En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Alla har ett ansvar att lägga sig i

När skolchef Peter Fredriksson beskriver styrningen av skolan i Södertälje blir det allt annat än vagt och fluffigt. Läs själv reportaget i Dagens Samhälle får du se (en bild på artikeln finns nedan).

Det här är verkligen vad jag menar när jag pratar om betydelsen av bra ledning och styrning.  Peter Fredriksson ger en konkret bild  av hur det kan fungera i praktiken. Jag slås av att det finns en genomtänkt helhet i deras arbete. I ett välfungerande system finns alla delar på plats. Det spelar inte så stor roll om uppföljningssystemen är bra om till exempel ansvarsfördelningen är otydlig.

Jag fastnade särskilt för Peter Fredriksson kommentar:

På alla nivåer måste vi ta gemensamt ansvar och vara en del av samma vilja och inriktning. Min viktigaste uppgift är att skapa en kultur där alla tar ansvar för att utveckla arbetet på sin nivå. Det sker inte om ingen lägger sig i.

Artikeln sätter också fingret på det som är utgångspunkten i SKL:s arbete i vår matematiksatsning, PISA 2015 där en tredjedel av landets kommuner deltar. För att utveckla skolan behöver alla nivåer; lärare, rektorer, skolchefer och politiker, vara engagerade, förstå sin roll och ta sitt ansvar. Jag är övertygad om att det är modellen för att nå framgång.

20140206 DagensSamhälle - Han styr Södertälje mot en bättre skola

Viktiga lärdomar om styrningen av skolan

Igår bjöd SKL in till seminariet ”Skolan – både statlig och kommunal”. Elisabeth Nihlfors, docent i pedagogik, klargjorde inledningsvis att det inte är så enkelt att tala om centralisering och decentralisering som två motpoler. Jag håller med. Skolan har aldrig varit bara det ena eller det andra. Därför blir debatten, som Mimmi Garpebring, ordförande i Sveriges Elevråd (SVEA), uttryckte det under paneldiskussionen, tyvärr ofta alltför platt.

Seminariedeltagarna var eniga om att styrmodellen för skolan ställer stora krav på alla parter, inte minst vad gäller tydligt ansvar och god kommunikation. Panelen menade därför att det är viktigt att staten inte bör hasta fram flera reformer nu, utan noga tänker efter vilka problem man vill lösa.

För det är ju så att de nationella reformerna har duggat tätt de senaste 20 åren. Närmare bestämt 55 stycken.  Flera av reformerna går förbi, dvs rundar huvudmännen och rakt in i skolan. I många fall har också förutsättningarna för en reform ändrats redan innan den har hunnit börjat verka i skolan. Och vem utkrävs sedan ansvar?

Vad är effekt av vad?

Erik Lakomaa, forskare Handelshögskolan, påpekade att det stora  antalet reformer gör att det är svårt att se vad som är effekt av vad. Vilka effekter är kopplade till huvudmannaskapet? Det vet man inte, menade Lakomaa, och hänvisade till att det inte finns någon forskning som styrker att kommunaliseringen påverkar resultaten. Lakomaa menade att den stora skillnaden istället finns mellan klassrummen och enskilda lärare. Ska vi förbättra resultaten måste vi börja i den änden.

Brist på tillit och dialog

Problemet med bristen på tillit och dialog – både i skoldebatten och i verksamheten – gick som en röd tråd i samtalet på seminariet. När paneldeltagarna fick ge råd både till stat och kommun om vad de skulle kunna göra  bättre, handlade råden framför allt om behovet av samsyn och av att tydliggöra ansvars- och rollfördelning. Politiker och chefer behöver också bli bättre på vara att vara lyhörda och föra dialog med de som befinner sig i verksamheten, elever, lärare och rektorer.

Önskerubrik om skolan?

