En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Poster av Per-Arne

Det behövs nationell statistik om skolfrånvaro

I Dagens Samhälle uppmärksammar Malin Gren Landell och Aggie Öhman, bloggaren Prestationsprinsen, Skolverkets avvisande hållning till uppdraget att samla in och sammanställa nationell frånvarostatistik ”Frånvarande elever går under samhällets radar”.

Jag är förvånad över att Skolverket är så oförstående. SKL har länge pekat på behovet av ett nationellt uppföljningssystem där huvudmän och skolor kan följa bland annat elevernas betyg, resultat på nationella prov, avhopp och skolplacering i realtid. Uppgifter om skolnärvaro skulle kunna vara en del i ett sådant system.

Statistik ger viktig information

Regeringens utredare av skolfrånvaro, Malin Gren Landell, gjorde i sitt betänkande bedömningen att Skolverket bör få i uppdrag att samla in och redovisa nationell statistik från huvudmän om såväl giltig som ogiltig frånvaro. SKL håller med om att den här statistiken behövs. Den ger viktig information, för vi vet att det finns ett samband mellan elevers skolnärvaro och deras möjligheter att uppnå gymnasiebehörighet. Läs mer i SKL:s remissyttrande över Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera (SOU 2016:94)

Att uppmärksamma frånvaron kan i sig bidra till en minskning, då det leder till ett mer systematiskt arbete för att minska frånvaron. Det arbete som krävs av skolor och huvudmän med att samla in och ställa samman närvarostatistik ger viktig information i det systematiska kvalitetsarbetet.

Per-Arne Andersson

Förslag på garanti om tidiga insatser får underkänt

Igår beslutade regeringen om en lagrådsremiss där det föreslås nya bestämmelser i skollagen om en åtgärdsgaranti i förskoleklassen och lågstadiet. Syftet är gott, men detaljstyrningen som förslaget medför leder till ökad administration och blottar en brist på tillit till skolans medarbetare.

Rent ordmässigt låter det bra – en garanti! Men, tittar man närmare på förslaget handlar det snarare om att vi får en otymplig dubbelreglering av skolans arbete med stödinsatser och en detaljerad arbetsgång som inte bara kan utan ska följas på varje skola.

Jag har gjort det tidigare och gör det nu igen – påminner om att regeringen tillsatt en särskild Tillitsdelegation som arbetar för ökad tillit och i styrningen av offentlig sektor med utgångspunkt i ett starkt förtroende för professionerna som arbetar där. Det nu aktuella förslaget går i rakt motsatt riktning. Jag får verkligen inte ihop det!

Ingen ifrågasätter vikten av tidiga stödinsatser

Jag tror alla är överens om vikten av tidiga stödinsatser och extra utmaningar under skolgången för de elever som behöver det. Och att dessa ofta behöver vara individuellt utformade. Men vad många glömmer är att det finns olika modeller och metoder för att utveckla sådana arbetssätt. Det visar inte minst de goda exempel som ligger till grund för lagrådsremissen. Där beskrivs hur en rad kommuner arbetar systematiskt med rätt stöd i rätt tid. Visst, deras arbetssätt är likartade. Dock inte exakt likadana. Men det som nu föreslås är en detaljerad reglering av när, med vilket material och vilka i skolans personal som ska göra vad.

Jag är den förste att medge att arbetet med stödinsatser enligt det regelverk som finns idag inte fungerar överallt. Det är inte försvarbart. Men det som behövs är inte mer komplicerad reglering, utan mer stöd om hur nuvarande bestämmelser ska tolkas och tillämpas. Till exempel genom att sprida det goda arbete som utredningen identifierat. Så sa vi från SKL i vårt yttrande. Skolverket är inne på samma linje. Skolverket väcker också en rad berättigade frågor om hur den nya regleringen och de regler om stöd som finns redan idag förhåller sig till varandra. De ser det som oklart. Jag delar den bedömningen.

