsyn till både föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och bostadsområde. Samtidigt är studiegapet större nu än i slutet av 80-talet, vilket bland annat beror på att nyanlända elever är allt äldre när de börjar i svensk skola.

Detta visar att skolan inte ensam kan hantera samhällets alla utmaningar som påverkar skolresultaten. De berör en bredd av politikområden – migrationspolitik, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik.

Tiden är en avgörande faktor

Ebba Östlin, kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka kommun, framhöll på seminariet att skolsystemet bygger på att alla elever går nio år i svensk grundskola. Elever som anländer sent under skoltiden utmanar systemet. Flera av paneldeltagarna lyfte tidsaspekten, att ge eleverna möjlighet till mer undervisning i form av sommarskola, men också prioritera hur vi använder tiden.

Statssekreterare Erik Nilsson lyfte lärarbrist och kompetensbrist som stora utmaningar. Undervisningsspråket får inte hindra elevernas fortsatta lärande. Vi kan inte sätta elever på ”vänt” tills deras svenska ”räcker”. Undervisningen måste organiseras så att eleven kan använda sitt språkliga kapital och successivt få ”växla in” sin språkliga valuta i svenska. Eleverna måste få stöd på sitt modersmål och alla lärare behöver kunna undervisa språk- och kunskapsutvecklande, något som är gynnsamt för alla elever med ett svagt skolspråk.

Elever som invandrat före skolstart når bättre resultat än tidigare

En ljuspunkt är att elever som idag invandrar före skolstart når bättre resultat än tidigare. Förra hösten visade Skolverkets statistik att det på senare år även går bättre för elever som anländer efter skolstart.  Den stora ökningen av antalet nyanlända elever under 2015 har också bidragit till att skolan utvecklat kunskaperna om nyanländas lärande. Jag vet att det finns ett stort engagemang i kommuner och skolor för att ordna ett bra mottagande och skolgång för nyanlända elever.

Förbättringsarbetet fortsätter för att skolan ska kunna ge alla elever möjligheter att utveckla sin fulla potential, oavsett om de är inrikes eller utrikes födda.

 

Förslag om fjärr- och distansundervisning är alltför begränsade

Idag lämnade Utredningen om bättre möjligheter till fjärrundervisning och undervisning på entreprenad sitt slutbetänkande. SKL anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående.  Det skriver vi och Friskolornas riksförbund om i en debattartikel i Svenska Dagbladet som publicerades i fredags.

Den tekniska utvecklingen går snabbt och de digitala möjligheterna i skolan ökar. Samtidigt råder det lärarbrist och skolhuvudmännens behov av samarbete har kanske aldrig varit större. Men skollagen är en stoppkloss för mer flexibel undervisning och samarbete.

Möter inte glesbygdens behov

Jag kan konstatera att de ökade möjligheterna till fjärrundervisning som utredningen föreslår nästan enbart berör högstadie- och gymnasieelever. Den möter därmed inte glesbygdens behov i tillräcklig utsträckning.

Det är också märkligt att huvudmännen ska tillåtas köpa fjärrundervisning men inte närundervisning (undervisning då lärare och elev är i samma rum) av varandra. Skolor på samma ort kan ha behov att dela på samma lärare. Möjligheterna till entreprenad måste öka.

Elevers behov på undantag

Utredningens syn på fjärrundervisning är för snäv – att det enbart är till för att möta brist på legitimerade och behöriga lärare samt alltför små elevgrupper. Vi menar att fjärrundervisning också kan innebära en kvalitetshöjning för enskilda elever, till exempel för grundskolelever som vill läsa gymnasiematte och de som behöver ämnesundervisning på sitt modersmål.

Det är också förvånande att gymnasieelever som idag kan välja program, inriktning och skola inte ges möjlighet att välja att läsa sin utbildning på distans. Här hänger inte utredningen med i utvecklingen och ser inte fördelarna utifrån elevernas perspektiv.

Det är utifrån elevernas behov som skolhuvudmän behöver få erbjuda distansundervisning som särskilt stöd i både grund- och gymnasieskolan. Huvudmännen måste också tillåtas anordna distansundervisningen själva, istället för att tvingas köpa av andra som utredningen föreslår. Denna onödiga byråkrati – som återkommer på flera ställen i utredningen – är både försvårande och förvånande.

