En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Intressant analys av de statliga lönesatsningarna

Riksrevisionen presenterade i veckan en granskning av karriärstegsreformen och Lärarlönelyftet. Underrubriken ”Högre lön, men sämre sammanhållning” speglar väl den bild vi ser.

Högre lön

Från 2011 har lärarnas löner ökat i reella tal. Samtidigt har lönespridningen ökat. För att få hela bilden av lärarnas löneökningar behöver statens satsningar kompletteras med vad kommunerna satsat under samma tid. Och faktum är att även utan lärarlönelyftet har löneutvecklingen för lärarkåren de senaste åren varit bättre i jämförelse med andra yrkesgrupper inom kommuner och landsting.

Sedan 2011 har kommunerna satsat 15 miljarder kronor, utöver märket, på lärarlöner, vilket i första hand ligger bakom de senaste årens högre lönenivå. Vi ska ha i minne att det statliga stödet sker under ett par år medan kommunernas lönebildning sker kontinuerligt. I ljuset av detta är slentrianmässiga kommentarer från facken om att huvudmännen borde skjutit till mer av egna medel något onyanserade.

Sämre sammanhållning

I Riksrevisionens rapport beskrivs hur de statliga lönemedlen på många håll bidragit till osämja och bristande sammanhållning bland lärarna. Det väcker flera frågor. Lönespridning är vanligt i andra yrken, särskilt i akademiska. En ökad lönespridning har också varit något som såväl fack, arbetsgivare och regering eftersträvat som ett led i att stärka läraryrkets attraktivitet.

Samtidigt beskriver rapporten att ”det skapats en jargong mellan lärare om att det finns förstelärare, andrelärare och tredjelärare, eller sistelärare”. Det är framför allt lärarna själva som har talat i dessa termer. Detta är problematiskt och en fråga som behöver diskuteras.

En reflektion är att valet av namn – ”förstelärare” – synes ha varit olyckligt samt att det är problematiskt då staten reglerar vilka yrken och yrkestitlar som ska användas lokalt.

Rekommendationer för framtiden

Av debatten får man lätt intrycket att om bara huvudmännen hade skjutit till mer pengar, så hade reformen fungerat bra. Det är inte alls självklart. Riksrevisionens reflektion är mer nyanserad: ”Det är svårt att avgöra om det är regeringens utformning av Lärarlönelyftet, de förväntningar som fanns på reformen eller huvudmännens sätt att fördela löneökningar i Lärarlönelyftet som skapat missnöjet.” Denna slutsats är viktig att ha med sig.

Det är också värt att notera är att även Riksrevisionen pekar på vikten av att reformer är väl förberedda och förankrade, tydliga i sin utformning och ger tillräckligt med tid för implementering lokalt. Jag kan bara hålla med – se gärna mitt inlägg när lyftet drogs igång.

Samråd för att vässa reformerna

För att möta skolans utmaningar har SKL i sitt remissvar över Skolkommissionen föreslagit ett närmare samarbete mellan staten, som sätter ramarna, och skolans huvudmän som ansvarar för verksamheten. SKL föreslår ett arbetande råd mellan staten, kommunerna och professionen.

I rådet ska alla nya reformer och andra förändringar diskuteras utifrån principerna om full finansiering, tydlig ansvarsfördelning och en plan för genomförande. Allt för att bra förslag ska kunna genomföras på bästa sätt. Att arbeta vidare med finslipning av befintliga statsbidrag för lärarlöner bör vara en del i detta arbete.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade

Professionsprogram för viktigt för att lämnas till myndigheter

SKL ger både ris och ros åt Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram för lärare och skolledare. Idéerna om innehåll är goda. Men låt arbetsgivare och arbetstagare som är närmast verksamheten styra behoven av kompetensutbildningen istället för en myndighet.

Jag tycker att Skolkommissionen föreslår en del som är värt att bygga vidare på, som professionens delaktighet och ansvar, vikten av tydlighet och transparens samt de skisserade karriärvägarna.

Samtidigt föreslår man en organisation som är främmande för svensk arbetsmarknad – nämligen att reglera kompetensutvecklingen i förordning och låta en myndighet styra arbetet. Men för att utveckla verksamheten behövs kunskap som förutsätter en närhet till förskolor och skolor samt möjligheterna till ansvarstagande. Denna kombination finns endast på lokal nivå. Skolkommissionens speciallösning stökar till och skapar en otydlig ansvarsfördelning.

Lärandet en del av vardagen

Att stärka lärares och skolledares kompetensutveckling måste gå hand i hand med en stärkt lärandekultur i hela skolan. Det behövs även en helhetssyn i samverkan med lärosätena, från grundutbildning till introduktion, kompetensutveckling, påbyggnad och forskning. Det är väsentligt att lärosätena inte ses enbart som utbildningsanordnare. Det är vid lärosätena ny kunskap skapas, prövas och förfinas. Här behöver forskningssamverkan med förskolan och skolan utvecklas, vilket ett professionsprogram kan stödja.