Frustration över regleringsiver och dokumentationskrav

För en tid sen träffade jag en rektor som suckade över förslaget på nytt regelverk. Hon var positiv till själva syftet. Men hon sa ungefär att ”Snälla, kan vi få jobba lite med barnen först innan vi ska kartlägga och kontrollera deras utveckling, de är bara sex år och en del inte ens det när de börjar förskoleklassen! ”

Det där fastnade hos mig. Jag tror hon gav uttryck för en frustration som delas av många. En frustration över regleringsiver och detaljbestämmelser som signalerar en misstro mot skolans professioner. Och över nya dokumentationskrav som stjäl tid från arbetet med barnen. Detta samtidigt som alla är överens om att behovet att underlätta för lärare att vara just lärare och fokusera på undervisningen.

Jag önskar att det fanns en princip som sa att när det kommer nya bestämmelser som leder till ökad administration på skolorna, så måste samtidigt något annat plockas bort. Men så är det tyvärr inte.

Avslutningsvis, låt mig vara tydlig: elever ska ha det stöd som de behöver och i rätt tid. Det är inte syftet med den föreslagna åtgärdsgarantin som jag ifrågasätter, utan den otympliga och byråkratiska regleringen. Den kommer att äta upp tid i skolan och urholka det professionella yrkesutövandet.

Styrning med oönskade konsekvenser

Frågan om statens och kommunernas ansvar för skolan är kanske mer aktuell än någonsin i kölvattnet av Skolkommissionens rapport. När jag nu summerar de diskussioner jag hört i Almedalen tänker jag på en intressant debattartikel av Gunnar Iselau som publicerades i Svenska Dagbladet för några veckor sedan under rubriken ”Staten gör kommuner passiva”.

Iselau skriver att ”Aldrig har olika utbildningsministrar initierat så många insatser till så stor kostnad som haft så liten effekt på lärandet som de senaste 20 åren”. Han pekar i artikeln på att både Skolverket och Riksrevisionen har visat att mer statlig inblandning leder till mer passiva och bidragsberoende kommuner. Iselau menar att staten måste sluta ta över huvudmännens ansvar för skolans kvalitet. Han vill också att Skolinspektionen siktar högre än i nuläget och erbjuder kommunerna det stöd som behövs.

Isealu har flera poänger. Dagens styrning av skolan medför oönskade konsekvenser även om syftet är gott.  Här kommer några reflektioner att ta med sig till hängmattan i sommar:

-Som statens styrning fungerar nu finns en risk att kraften för utveckling försvinner. Är det någon idé att ta initiativ när det väntar ett antal statliga insatser runt hörnet? Och även om man tar egna initiativ försvårar ständiga statliga åtgärder möjligheterna till långsiktighet. De styr även kommunernas utvecklingsarbete som behöver utgå från de behov som finns lokalt istället för att planeras efter 60 riktade statsbidrag.

-Utvecklingsarbetet med utgångspunkt från de riktade statsbidragen blir för kortsiktigt och är inom för många områden, samtidigt. Utvecklingsarbete måste fokusera på högst ett par områden och vara långsiktiga.

-Den automatiska frågan är ofta ”Vad ska staten/regeringen göra?” Jag skulle önska att det var mer fokus på vad var och en kunde göra bättre utifrån sitt eget ansvar och sin roll. Hur tar staten ansvar för det som staten ansvarar för, t.ex. lärarutbildningen och stöd till huvudmännen? Vad kan huvudmännen göra bättre? Rektorerna? Lärarna?

-Denna väntan och förväntan på att någon annan ska göra något finns i hela systemet. Anna Ekström sa till exempel på ett seminarium här i Almedalen att vi måste bort från en situation där lärarna ska ”få” kompetensutveckling, stöd  etcetera. Läraryrket behöver bli en profession som tar ansvar och skapar sin egen utveckling. Huvudmännen ska självklart skapa förutsättningar, men om det blir för centralt styrt riskerar man att missa goda initiativ.

-Man får lätt intrycket när man läser Iselaus artikel att huvudmännen är helt passiva. Det stämmer naturligtvis inte. Även om den statliga styrningen innebär att man rundar huvudmännen och det är problematiskt med alla riktade statsbidrag,  så ser vi att kommunerna i allra högsta grad driver utvecklingsarbete och hanterar utmaningar här och nu. Tänk vad som skulle kunna uppnås med gemensamt ansvarstagande och samarbete mellan stat och huvudmän.