Avslutningsvis fick paneldeltagarna ge en önskerubrik om skolan. Mimmi önskade se politisk enighet på löpsedeln. Elisabeth önskade rubriken ”Stat och kommun har satt sig ner för seriösa samtal”. Jag håller med. Vill man förändra och förbättra något måste man börja prata med varandra. Det går inte att börja med receptet.

Den 10 februari presenteras Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan. Lewins uppdrag har i mitt tycke varit alltför snävt, dvs att isolerat utreda kommunaliseringen. Det återstår därför att se om den blir ett underlag som kan användas för framtida beslut.

Se seminariet i efterhand

Jag passar också på att tipsa om en intressant ledare i Kristianstadbladet som uppmärksammar seminariet.

Rektor kan lyfta resultaten!

Igår avslutade vi Skolans ledarkonvent där allt ljus har riktats mot rektors och förskolechefs roll. Det behövs för att utveckla verksamheten!

En skicklig rektor lyfter skolans resultat. Om det berättade Erik Grönquist från IFAU. Deras undersökning  visar att om en skola får en rektor som har stark påverkan, kommer resultaten på nationella prov att öka med i genomsnitt 3,5 procent; betygen öka med i genomsnitt 1,5 procent; lönespridningen att öka med 12 procent och andelen behöriga lärare öka med 4 procent.

Rektorns påverkan är lika stark som lärarens, enligt Grönquist. Och då ska vi tänka på att en skicklig lärare främst påverkar sina egna elever, medan en skicklig rektor påverkar hela skolan.

Alla behöver ta ansvar

Vi vet att rektorer trivs med sitt jobb, samtidigt som arbetsbelastningen är hög. Torbjörn Sandén från Åbo akademi beskrev ett samhälle där det pågår en massflykt från det personliga ansvaret. Han visade talande statistik om hur många som tycker att andra skyller ifrån sig, samtidigt som man uppger att man själv aldrig eller sällan gör det. Elever skyller dåliga betyg på lärare. Lärare skyller på föräldrar. Rektor skyller på politiker. Politiker skyller på lärare. Och så vidare. Det håller förstås inte i längden.

Enligt Sandén behöver rektor skapa en kultur på skolan av att ta ansvar – och det ska gälla alla på skolan. Rektor har också en chef. En chef som har en politisk organisation med ett delegerat ansvar från fullmäktige. Därför lägger jag själv till förvaltning och politiker. En kultur av ansvar behöver genomsyra hela organisationen.

Skolans ledarkonvent

Självklart hade vi en monter! Här är jag med två av mina medarbetare

Det är alltid lika intressant att lyssna till Elisabet Nihlfors. Hennes bild med alla skolreformer (närmare 60 stycken) de senaste tjugo åren framkallade både igenkännande skratt och trötta suckar bland bänkraderna. Samtidigt var allvaret tydligt närvarande. Som när hon beskrev hur huvudmännen rundas av staten i en mängd frågor, samtidigt som huvudmännen utkrävs ansvar. Som när hon berättade att enbart 35 procent av nämndledamöterna litar på att sina rektorer är kompetenta att driva skolutveckling.

Brist på tillit stor utmaning

Bristen på tillit och förtroende i hela utbildningssystemet är nog en av de största utmaningarna för skolan i Sverige. Därför var mötet i vår monter med en rektor som deltar i SKL:s mattesatsning, PISA 2015, extra positivt. Han pekade på att projektets arbetssätt, där politiker, förvaltning, rektorer och lärare samlas för att diskutera skolan i sin kommun utifrån olika perspektiv, bidrar till att förbättra tilliten till varandra. Det skapar det koncerntänkande som behövs – där alla förstår sin roll i helheten och tar ansvar tillsammans.

Apropå PISA, kan jag i övrigt säga att det rådde en spänd förväntan – eller bävan beroende på hur man ser det – hos flera av föreläsarna inför den 3 december. Då presenteras nämligen de nya PISA-resultaten. Självklart ett ämne för ett alldeles eget blogginlägg.