Rädsla backar oss in i framtiden

Jag upplever att det finns en rädsla för ny teknik och att det präglar statens förhållningssätt. Om skollagen justeras i alltför liten utsträckning nu kommer lagstiftningen att fortsätta vara i otakt med tiden. Och det kan ta mycket lång tid innan lagen skapar de möjligheter som eleverna och skolan behöver.

Gör era röster hörda när Skolkommissionen går på remiss

Nu har det gått nästan en månad sedan Skolkommissionen presenterade sitt betänkande. Vi – liksom många myndigheter, organisationer och kommuner – håller som bäst på att ta ställning till de olika förslagen. Det är ett digert arbete som kräver analys och förståelse för skolans verksamhet. Därför är det viktigt att så många huvudmän som möjligt ger sin syn på förslagen.

Betänkandet heter ”Samling för skolan” och både Skolkommissionen och Regeringen har en ambition att ta ett helhetsgrepp. Det är bra och viktigt. SKL har länge efterfrågat samsyn och en långsiktig politik byggd på dialog och samarbete. Tyvärr rimmar den korta remisstiden illa med denna ambition.

Snabba reformer försvårar samling för skolan

Om Regeringen vill nå samling för skolan behövs istället samarbete på riktigt. Det kräver tid och noggrann konsekvensanalys av kommissionens förslag. Av de signaler vi får om tidsplaner för beslut och implementering är jag dock rädd för att vi fortsätter på samma spår som förut med snabba reformer som inte är genomtänkta i alla delar. Med andra ord helt tvärtemot Skolkommissionens och Regeringens intentioner.

Flera förslag är skissartade

Det är heller inte helt enkelt att ta ställning till alla förslag. Flera är enbart skissartade. Till exempel förslagen om ett nytt statsbidrag fördelat på socioekonomisk grund som i dagsläget enligt kommissionen själv förklaras som ”räkneexempel”. Det blir därför problematiskt när de nu behandlas som om de vore skarpa, tydliga och möjliga att överblicka konsekvenserna av. Redan i början av augusti ska remissinstanserna ta ställning till detta (för övriga förslag i betänkandet gäller september). Tanken är att förordningen ska börja gälla så snart som den 1 januari 2018 och att det nya statsbidraget ska delas ut i juli 2018.

Jag kan inte nog understryka vikten av att Regeringen tänker på huvudmännens behov av tid när de tar ställning till de olika förslagen.  Det behöver Regeringen även göra vad gäller den förstärkning på 500 miljoner kronor till utsatta skolor som Regeringen har aviserat ska börja gälla redan i höst. Men varken Skolverket eller Finansdepartementet har ännu närmare detaljer om hur detta ska ske. Det är alltså samma visa som tidigare – se till exempel mitt tidigare blogginlägg om de riktade statsbidragen för Lärarlönelyftet.

Ett annat exempel på den bristande förståelsen för den kommunala processen är Skolkommissionens förslag om att kommunerna först i december kommer att få information om hur mycket pengar den enskilda kommunen får. Problemet är att kommunerna antar sin budget för kommande år senast i november. Bristande konstruktioner som dessa går naturligtvis att undvika om förslag utreds ordentligt och regeringen lyssnar på remissinstanserna.

Det finns idag kunskap om vad som krävs för att reformer ska lyckas. En av mina favoritutredningar är fortfarande Per Thullbergs ”Utvärdera för utveckling” som konstaterar att reformer har större chans att lyckas om de beslutas efter en noggrann prövning och efter dialog med huvudmännen.

Alla röster behövs

Skolkommissionens förslag förtjänar noggrann analys och övervägande. En del kräver också vidare utredningar. Jag noterar att det enbart är 30 kommuner som är remissinstanser (och 56 statliga myndigheter).  Jag uppmanar alla kommuner – inte bara de som fått betänkandet på remiss – att titta på förslagen och engagera er i vad de innebär för just er kommun. Ni kan lämna egna svar och göra era röster hörda.

Mina medarbetare på SKL finns till hands om ni vill ventilera idéer och tankar. I dagarna kommer vi att skicka ut information till våra medlemmar om vilka av Skolkommissionens förslag och slutsatser som vi på kansliet bedömer är de som är mest relevanta för kommunerna att studera och lämna synpunkter på.