För att få en skolutveckling som ger bestående effekt krävs utveckling ”inifrån”. Hur förändringar ska se ut behöver komma från professionen själv. Ansvar och mandat behöver hänga ihop på alla nivåer där alla ska kunna utveckla det som man själv ansvarar för – professionen, rektorerna och huvudmännen.

Trevlig sommar,

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Tilliten i skolan ökar

Tillit och tillitsbaserad styrning är begrepp som diskuteras inte bara inom skolan, utan även inom andra verksamheter. Regeringen har tillsatt en delegation som ska bedriva försöksverksamheter och så småningom föreslå nya styrmodeller för offentlig sektor. Målet är att styrningen av den offentliga förvaltningen i högre utsträckning ska baseras på tillit.  Men vad handlar det om egentligen? Och vad innebär det för skolan? Detta diskuterades på Sveriges Skolledarförbunds seminarium i Almedalen i veckan där jag medverkade i panelen.

Medborgaren i fokus

Laura Hartman, ordförande i delegationen, menade att det inte handlar om att byta ut den styrningsmodell vi har. Däremot behöver tilliten stärkas genom att minska onödig kontroll och dokumentation samt genom att flytta fokus till mötet med brukaren eller eleven.

Jag tycker att det är tilltalande med ett tydligare medborgarperspektiv i styrningen. Oavsett om det är beslut som fattas av politiker i stat eller kommun, av rektorer eller av lärare behöver man ställa sig frågan hur det påverkar eleverna? Vi måste i större utsträckning utgå från vilka vi är till för. Hartman illustrerade detta genom att ändra i Matz Nilssons, ordförande i Sveriges Skolledarförbund, bild på styrkedjan genom att sätta eleverna överst. Klokt.

En ytterligare reflektion av diskussionen är att det måste vara en balans i styrsystemet. Blir det för mycket kontroll blir rektorer och lärare rädda för att göra fel och mycket tid går åt att se till att ha ryggen fri. Ett system som tippar åt det hållet signalerar inte tillit till professionen.

tillit i skolan

Bild från Tillitsdelegationen

Bilden visar hur Tillitsdelegationen menar att vi ska få en mer tillitsbaserad styrning. De fyra åtgärder som är inringade är de som delegationen menar är särskilt angelägna för skolan. Det är intressant. Jag tänker ändå att allt som står på bilden är väsentligt för att stärka tilliten i skolan. Och att hela kedjan måste göra förändringar, både stat och huvudman. Skolan måste ha arbetsro och lärarna måste få fokusera på dess kärnuppdrag; att ge eleverna kunskaper.

Det ska verkligen bli intressant att följa delegationens försöksverksamheter. Särskilt spännande tycker jag det blir att se hur det går i Falun som prövar att förbättra samverkan mellan skola, socialtjänst och BUP genom en förstärkt elevhälsa.

Tilliten i skolan ökar

Nu är det ändå så att tilliten i skolan ökar. Denna goda nyhet presenterades på seminariet. Även om siffrorna visar att det är en bit kvar tills vi kan vara nöjda är det en tydlig förbättring jämfört med 2014.

Skolledarnas medlemsundersökning visar att:

-Nästan hälften av rektorerna och förskolecheferna har stort förtroende för skolpolitikerna, en ökning med 12 procentenheter jämfört med 2014.

-Andelen skolledare som uppfattar att politikerna har förtroende för dem har ökat med en tredjedel från 40 till 60 procent, dvs. 15 procentenheter.

Även kommunikationen mellan olika nivåer har blivit bättre.

Resultatet är ett kvitto på att vi är på rätt väg. Det är viktigt att fortsätta det långsiktiga arbete som till exempel har gjorts i de 86 kommuner som deltagit i SKL:s satsning PISA 2015 som just handlat om att utveckla en bättre styrning och ledning. Kommunernas arbete för att stärka samarbete och dialog samt tydliggöra roller och ansvar ger resultat.

Per-Arne Andersson

Avdelningsdirektör

 

Glädjande dom om kommunala resursskolor

Igår kom en glädjande dom från Högsta förvaltningsdomstolen: Det strider inte mot skollagens bestämmelser att en kommun inrättar och driver så kallade resursskolor för elever i behov av särskilt stöd.