Läs mer på Skolans ledarkonvent

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Ledning och styrning
Etiketter: ,

Staten satsade inte mer på skolan

Igår presenterade Statskontoret rapporten ”Resurserna i skolan” som tagits fram på uppdrag av Utredningen om skolans kommunalisering. Rapporten är ett intressant och viktigt inspel till utredningen. Här är några av slutsatserna:

  • Kostnaderna per elev i grundskolan ligger på samma nivå idag som i början av   90-talet. Det har alltså inte skett några stora förändringar vad gäller resursfördelningen per elev i skolan efter kommunaliseringen.
  • Analysen visar att spridningen mellan kommuner i resurser till grundskolan har minskat något efter kommunaliseringen och att spridningen i lärartäthet mellan kommuner var högre på 80-talet.

Statskontorets analys slår därmed hål på myten att det var bättre förr. Skolan hade inte mer pengar när staten var huvudman och skillnaderna mellan kommunerna var till och med större.

Likvärdigheten minskar

Trenden sedan mitten av 1990-talet är att spridningen mellan skolors resultat ökat. I sitt pressmeddelande lyfter Statskontoret även fram att spridningen mellan kommuner ökat, dock i mindre utsträckning. Men vi ska ha i minnet att den absolut största variationen av resultat finns mellan eleverna inom samma skola. Skillnaden i resultat mellan kommuner står bara för två procent av den totala resultatvariationen.

Det kompensatoriska uppdraget har blivit svårare

För eleven innebär det att betydelsen av vilken skola den går i ökat. Statskontoret drar slutsatsen att kommunerna i större utsträckning borde fördela resurser utifrån elevernas skilda behov och förutsättningar. Däremot kan man inte säga något om hur en optimal resursfördelningsmodell ser ut, och om resursfördelningen var mer kompensatorisk innan kommunaliseringen. Och det är väl det som är kruxet. Det är ingen enkel fråga. Visste vi det skulle vi ha en sådan modell.

Statskontoret skriver också att det är möjligt att kommunernas kompensatoriska uppdrag har blivit svårare över tiden, på grund av den ökade segregeringen mellan skolor. Bakom den ligger faktorer som kommunerna endast i begränsad utsträckning rår över, som en ökad boendesegregation och det fria skolvalet. Jag håller med om det. Den minskade likvärdigheten kan inte bara vara skolans ansvar.

Flera exempel på kompensatorisk resurstilldelning

I gårdagens debatt ”Världens bästa skitskola” , i Kunskapskanalen så kunde vi se hur Norrköping har hittat en resursfördelningsmodell som passar för dem. Jag tror inte att det finns en enda modell som är rätt för alla. Kommuner och skolor har olika behov och förutsättningar. Däremot tror jag att vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Både Skolverket och Skolinspektionen kommer att lyfta fram flera exempel på resursfördelningsmodeller i rapporter som publiceras inom kort. Jag hoppas att det blir en bra utgångspunkt för ett fortsatt arbete.

Friskolor i hetluften

I förra veckan enades sex partier i Friskolekommittén om 10 punkter för att höja kvaliteten och ge långsiktiga spelregler för friskolorna. SKL välkomnar den breda uppgörelsen.

Strängare och friare tyglar

Förslagen andas både strängare och friare tyglar för friskolorna. Ägarna ska granskas tuffare än hittills och kommittén öppnar för krav på ett uttalat syfte med verksamheten som är utbildning av god kvalitet. I den här frågan har dock dagens gemensamma utspel från Miljöpartiet och Socialdemokraterna visat att de partierna vill gå olika långt.

Flera av Friskolekommitténs förslag berör också kommunala skolor. Ett exempel är att skolor ska ges större möjligheter att pröva nya lösningar och inte hållas tillbaka av alltför strikta ramar.