Här kan ni också se seminariet ”Skolkommissionens förslag – rätt väg för svensk skola?” från Skolriksdagen om ni vill höra Kenneth Nilsson och Cecilia Brinck från SKL:s Beredning för utbildningsfrågor diskutera förslagen tillsammans med Jan-Eric Gustavsson, Skolkommissionens ordförande.

Trevlig helg,

Per-Arne Andersson

Skolkommissionen räcker inte hela vägen

En omprioritering av statliga myndigheters arbete från granskning till stöd men ökad otydlighet i ansvarsfördelningen i skolsystemet. Det är det som jag vid en första genomläsning ser som bäst och sämst i Skolkommissionens slutbetänkande. Det finns också många frågor som inte besvaras.

Ingen lätt uppgift

Skolkommissionen har haft ett svårt uppdrag – att komma med förslag som förbättrar den svenska skolan. Utmaningarna är många och komplexa. Hur stärker vi likvärdighet och motverkar segregation? Hur höjer vi skolresultaten och skapar en god arbetsmiljö för personalen och eleverna? Hur löser vi lärarbristen och utbyggnaden inför växande årskullar? Hur möter vi den digitala utvecklingen och hur vässar vi undervisningens kvalitet? Det är inga lätta frågor. Och Skolkommissionen har inte heller alla svaren.

Förslag med frågor kvar

En del förslag är bra medan andra har brister när de möter skolverkligheten. Det kan också förklara varför kommissionen lämnar så mycket kvar att utreda. Nästan alla förslag bygger på att förändringar ska påbörjas samtidigt som det behövs mer tid och arbete för att landa i detaljerna. På många håll behöver man bli tydligare med hur de förlag man ger verkligen löser de problem man ser.

Ett tydligt sådant exempel är modellen för att fördela statliga pengar till skolan. Kommissionen går fram med förslag på en socioekonomisk fördelning av statsbidrag till undervisning och elevhälsa medan en miniminivå för kommunernas egna resurser behöver utredas vidare. En utredning ska också undersöka orsaker till befintliga skillnader i resurser mellan kommuner. Med många utestående frågor kopplade till förslagen är det svårt att bedöma effekterna fullt ut.

Mer statligt stöd och samarbete

Sammantaget så innehåller kommissionens förslag en stor portion av statligt stöd och samarbete med huvudmän och skolor. Det är bra! För att det statliga stödet ska träffa rätt behöver det också vara varierat och styras av vad skolor och kommuner efterfrågar.

Skolkommissionen lyfter behoven av att samla och sprida kunskap för en positiv utveckling på bred front. Man argumenterar för att skolmyndigheterna ska omprioritera resurser till utvecklingsstöd och främjande arbete. Samverkan mellan lärosäten och huvudmän behöver stärkas och forskning behöver spridas.

Kommissionen föreslår också att SCB ska ta fram en socioekonomiskt index per skolenhet som vägledning för huvudmännen att fördela resurser. Det är ett bra förslag. Tillsammans med den lokala kunskapen om skolornas behov blir det ett stöd för kommunerna att styra resurserna dit de behövs bäst.

Otydligt om ansvarsfördelning

De största svårigheterna tycks kommissionen ha haft i frågan om tydlighet i roller och ansvar i skolsystemet. När OECD granskade det svenska systemet var en av deras huvudsakliga kommentarer att det var svårt att uttyda vem som ansvarar för vad i skolan, och att rollfördelningen behöver bli tydligare. För att driva och utveckla en skola av hög kvalitet är en av de viktigaste frågorna att ansvar och mandat måste hänga ihop. Flera av Skolkommissionens förslag går snarare i andra riktningen.

Dialog om vägen framåt

Det finns naturligtvis också saker som jag gärna hade sett mer av. Större fokus på insatser för att höja kvaliteten på all undervisning, en bredare diskussion om innehåll i läroplaner och kursplaner, om ambitioner och prioriteringar. Men med respekt för det svåra uppdraget så ser jag ändå att Skolkommissionens arbete kan bidra till konstruktiva diskussioner mellan skolhuvudmännen och staten. Vägen framåt kräver ett gott samarbete som bygger på tät dialog, väl förankrade reformer och tydliga roller där ansvar och befogenheter följs åt.