Det handlar om Linköpings kommun som i och med domen inte behöver betala något vite för hur de valt att organisera sin verksamhet för elever i omfattande behov av särskilt stöd.

Jag har skrivit om fallet i ett tidigare blogginlägg. I korthet har det handlat om att Skolinspektionen inte ansett det förenligt med skollagen för en kommun att ha resursskolor som egna enheter med en gemensam rektor. Det är så Linköping har det, och Skolinspektionen har förelagt dem vid vite att ändra på detta. Det är utdömandet av det vitet som Högsta förvaltningsdomstolen nu har tagit ställning till efter att kommunen överklagat domarna i de lägre instanserna, en process som för övrigt tagit ett antal år. Och beskedet är alltså att Linköping inte ska avkrävas något vite för att de gör som de gör.

Inkluderande lärmiljöer är utgångspunkten

Domen är den enda rätta tycker jag. Fast det kan nog vara så att det finns de som oroar sig över domen och tänker att nu kommer det att inrättas en massa särskilda skolor för elever i behov av särskilt stöd. Det tror inte jag. Den svenska skolan ska kunna möta elevers olika behov. Här vill jag passa på att tipsa om SKL:s färska inspirationsmaterial om hur kommuner och skolor kan utforma lärmiljöer.

För vi ska vara försiktiga med att skapa särlösningar. Men vi kan inte blunda för att det finns elever med mycket omfattande behov av särskilt stöd och att det för dem kan vara motiverat med särskilt anpassade verksamheter. I alla fall under en tid. Och det är precis det som resursskolor som de i Linköping erbjuder, med sin extra höga personaltäthet och småskalighet. För en del elever blir helt enkelt en tid i resursskola vägen till inkludering på längre sikt.

Och får det finnas fristående skolor särskilt anpassade och avsedda för elever i omfattande behov av särskilt stöd, så måste det få finnas kommunala också. Det ska såklart råda lika villkor mellan kommuner och fristående huvudmän.

Skolmyndigheter tolkar lagen olika

Intressant – eller rättare sagt besynnerligt – i sammanhanget har också varit att Skolinspektionen och Skolverket har haft helt olika syn i frågan. I sitt yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen vidhöll Skolinspektionen sitt vitesföreläggande och att Linköping inte får organisera sin verksamhet som de gör. Medan Skolverket, som även de ombads yttra sig, menade att det kan kommunen visst göra. Det där är riktigt problematiskt tycker jag – att de två tunga statliga skolmyndigheterna tolkar lagen helt olika.

Men nu blev domen alltså lyckligtvis som den blev. Det bör innebära att det nu är slut på vitesförelägganden mot kommuner som har resursskolor på motsvarande sätt som Linköping. Skulle det mot förmodan visa sig att det fortfarande råder oklarheter i frågan så behövs en lagändring. Och jag kan inte tänka mig annat än att det finns ett brett stöd för att se till att det råder lika villkor mellan fristående huvudmän och kommuner när det gäller att erbjuda särskilt anpassad lärmiljöer till de elever som behöver det som mest.

Som så ofta är det eleverna som riskerar att drabbas när lagar och regler inte anpassas efter individuella behov och lokal förutsättningar. I detta fall gynnas eleverna. Det är det viktigaste.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Vi kan inte sätta nyanlända elever på vänt

I måndags presenterades en ny ESO-rapport om skillnader i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever Ankomst och härkomst – en ESO-rapport om skolresultat och bakgrund. Den bekräftar många av de faktorer vi redan vet påverkar elevers skolresultat. Rapporten diskuterades på ett seminarium där myndigheter, forskare och politiker medverkade.

Rapportförfattarna föreslår åtgärder som riktar sig till föräldrarna. Det tycker jag är en omväg. Vi måste istället rikta blicken mot skolans arbetssätt. Oavsett om föräldrarna har akademisk utbildning eller inte, oavsett om föräldrarna är födda i Sverige eller inte måste skolans arbetssätt förändras så att alla elever får den bästa undervisningen. Det handlar om höga förväntningar, att utmana och stötta individer istället för att skapa kollektiva lösningar för alla nyanlända elever.