Förslagen i 10 punkter

  1. Lämplighetsprövning av ägare
  2. Långsiktighetsprövning av ägare
  3. Samråd med kommunen
  4. Meddelarsskydd för anställda
  5. Insyn och offentlighet för friskolor samt databas ”Öppen skolinformation”
  6. Viten oftare
  7. Föreläggande om ökad lärartäthet
  8. Snabbspår för akutärenden hos Skolinspektionen
  9. Syftet med verksamheten regleras
  10. Ökat utrymme för nytänkande och innovation

Snabbspår vid konkurser och nedläggningar

Ett av kommitténs förslag blev högaktuellt igår när det meddelades att JB Education – en av de största friskolekoncernerna – kommer att sälja sina skolor. För brådskande ärenden har kommittén föreslagit att Skolinspektionen ska inrätta ett snabbspår. Till exempel för att godkänna nya ägare vid konkurser och skolnedläggningar.

Öppen skolinformation

Ett förslag som vi kommer att följa med särskilt intresse är det som gäller databasen ”Öppen skolinformation”. Under hösten kommer SKL att lansera en webbplats för skoljämförelser tillsammans med Friskolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv. Syftet är att underlätta skolvalet för elever och föräldrar. Här går vi alltså i takt med Friskolekommittén som också vill att information om skolor ska bli mer lättillgänglig för den stora allmänheten.

Samsyn i skolan

Skolan behöver arbetsro och därför är det bra med samsyn i skolfrågor. Att många är ense om såväl problembilden som om lösningarna. Trots att det redan i dag finns många goda exempel på samarbete så behövs mer samförstånd – inte minst mellan stat och kommun – för att klara utmaningarna skolan står inför.

Stående ovationer #skolriksdag

Leo Razzak

Lägg namnet på minnet. Det är inte ofta knappt 2 000 skolpolitiker och skolledare samlas på ett ställe. Ännu mer sällsynt är nog att de ställer sig upp och ger rungande applåder till en 26-årig kille från Norsborg. Leo Razzak fick oss att tänka till och fick oss att skratta.

Leo Razzak

”Det tragiska är inte när man inte når sina mål. Det är när man inte har några.” – Leo Razzak

Carin Götblad

Carin Götblad uppmanade skolans ledare att jobba med bilden av verksamheten – och stå upp för den. Medierna har ofta negativa rubriker och de flesta människor läser inte mer än rubrikerna. Därför viktigt att skapa en egen blid och lyfta fram den, inte minst för att inspirera och motivera medarbetarna. Det kan både göras genom att vara med i media och genom bra internkommunikation.

Jobbet blir mer effektivt när man belönar de som jobbar i den grå vardagen istället för att lägga energi på de som är grus i maskineriet.

Författare:
Kommentarer: 2
Kategori: Ledning och styrning Skolutveckling
Etiketter: , ,

Både tröttsamt och upplyftande

Du som läste Dagens nyheter i morse (26/3) möttes av samma sak som jag: å ena sidan en tröttsam debattartikel och å andra sidan en riktig bra nyhetsartikel om skolan.

Jag börjar med det positiva: DN:s första artikel i en serie av artiklar om skolan slog hål på myten om att skolans problem är en resursfråga.  DN visar att kommunerna satsar rekordmycket på skolan: mellan 2000 och 2011 har kommunerna ökat resurserna med 31 procent per elev!

DN visar också att familjebakgrund och socioekonomisk bakgrund är det som spelar roll. Detta måste skolan kompensera för. Det är den stora utmaningen. Och i en av artiklarna citeras svenskläraren Lena Eriksson som sätter huvudet på spiken:

”Det stora problemet i skolans värld är inte de elever som behöver extra stöd. – – – Det stora problemet är elever som har tappat motivationen och som inte vill”.

Hur skolan motiverar eleverna är också temat på årets Öppna jämförelser för grundskolan, som vi släpper den 10 april. Kolla gärna på vårt webbsända seminarium då!