Här kan du även läsa SKL:s ordförande Lena Mickos kommentar.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

OECD visar ökade skillnader i elevers prestationer

När OECD:s Andreas Schleicher och utbildningsminister Gustav Fridolin under måndagen möttes på seminariet Utmaningar på vägen mot en jämlik skola – OECD:s analys var den dystra bilden av minskad likvärdighet i svenska skolan i fokus. För även om vi i början av december förra året med glädje kunde konstatera ett trendbrott i den genomsnittliga resultatutvecklingen, visade PISA 2015 samtidigt ökade skillnader i elevers prestationer.

Familjebakgrunden större roll än OECD-genomsnittet

PISA mäter likvärdighet på olika sätt, där resultatskillnader mellan skolor är ett. De skillnader i elevers resultat som hänger ihop med vilken skola de går i har ökat under de tio senaste åren. Det beror bland annat på att sammansättningen utifrån elevernas bakgrund varierar mellan olika skolor. Familjebakgrunden spelar en stor roll för resultaten, i Sverige spelar den större än för OECD i genomsnitt. Att elever i allt högre grad går i skolor med andra elever med liknande socioekonomiska förutsättningar har alltså, på relativt kort tid, lett till klyftor vad gäller kunskaper hos svenska 15-åringar.

Skolans roll för att bryta segregationens effekter

Varje skola arbetar med det kompensatoriska uppdraget, att ge eleverna likvärdiga förutsättningar oavsett bakgrund. Kommunerna ägnar mycket tid och kraft till att ge medborgarna likvärdiga förutsättningar. Samtidigt ser vi att utvecklingen går åt andra hållet. Vad kan skolan göra? Vad kan göras inom andra områden? Vad kan vi göra tillsammans?

Eftersom skillnader i elevsammansättning mellan skolor har en boendesegregation i botten är frågan vad skolan på egen hand förmår göra. Hur ska en skolpolitik utformas för att motverka snarare än förstärka andra segregerande mekanismer i samhället?

Här finns inga enkla lösningar – något som vi tyvärr ofta ser i debatten. Gustav Fridolin uttryckte på seminariet att vi lätt landar i systemnivån när vi vill ringa in problembilden, men att utgångspunkten måste finnas i varje elevs studiesituation. Där tycker jag att han har en verklig poäng.

Gemensamma lösningar för elevernas bästa

Regeringen meddelade i mars att de avser inrätta en ny myndighet i Delegationen mot segregation med ansvar för genomförandet av reformprogrammet mot segregation. Om två veckor väntar vi Skolkommissionens slutbetänkande.

Jag kan konstatera att i delbetänkandet fanns inte de svar som behövs för att lösa de svåra frågorna, snarare ser jag tendenser att antingen tro att nya finansieringsregler eller nya administrativa påbyggnader ska lösa skolans utmaningar. Jag hoppas att det finns mer av djupare analys i slutbetänkandet och att skolans roll för att möta den bristande likvärdigheten blir tydlig. Då behövs verktyg för att motverka den utveckling som OECD visar på, att elever med samma bakgrund alltmer samlas i samma skolor.

Jag ser nu fram emot Skolkommissionens förslag som jag hoppas innehåller verkningsfulla åtgärder för att motverka segregationens effekter i skolan. Sådana åtgärder står inte ensamma utan måste bygga på en sammanhållen politik med dialog mellan stat och kommun. Det behövs också breda samhällsinsatser i samverkan med andra politikområden. Inte minst måste ansvar och mandat för kommunerna hänga ihop så att elever erbjuds den bästa möjliga skolan. Vi måste visa respekt för svårigheterna. Lösningarna måste vi hitta tillsammans.

Olika är normen i en skola för alla

Idag lanserar SKL ett inspirationsmaterial för att fler kommuner och skolor ska ta steget mot lärmiljöer som bättre kan möta elevers olika behov.

SKL:s utgångspunkt är att det går att ge alla elever goda möjligheter att lyckas genom att skolan förändrar organisation och arbetssätt. Det gjorde Nossebro skola i Essunga kommun. Eleverna kunde i större utsträckning undervisas i sitt ordinarie sammanhang med anpassningar och stöd. Elevernas kunskapsresultat förbättrades samtidigt som tilltron till den egna förmågan ökade.