Skolan kan inte stå ensam

Hur länge en elev har gått i svensk grundskola och vilken socioekonomisk bakgrund föräldrarna har är ofta avgörande för skolresultaten. Rapporten visar att studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever är minimalt när man tar hänsyn till både föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och bostadsområde. Samtidigt är studiegapet större nu än i slutet av 80-talet, vilket bland annat beror på att nyanlända elever är allt äldre när de börjar i svensk skola.

Detta visar att skolan inte ensam kan hantera samhällets alla utmaningar som påverkar skolresultaten. De berör en bredd av politikområden – migrationspolitik, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik.

Tiden är en avgörande faktor

Ebba Östlin, kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka kommun, framhöll på seminariet att skolsystemet bygger på att alla elever går nio år i svensk grundskola. Elever som anländer sent under skoltiden utmanar systemet. Flera av paneldeltagarna lyfte tidsaspekten, att ge eleverna möjlighet till mer undervisning i form av sommarskola, men också prioritera hur vi använder tiden.

Statssekreterare Erik Nilsson lyfte lärarbrist och kompetensbrist som stora utmaningar. Undervisningsspråket får inte hindra elevernas fortsatta lärande. Vi kan inte sätta elever på ”vänt” tills deras svenska ”räcker”. Undervisningen måste organiseras så att eleven kan använda sitt språkliga kapital och successivt få ”växla in” sin språkliga valuta i svenska. Eleverna måste få stöd på sitt modersmål och alla lärare behöver kunna undervisa språk- och kunskapsutvecklande, något som är gynnsamt för alla elever med ett svagt skolspråk.

Elever som invandrat före skolstart når bättre resultat än tidigare

En ljuspunkt är att elever som idag invandrar före skolstart når bättre resultat än tidigare. Förra hösten visade Skolverkets statistik att det på senare år även går bättre för elever som anländer efter skolstart.  Den stora ökningen av antalet nyanlända elever under 2015 har också bidragit till att skolan utvecklat kunskaperna om nyanländas lärande. Jag vet att det finns ett stort engagemang i kommuner och skolor för att ordna ett bra mottagande och skolgång för nyanlända elever.

Förbättringsarbetet fortsätter för att skolan ska kunna ge alla elever möjligheter att utveckla sin fulla potential, oavsett om de är inrikes eller utrikes födda.

 

Förslag om fjärr- och distansundervisning är alltför begränsade

Idag lämnade Utredningen om bättre möjligheter till fjärrundervisning och undervisning på entreprenad sitt slutbetänkande. SKL anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående.  Det skriver vi och Friskolornas riksförbund om i en debattartikel i Svenska Dagbladet som publicerades i fredags.

Den tekniska utvecklingen går snabbt och de digitala möjligheterna i skolan ökar. Samtidigt råder det lärarbrist och skolhuvudmännens behov av samarbete har kanske aldrig varit större. Men skollagen är en stoppkloss för mer flexibel undervisning och samarbete.

Möter inte glesbygdens behov

Jag kan konstatera att de ökade möjligheterna till fjärrundervisning som utredningen föreslår nästan enbart berör högstadie- och gymnasieelever. Den möter därmed inte glesbygdens behov i tillräcklig utsträckning.

Det är också märkligt att huvudmännen ska tillåtas köpa fjärrundervisning men inte närundervisning (undervisning då lärare och elev är i samma rum) av varandra. Skolor på samma ort kan ha behov att dela på samma lärare. Möjligheterna till entreprenad måste öka.

Elevers behov på undantag

Utredningens syn på fjärrundervisning är för snäv – att det enbart är till för att möta brist på legitimerade och behöriga lärare samt alltför små elevgrupper. Vi menar att fjärrundervisning också kan innebära en kvalitetshöjning för enskilda elever, till exempel för grundskolelever som vill läsa gymnasiematte och de som behöver ämnesundervisning på sitt modersmål.

Det är också förvånande att gymnasieelever som idag kan välja program, inriktning och skola inte ges möjlighet att välja att läsa sin utbildning på distans. Här hänger inte utredningen med i utvecklingen och ser inte fördelarna utifrån elevernas perspektiv.