Det mindre upplyftande var den artikel på DN Debatt, signerad av mycket brokig skara personer, som förespråkade ett förstatligande av skolan. Du har hört argumentationen förr: Endast genom ett förstatligande av skolan kan vi nå en likvärdig skola. Men på vilket sätt detta skulle gå till får vi – som vanligt – inget svar på. Artikelförfattarna skriver att:

”Det måste vara raka rör mellan staten, som garanterar den nationellt likvärdiga skolan, och dem som har ansvaret för att utföra det hela, nämligen rektorer och lärare.”

Då vill jag bara påminna om att det även med ett statligt huvudmannaskap skulle behövas en mellannivå. Förut, under det statliga huvudmannaskapet, fanns länskolnämnderna. Dessutom fanns Statens personalnämnd, Skolöverstyrelsen och Statens avtalsverk. Vi som var med då minns hur oerhört stelbent styrningen av skolan var.

Debattörerna skriver också:

”Skolan behöver ett klart statligt ansvar som ger lärarna och skolorna stor frihet att agera inom de ramar och regleringar som ges.”

Har debattörerna tittat på Arbetsförmedlingen? Eller Försäkringskassan? Eller polisen? Det är statliga verksamheter som finns lokalt och är det något dessa verksamheter präglas av så är det central detaljstyrning. Vad får debattörerna att tro att inte skolan skulle detaljstyras på samma sätt under ett statligt huvudmannaskap?

Aldrig bra att fastna i diskussioner om form

Dagens Nyheters ledarsida skriver idag (7 mars) om friskolor kontra offentliga skolor, i kölvattnet av de senaste dagarnas turbulens kring nedläggningen av Karlstads idrottsgymnasium.

DN skriver:

”I stället för att strypa de privata alternativen bör politikerna successivt lära av erfarenheten. Både privat och offentlig drift har sina svagheter. Därför ligger utmaningen inte i att välja en av dem utan i att successivt hitta en god balans. Det handlar inte om att fastställa respektive driftsforms andel utan mer om att utveckla styrformerna.”

Andemeningen i det DN skriver är, som jag ser det, att diskussionen inte bör fasta i formerna utan i innehållet. Det viktiga är att utveckla styrformerna. Det resonemanget går att överföra rakt av till diskussionen om statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Oavsett huvudmannaskap så måste styrformerna fungera. Att schackra med huvudmannaskapet, och lägga krut på om det ska vara statligt eller kommunalt, framstår för mig därför som rätt meningslöst.

 

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Ledning och styrning
Etiketter:

Rektorer är mellanchefer

I dag skriver jag ett lite längre blogginlägg än vanligt. Det finns nämligen så mycket jag vill säga om de frågor som togs upp i paneldebatten i går kväll (27/2) i UR:s program ”Rektorerna direkt” och som jag deltog i.

Temat var rektorers ”klämda” uppdrag, det vill säga att varje rektor är styrda både av skollagen och av sina arbetsgivare, vilket oftast är kommunerna.

Överkörda?

Rektorerna DirektSVT hade gjort en enkät som visade att 51 procent av rektorerna hade blivit ”överkörda av sin kommun”.

Det är såklart inte bra att rektorer, som är så viktiga för att vi ska nå bra resultat i skolan, känner sig överkörda av sin arbetsgivare. Men låt oss komma ihåg att rektorer är mellanchefer. Alla som har varit mellanchef i en organisation vet att det är ett utmanade uppdrag: man kläms lätt mellan sina medarbetares synpunkter/behov och de krav som ledningen ställer.

En sak som lätt glöms bort i detta sammanhang är att förvaltningschefen är rektorns chef. I de flesta organisationer är det en självklarhet att den överordnade chefen ska vara den som intresserar sig för jobbet som utförs, ställer krav, inspirerar och diskuterar förutsättningarna för det uppdrag som ska utföras. Det borde det vara i skolan också. Men så är det inte alltid. Hur kommer det sig?

Förstatliga?