En liknande resa påbörjade tolv kommuner inom Ifous FoU-program Inkluderande lärmiljöer 2012. Nu har SKL tagit fram ett material där vi lyfter fram dessa kommuners erfarenheter. De beskriver en synvända där blicken riktas mot att utveckla undervisning och organisation utifrån elevernas behov istället för att fokusera på elevers svårigheter.

Samarbete är centralt

Vi har identifierat ett antal framgångsfaktorer i arbetet med att skapa inkluderande lärmiljöer. Det handlar om elevsyn, goda relationer, varierande lärmiljöer, tillit, ledarskap, kunskaper, kollegialt lärande, samsyn, samarbete och tid.

Samarbetet mellan lärarna och med elevhälsan är centralt. Även samverkan mellan myndigheter och olika verksamheter kan vara avgörande för vissa elever.

Våga förändra

När kommuner och skolor utformar inkluderande lärmiljöer är det ett sätt att möta elevers olikheter. Elisabeth Persson, en av forskarna som har följt Nossebros arbete, intervjuas i vårt material. Hon säger att man måste våga se den egna verksamheten, utmana den rådande kulturen och hur skolans resurser används.

Förändringar av undervisningens struktur, tydlighet och anpassningar är avgörande för vissa elever samtidigt som de är positiva för alla eftersom de inte missgynnar någon.

Jag är medveten om att arbetet med att skapa inkluderande lärmiljöer inte alltid är enkelt, framförallt inte till en början. Men för elevernas bästa måste vi ha mod att förändra vårt synsätt, vårt arbetssätt och våga se att olika är normen i en skola för alla.

Per-Arne Andersson

 

 

Kommentarer: 1
Kategori: Elever
Etiketter: ,

Påståenden om lärarlöner väcker frågor

Helene Hellmark Knutsson och Gustav Fridolin ”läxar upp kommunerna om lärarlönerna” idag i SvD. Ministrarnas svepande uttalanden väcker både frågor och oro över regeringens syn på verkligheten.

Jag undrar till exempel vad Hellmark Knutsson menar när hon säger att ” jag hade kunnat tro att man som arbetsgivare hade tittat mer långsiktigt på hur man ska klara lärarförsörjningen.”  Tänk, så sent som förra veckan så publicerade Skolverket en redovisning av just – kommunernas rekryteringsstrategier  I sammanfattningen står bland annat att läsa – låt mig citera – ”i stort sett alla offentliga huvudmän har en rekryteringsstrategi”. Och att nästan alla huvudmän arbetar aktivt med att förbättra sitt rykte som en attraktiv arbetsgivare. Just den här redovisningen avgränsar sig i och för sig till lågstadiet, men ändå. I artikeln antyder ministern att kommunerna inte bryr sig om skolans kompetensförsörjning. Skolverket säger tvärtom. Hur ska det förstås?

Lärarnas löner har ökat markant senaste åren

De senaste åren har lärarnas löner varit prioriterade, både som följd av kommunernas medvetna satsningar och regeringens kompletterande statsbidrag. Statens bidrag omfattar tre miljarder per år och tillförs utöver de drygt 15 miljarder som kommunerna lagt på ökade lärarlöner bara de senaste fyra åren.

Regeringens ansvar

Jag blir också förvånad över frånvaron av diskussion om regeringens ansvar, till exempel för lärarutbildningen. Hur ser ministrarna till att dimensioneringen av lärarutbildningen motsvarar behoven? Inte minst i ljuset av att antalet elever i Sverige de senaste åren ökat markant, bland annat till följd att det stora antalet nyanlända elever.

Rekryteringsutmaningarna och vad de innebär att staten behöver göra beskrivs i SKL:s nya rapport Utbilda för framtidens välfärd.

Orimligt att lasta kommunerna för lärarnas besvikelse

Regering, fackliga organisationer och arbetsgivare var eniga om att lärarlönelyftet syftade till ökad differentiering av lönerna. När nu reformen skapar besvikelse och osämja i lärarkåren lastas ansvaret på kommunerna, såväl av ministrarna som av facken. Det är helt orimligt.

Huvudmännen har gjort ett hästjobb med lärarlönelyftet. Det skrev jag om redan i höstas när regeringen felaktigt kritiserade kommunerna för att lönepengarna skulle frysas inne. Kommentarerna i dagens artikel visar återigen brist på den tillit som är så viktig.