Det är utifrån elevernas behov som skolhuvudmän behöver få erbjuda distansundervisning som särskilt stöd i både grund- och gymnasieskolan. Huvudmännen måste också tillåtas anordna distansundervisningen själva, istället för att tvingas köpa av andra som utredningen föreslår. Denna onödiga byråkrati – som återkommer på flera ställen i utredningen – är både försvårande och förvånande.

Rädsla backar oss in i framtiden

Jag upplever att det finns en rädsla för ny teknik och att det präglar statens förhållningssätt. Om skollagen justeras i alltför liten utsträckning nu kommer lagstiftningen att fortsätta vara i otakt med tiden. Och det kan ta mycket lång tid innan lagen skapar de möjligheter som eleverna och skolan behöver.

Gör era röster hörda när Skolkommissionen går på remiss

Nu har det gått nästan en månad sedan Skolkommissionen presenterade sitt betänkande. Vi – liksom många myndigheter, organisationer och kommuner – håller som bäst på att ta ställning till de olika förslagen. Det är ett digert arbete som kräver analys och förståelse för skolans verksamhet. Därför är det viktigt att så många huvudmän som möjligt ger sin syn på förslagen.

Betänkandet heter ”Samling för skolan” och både Skolkommissionen och Regeringen har en ambition att ta ett helhetsgrepp. Det är bra och viktigt. SKL har länge efterfrågat samsyn och en långsiktig politik byggd på dialog och samarbete. Tyvärr rimmar den korta remisstiden illa med denna ambition.

Snabba reformer försvårar samling för skolan

Om Regeringen vill nå samling för skolan behövs istället samarbete på riktigt. Det kräver tid och noggrann konsekvensanalys av kommissionens förslag. Av de signaler vi får om tidsplaner för beslut och implementering är jag dock rädd för att vi fortsätter på samma spår som förut med snabba reformer som inte är genomtänkta i alla delar. Med andra ord helt tvärtemot Skolkommissionens och Regeringens intentioner.

Flera förslag är skissartade

Det är heller inte helt enkelt att ta ställning till alla förslag. Flera är enbart skissartade. Till exempel förslagen om ett nytt statsbidrag fördelat på socioekonomisk grund som i dagsläget enligt kommissionen själv förklaras som ”räkneexempel”. Det blir därför problematiskt när de nu behandlas som om de vore skarpa, tydliga och möjliga att överblicka konsekvenserna av. Redan i början av augusti ska remissinstanserna ta ställning till detta (för övriga förslag i betänkandet gäller september). Tanken är att förordningen ska börja gälla så snart som den 1 januari 2018 och att det nya statsbidraget ska delas ut i juli 2018.

Jag kan inte nog understryka vikten av att Regeringen tänker på huvudmännens behov av tid när de tar ställning till de olika förslagen.  Det behöver Regeringen även göra vad gäller den förstärkning på 500 miljoner kronor till utsatta skolor som Regeringen har aviserat ska börja gälla redan i höst. Men varken Skolverket eller Finansdepartementet har ännu närmare detaljer om hur detta ska ske. Det är alltså samma visa som tidigare – se till exempel mitt tidigare blogginlägg om de riktade statsbidragen för Lärarlönelyftet.

Ett annat exempel på den bristande förståelsen för den kommunala processen är Skolkommissionens förslag om att kommunerna först i december kommer att få information om hur mycket pengar den enskilda kommunen får. Problemet är att kommunerna antar sin budget för kommande år senast i november. Bristande konstruktioner som dessa går naturligtvis att undvika om förslag utreds ordentligt och regeringen lyssnar på remissinstanserna.

Det finns idag kunskap om vad som krävs för att reformer ska lyckas. En av mina favoritutredningar är fortfarande Per Thullbergs ”Utvärdera för utveckling” som konstaterar att reformer har större chans att lyckas om de beslutas efter en noggrann prövning och efter dialog med huvudmännen.

Alla röster behövs

Skolkommissionens förslag förtjänar noggrann analys och övervägande. En del kräver också vidare utredningar. Jag noterar att det enbart är 30 kommuner som är remissinstanser (och 56 statliga myndigheter).  Jag uppmanar alla kommuner – inte bara de som fått betänkandet på remiss – att titta på förslagen och engagera er i vad de innebär för just er kommun. Ni kan lämna egna svar och göra era röster hörda.