SVT:s enkät visade också att 49 procent av rektorerna ville återförstaliga skolan. Kan någon berätta för mig hur ett återförstatligande skulle se ut? Kan någon också berätta varför lärarna blir bättre på att undervisa om man byter huvudman? Vad tror rektorerna i undersökningen att staten kommer att göra? Vad talar för att staten skulle ha mer pengar eller bättre skulle veta hur de ska fördelas (Skolverket har inte lyckats svara på hur den optimala resursfördelningen ser ut). Och vad skulle en rektor göra om staten, Skolinspektionen eller statens företrädare inte är nöjd med resultaten, eller kvaliteten?

Jag var själv lärare under den tid staten var huvudman. För mig var det otänkbart att bli rektor i den statligt styrda skolan på grund av att så mycket arbetstid handlade om att följa ett mycket detaljerat regelverk samtidigt som man hade en kommunal anställning med dithörande frågor. Det var först när huvudmannaskapet i sin helhet gick över till kommunen som jag själv ville bli, och blev, rektor eftersom jag såg en möjlighet att som rektor få en arbetssituation som gick att påverka.

Det kända konsultbolagets McKinsey poängterar i sina rapporter om framgångsrika skolsystem vikten av att det finns en mellannivå som tar ansvar för helheten. Oavsett om kommunen eller staten är huvudman kommer det alltid behövas en nivå mellan huvudmannen och rektorn. Förr, under den ”statliga skolan”, var det både länsskolnämnden och den kommunala förvaltningen. Rektorerna kommer således alltid att ha chefer över sig. Det viktiga är därför att relationen är god mellan rektorerna och dennes chef, oavsett huvudman. Och det är min absoluta övertygelse att förutsättningarna för detta är bättre om det är en tydlig huvudman.

Matz Nilsson, Sveriges Skolledarförbund
Matz Nilsson, Sveriges Skolledarförbund

Matz Nilsson från Sveriges Skolledarförbund tror inte heller att ett förstatligande skulle lösa de problem vi har. Han sa så klokt i debatten igår att man nog ska se resultaten i enkäten ”som ett rop på hjälp”, inte att ett förstatligande egentligen är den bästa lösningen. Som man frågar får man svar, med andra ord. Vi tycks vara överens med Skolledarförbundet om att det behövs bättre dialog och samarbete mellan de olika nivåerna i skolan: lärare, rektor, förvaltning och politisk ledning.

Organisationsforskning, och vår egen undersökning av framgångsrika skolkommuner, visar att en central framgångsfaktor är att det finns en tydlig rollfördelning och god kommunikation mellan olika beslutsnivåer. Det handlar alltså inte primärt om vem som är huvudman utan hur de olika nivåerna i lednings- och styrsystemet fungerar. Det är där vi behöver lägga vår energi för förbättringar.

Med respekt för skolans svåra, komplexa och viktiga uppdrag är det viktigt att inte reducera diskussionen till att bara handla om huvudmannaskap och pengar. Om man bara debatterar skolan i termer av det finns enkla lösningar så gör man skolan en björntjänst. Alla som arbetar där är värda att tas på större allvar.

Här hittar du programmet från igår.

 

Missa inte Rektorerna direkt ikväll!

Ikväll (onsdag 27/2) är jag med i UR:s ”Rektorerna direkt” kl 20:30 på Kunskapskanalen. Du kan se programmet live på nätet. Programmet följer direkt efter ”Rektorerna” som sänds kl 20:00-20:30 på SVT 2.

Jag ska vara med i en panel tillsammans med Matz Nilsson, Sveriges Skolledarförbund och Anna Ekström, Skolverket. Det lär bli intressanta diskussioner om rektorernas uppdrag och om det nödvändiga behovet av att ha ett fungerande samspel mellan rektorer, förvaltningsnivå och den politiska ledningen i kommunen.

Inte missa!

Sida 4 av 512345
skl logotyp