Statens satsningar behöver hänga ihop

Men på en punkt håller jag definitivt med ministern. Att vi behöver få ihop det lokala arbetet med skolutveckling och lönebildning med de satsningarna som staten gör. Det är just det som är den stora utmaningen. De statliga satsningarna är många, vilket på flera sätt såklart är bra.

Men det som oroar mig är att regeringen agerar och uttalar sig som om det inte händer något i kommunerna utan de satsningarna. Inget kunde vara mer fel. Lärare, skolledare och huvudmän sliter dagligen för att utveckla och förbättra skolan. Det är regeringen också medveten om. Åtminstone var det så det lät då de senaste PISA-resultaten kom i vintras, och där det visat sig att den svenska skolan vänt den negativa trenden uppåt. Då öste regeringen beröm över det hårda arbete som gjorts och görs i de svenska skolorna för att förbättra elevernas resultat.

Samverkan med huvudmännen vägen framåt

I min värld hänger ansvar och mandat ihop. Det handlar om att såväl stat som huvudman behöver ta ansvar för det som ligger inom deras eget område. När något blir problematiskt arbetar man tillsammans istället för att skylla på varandra. Min poäng är att ansvaret för en reform som Lärarlönelyftet eller en strategi för personalförsörjning inte enbart kan vara statens, huvudmännens eller den enskildas. Det är gemensamt. För att lyckas krävs samverkan och tillit till varandra. Det står högst upp på min önskelista just nu.

 

 

Kvotering räcker inte för bättre skolgång för nyanlända

Utbildningsdepartementet föreslår en tillfällig lag att kommuner kan avsätta en särskild kvot på fem procent för nyanlända elever på skolor. De kommuner som vill kan då kringgå den närhetsprincipen för att påverka elevsammansättningen på skolor – som idag ofta är ett utslag av boendesegregationen. Många nyanlända elever går på skolor där merparten av eleverna har en svag socio-ekonomisk bakgrund.

Det är angeläget att underlätta nyanländas skolgång. Sedan i höstas kan fristående skolor med kö inrätta en särskild kvot för nyanlända elever. Jag tycker att det är rimligt att även kommuner ges denna möjlighet. Vi har tidigare från SKL föreslagit en försöksverksamhet av detta slag.

Men jag hoppas att inte utbildningsministern eller någon annan tror att en särskild kvot är en quick fix för att lösa nyanländas utmaningar i skolan. Ett bra mottagande och skolgång för nyanlända elever är en komplex fråga precis som elevsammansättningen i klasser och skolor.

Stor efterfrågan på lärare i svenska som andra språk

Tillgången till lärare i svenska som andraspråk är viktig, kompetensen hos övriga lärare på skolan att undervisa språk- och kunskapsutvecklande, liksom samarbetet med modersmålslärare och studiehandledare är viktigt. Men idag råder brist på dessa kompetenser.

-Först och främst måste det utbildas fler lärare i svenska som andraspråk.

-Staten skulle också kunna erbjuda storskalig webbaserad kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för lärare.

-Webbaserad kompetensutveckling för elevhälsans yrkesgrupper och studie- och yrkesvägledare kan också behövas för att ge nyanlända elever ett bra stöd.

Lär av de som lyckas

Vår utgångspunkt är att alla skolor ska vara bra skolor. Skolor som har lång erfarenhet av att ta emot nyanlända elever kan erbjuda en bra utbildning och fler skolor kan behöva lära av dem. Exempelvis har Rosengårdsskolan i Malmö förbättrat sina resultat genom ett målmedvetet förbättringsarbete. I Öppna jämförelser – Grundskola 2016 pekade vi på ett antal framgångsfaktorer i utbildning för nyanlända elever.

Per-Arne Andersson

 

Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Elever
Etiketter:

Otåligheten växer – växla upp skolans digitalisering

Det finns många skäl för en ökad och mer samlad digitalisering i skolan. Från SKL:s sida konstaterar vi att digitala hjälpmedel och metoder i skolan kan underlätta både integration, lärarnas administrativa börda och inte minst lärarbristen genom att utöka fjärr- och distansundervisning. Alternativa verktyg ger också möjlighet till en mer individanpassad och inkluderande undervisning.