Mina medarbetare på SKL finns till hands om ni vill ventilera idéer och tankar. I dagarna kommer vi att skicka ut information till våra medlemmar om vilka av Skolkommissionens förslag och slutsatser som vi på kansliet bedömer är de som är mest relevanta för kommunerna att studera och lämna synpunkter på.

Här kan ni också se seminariet ”Skolkommissionens förslag – rätt väg för svensk skola?” från Skolriksdagen om ni vill höra Kenneth Nilsson och Cecilia Brinck från SKL:s Beredning för utbildningsfrågor diskutera förslagen tillsammans med Jan-Eric Gustavsson, Skolkommissionens ordförande.

Trevlig helg,

Per-Arne Andersson

Skolkommissionen räcker inte hela vägen

En omprioritering av statliga myndigheters arbete från granskning till stöd men ökad otydlighet i ansvarsfördelningen i skolsystemet. Det är det som jag vid en första genomläsning ser som bäst och sämst i Skolkommissionens slutbetänkande. Det finns också många frågor som inte besvaras.

Ingen lätt uppgift

Skolkommissionen har haft ett svårt uppdrag – att komma med förslag som förbättrar den svenska skolan. Utmaningarna är många och komplexa. Hur stärker vi likvärdighet och motverkar segregation? Hur höjer vi skolresultaten och skapar en god arbetsmiljö för personalen och eleverna? Hur löser vi lärarbristen och utbyggnaden inför växande årskullar? Hur möter vi den digitala utvecklingen och hur vässar vi undervisningens kvalitet? Det är inga lätta frågor. Och Skolkommissionen har inte heller alla svaren.

Förslag med frågor kvar

En del förslag är bra medan andra har brister när de möter skolverkligheten. Det kan också förklara varför kommissionen lämnar så mycket kvar att utreda. Nästan alla förslag bygger på att förändringar ska påbörjas samtidigt som det behövs mer tid och arbete för att landa i detaljerna. På många håll behöver man bli tydligare med hur de förlag man ger verkligen löser de problem man ser.

Ett tydligt sådant exempel är modellen för att fördela statliga pengar till skolan. Kommissionen går fram med förslag på en socioekonomisk fördelning av statsbidrag till undervisning och elevhälsa medan en miniminivå för kommunernas egna resurser behöver utredas vidare. En utredning ska också undersöka orsaker till befintliga skillnader i resurser mellan kommuner. Med många utestående frågor kopplade till förslagen är det svårt att bedöma effekterna fullt ut.

Mer statligt stöd och samarbete

Sammantaget så innehåller kommissionens förslag en stor portion av statligt stöd och samarbete med huvudmän och skolor. Det är bra! För att det statliga stödet ska träffa rätt behöver det också vara varierat och styras av vad skolor och kommuner efterfrågar.

Skolkommissionen lyfter behoven av att samla och sprida kunskap för en positiv utveckling på bred front. Man argumenterar för att skolmyndigheterna ska omprioritera resurser till utvecklingsstöd och främjande arbete. Samverkan mellan lärosäten och huvudmän behöver stärkas och forskning behöver spridas.

Kommissionen föreslår också att SCB ska ta fram en socioekonomiskt index per skolenhet som vägledning för huvudmännen att fördela resurser. Det är ett bra förslag. Tillsammans med den lokala kunskapen om skolornas behov blir det ett stöd för kommunerna att styra resurserna dit de behövs bäst.

Otydligt om ansvarsfördelning

De största svårigheterna tycks kommissionen ha haft i frågan om tydlighet i roller och ansvar i skolsystemet. När OECD granskade det svenska systemet var en av deras huvudsakliga kommentarer att det var svårt att uttyda vem som ansvarar för vad i skolan, och att rollfördelningen behöver bli tydligare. För att driva och utveckla en skola av hög kvalitet är en av de viktigaste frågorna att ansvar och mandat måste hänga ihop. Flera av Skolkommissionens förslag går snarare i andra riktningen.

Dialog om vägen framåt

Det finns naturligtvis också saker som jag gärna hade sett mer av. Större fokus på insatser för att höja kvaliteten på all undervisning, en bredare diskussion om innehåll i läroplaner och kursplaner, om ambitioner och prioriteringar. Men med respekt för det svåra uppdraget så ser jag ändå att Skolkommissionens arbete kan bidra till konstruktiva diskussioner mellan skolhuvudmännen och staten. Vägen framåt kräver ett gott samarbete som bygger på tät dialog, väl förankrade reformer och tydliga roller där ansvar och befogenheter följs åt.

Här kan du även läsa SKL:s ordförande Lena Mickos kommentar.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

OECD visar ökade skillnader i elevers prestationer

När OECD:s Andreas Schleicher och utbildningsminister Gustav Fridolin under måndagen möttes på seminariet Utmaningar på vägen mot en jämlik skola – OECD:s analys var den dystra bilden av minskad likvärdighet i svenska skolan i fokus. För även om vi i början av december förra året med glädje kunde konstatera ett trendbrott i den genomsnittliga resultatutvecklingen, visade PISA 2015 samtidigt ökade skillnader i elevers prestationer.

Familjebakgrunden större roll än OECD-genomsnittet

PISA mäter likvärdighet på olika sätt, där resultatskillnader mellan skolor är ett. De skillnader i elevers resultat som hänger ihop med vilken skola de går i har ökat under de tio senaste åren. Det beror bland annat på att sammansättningen utifrån elevernas bakgrund varierar mellan olika skolor. Familjebakgrunden spelar en stor roll för resultaten, i Sverige spelar den större än för OECD i genomsnitt. Att elever i allt högre grad går i skolor med andra elever med liknande socioekonomiska förutsättningar har alltså, på relativt kort tid, lett till klyftor vad gäller kunskaper hos svenska 15-åringar.

Skolans roll för att bryta segregationens effekter

Varje skola arbetar med det kompensatoriska uppdraget, att ge eleverna likvärdiga förutsättningar oavsett bakgrund. Kommunerna ägnar mycket tid och kraft till att ge medborgarna likvärdiga förutsättningar. Samtidigt ser vi att utvecklingen går åt andra hållet. Vad kan skolan göra? Vad kan göras inom andra områden? Vad kan vi göra tillsammans?

Eftersom skillnader i elevsammansättning mellan skolor har en boendesegregation i botten är frågan vad skolan på egen hand förmår göra. Hur ska en skolpolitik utformas för att motverka snarare än förstärka andra segregerande mekanismer i samhället?

Här finns inga enkla lösningar – något som vi tyvärr ofta ser i debatten. Gustav Fridolin uttryckte på seminariet att vi lätt landar i systemnivån när vi vill ringa in problembilden, men att utgångspunkten måste finnas i varje elevs studiesituation. Där tycker jag att han har en verklig poäng.

Gemensamma lösningar för elevernas bästa

Regeringen meddelade i mars att de avser inrätta en ny myndighet i Delegationen mot segregation med ansvar för genomförandet av reformprogrammet mot segregation. Om två veckor väntar vi Skolkommissionens slutbetänkande.

Jag kan konstatera att i delbetänkandet fanns inte de svar som behövs för att lösa de svåra frågorna, snarare ser jag tendenser att antingen tro att nya finansieringsregler eller nya administrativa påbyggnader ska lösa skolans utmaningar. Jag hoppas att det finns mer av djupare analys i slutbetänkandet och att skolans roll för att möta den bristande likvärdigheten blir tydlig. Då behövs verktyg för att motverka den utveckling som OECD visar på, att elever med samma bakgrund alltmer samlas i samma skolor.

Jag ser nu fram emot Skolkommissionens förslag som jag hoppas innehåller verkningsfulla åtgärder för att motverka segregationens effekter i skolan. Sådana åtgärder står inte ensamma utan måste bygga på en sammanhållen politik med dialog mellan stat och kommun. Det behövs också breda samhällsinsatser i samverkan med andra politikområden. Inte minst måste ansvar och mandat för kommunerna hänga ihop så att elever erbjuds den bästa möjliga skolan. Vi måste visa respekt för svårigheterna. Lösningarna måste vi hitta tillsammans.

Sida 1 av 2612345...1020...Sista »
skl logotyp