Bara de senaste dagarna har flera aktörer gett uttryck för sin otålighet när det gäller skolans digitalisering. Forskare, verksamhetschefer och företrädare för flera universitet hävdade i Dagens Samhälle i veckan att Sverige behöver en digital framtidsvision där skolans digitalisering är en viktig del. Och idag presenterar Lärarförbundet en åtgärdslista för hur skolan kan påskynda sitt arbete.

Vi vet att många huvudmän redan gör mycket – det visar inte minst nomineringarna till utmärkelsen Guldtrappan som belönar utveckling för digitalt lärande – men det behövs ett samlat grepp och en nationell kraftsamling för en likvärdig utveckling. Detta lämnade SKL en framställan om till regeringen vid årsskiftet. I framställan säger vi bland annat att vi är redo att bidra till att förverkliga den nationella IT-strategi som Skolverket la fram för snart ett år sedan, men också att det behövs en grundläggande infrastruktur, till exempel genom nationella it-standarder. Dessutom framhåller vi vikten av att skolan lär ut digitala färdigheter. Det är nödvändigt med tanke på Sveriges framtida utveckling och att dagens elever behöver rustas för framtida arbetsmarknad. Nu följer vi upp vår framställan, bland annat genom möten med utbildningsdepartementet och ledamöter i utbildningsutskottet.

Det är bra att vi är flera som på olika sätt uttrycker att skolans digitala utveckling går för långsamt. Vi behöver öka takten, vi behöver göra det tillsammans och vi kan inte vänta!

Per-Arne Andersson

Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Digitalisering
Etiketter:

Välkommet om bättre skolgång för ensamkommande

Regeringen beslutade igår att ge Skolverket, SPSM och Socialstyrelsen i uppdrag att ”…anpassa en modell för skolsamverkan till att omfatta alla placerade barn och unga”.  Utgångspunkten ska vara Sisam-modellen som Statens institutionsstyrelse och SPSM har tagit fram i dialog med kommuner och experter. Det här är ett bra beslut. Som DN skriver  är detta särskilt angeläget med tanke på antalet ensamkommande barn och unga som finns i olika former av boenden. 

Sisam-modellen syftar till att säkerställa en obruten skolgång för barn som är placerade på ungdomshem. Modellen innebär att skolan, socialtjänsten och ungdomshemmet ska följa särskilda rutiner för samverkan inför och under en placering och i samband med återgång. Kommuner får teckna avtal om att ingå i modellen och idag omfattas majoriteten av de barn som är placerade i ungdomshem. Utvärdering av modellen visar att den har medfört en ökad samverkan mellan berörda aktörer och att fler elever har kunnat få en obruten skolgång. Den är också utformad så att den med små medel går att anpassa till barn och unga i andra former av samhällsvård, vilket fler kommuner vittnar om.

Samverkan ber bättre förutsättningar för ensamkommande

Det är angeläget att regeringen nu ger myndigheterna i uppdrag att ta fram en liknande modell för samverkan när det gäller alla placerade barn, framför allt med tanke på ensamkommande barn och unga. De senaste fem åren har ungefär 50 000 ensamkommande kommit till Sverige. Det går inte att nog understryka betydelsen av att skolan fungerar bra för dessa barn. Men för att klara detta krävs bra samverkan mellan samhällets olika aktörer.

De ensamkommande finns på olika slags boenden, de byter boenden och flyttar också mellan kommuner. Det innebär utmaningar för såväl skola och socialtjänst som för det enskilda barnet.  Det är vanligt med bristande kontinuitet och att det blir glapp i skolgången.

Syftet med regeringens beslut är att socialtjänsten i hemkommunen och ansvarig för barnets boende, till exempel ett familje- eller HVB-hem, ska upprätta en plan för barnets skolgång.

Myndigheter som samarbetar kan ge bra vägledning till kommunerna

Det är positivt att regeringen använder en prövad modell och sprider denna. Från SKL:s sida har vi tidigare lyft frågan om att modellen borde omfatta alla barn som är placerade i samhällsvård, inte bara ungdomshem utan också familjehem och HVB-hem. Även om vi ännu inte läst regeringens beslut i detalj, verkar detta nu vara på gång.

Jag vill också ge tummen upp för att myndigheterna arbetar tillsammans för att ge kommunerna vägledning och stöd. Samverkan behöver fungera på alla nivåer i systemet.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Elever
Etiketter: , ,

Sida 1 av 2512345...1020...Sista »
skl logotyp