Lärande som sker i formaliserad form måste mötas med att pröva nytt i vardagen. Vilket utvecklingsstöd och vilken kompetensutveckling som behövs handlar både om individuella behov och verksamhetens behov – ibland sker det bäst i den egna skolan, ibland i samverkan med andra skolor, ibland på en högskola. Detta är inget som kan formaliseras av myndigheter. Här är den lokala nivån klart bättre, med en unik inblick i enskilda förskolors och skolors vardagliga verksamhet och utveckling.

Samverkan profession, huvudmän, lärosäten och myndigheter

Istället för en myndighetsstyrning menar jag att vi kan lära av den modell som branschen tidigare föreslagit för att stärka kopplingen mellan forskning och skola. Gemensamma insatser och ett gemensamt ansvarstagande från professionen, huvudmännen, lärosätena och statens sektorsmyndigheter kan garantera den långsiktighet och relevans som ett professionsprogram behöver. Med en sådan grund för kompetensutvecklingen tror jag att eleverna kommer att märka skillnad inom en snar framtid.

Min poäng är dels att vi behöver prata om formerna och innehållet samtidigt. Det går inte att runda organisationsfrågan eftersom den är väsentlig för innehållet i ett professionsprogram. Dels att professionen behöver kliva fram och ta ansvar för utveckling och innehåll i ett professionsprogram. Såväl kåren i skolan som kåren vid lärosäten. Ansvaret för att möta verksamhetens behov behöver fortsatt ligga på huvudmännen.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Förtydligande om en första linje med elevhälsan som bas

Mitt blogginlägg tidigare i veckan har fått både positiva och kritiska kommentarer. Det är spännande att den här frågan ger upphov till debatt med olika synpunkter och perspektiv.

Jag vill förtydliga att formuleringen ”flyttar in” är ett tillspetsat bildspråk från min sida. Syftet med att pröva en första linje med elevhälsan som bas är att tillgängliggöra flera kompetenser som behövs för att fånga upp elevers behov tidigt. Tanken är inte att ge elevhälsan ett utvidgat uppdrag gentemot hur det är definierat idag. Det som Skottland har lyckats med är att samla resurser och kompetenser runt den enskilda eleven och i mindre utsträckning fastna i stuprör. De olika kompetenserna som jag nämner i inlägget skulle ingå i försöket med sina ordinarie uppdrag och befogenheter. Allt för att ge bästa möjliga stöd till eleverna med förebyggande arbete och tidiga insatser och i barnens vardag. SKL har inget färdigt förslag men känner till flera kommuner och landsting som är intresserade av att komma igång med ett utvecklingsarbete med den här inriktningen. Genom att prova nya arbetssätt och samverkansformer kan vi sedan dra slutsatser om såväl nytta som svårigheter.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade

Hur bemöter vi elever som agerar utmanande?

De senaste dagarna har media rapporterat om hur elever hålls nedtryckta av personal i skolan. Vi har tagit del av skakande berättelser som berör och upprör. De situationer som beskrivs är ett misslyckande för skolan. Och det känner även de som upplevt sig behöva använda tvingande metoder för att skydda den elev som agerar eller för att skydda de elever och vuxna som finns omkring.

Vi behöver veta mer om hur dessa situationer ser ut. Vad kan förebyggas genom bättre arbete och ytterligare kunskaper? Ibland kan det behövas flera vuxna runt eleverna och i undervisningssituationen. Det handlar om hur allas tid och kompetens kan användas på bästa sätt. Både för lärare och – inte minst – för andra yrkesgrupper på skolan som ofta står utan metoder hur man kan bemöta elever som agerar utmanande.

Men det handlar om något mer än konkreta situationer, det handlar om hur vi organiserar och ser på lärandet. SKL tar därför fram ett inspirationsmaterial för att stödja kommuner och skolor i att utveckla skolans lärmiljöer. Mycket talar för en förstärkt elevhälsa med ett tydligare uppdrag och fler professioner, tillgänglig för eleverna i skolan. Jag skulle gärna se en bred försöksverksamhet som provar ett arbetssätt, där vi kan göra tidiga insatser och bidra till en positiv utveckling för alla.

Bygg och förebygg med goda relationer

Skolans lärmiljöer ska präglas av goda relationer och positiva förväntningar. En bra dialog mellan elever och lärare, och mellan skola och vårdnadshavare som utgår från respekt och nyfikenhet är avgörande för att minska stress och undvika situationer som riskerar att leda till misslyckanden.

Vi vet att alla svårigheter uppstår i ett sammanhang, det är därför viktigt att följa upp elevens känslor och tankar och utifrån den informationen skapa en fungerande skolgång.

Ju tidigare både eleven och skolan lär sig om vilka situationer som fungerar eller skapar problem, desto färre svåra situationer kommer eleven och skolan hamna i längre fram. Men som sagt, det gäller också att kunna hantera de svåra akuta situationer som kan uppstå.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

 

Författare:
Kommentarer: 2
Kategori: Elever Okategoriserade
Etiketter:

Grundlösa anklagelser om lönepengar som fryser inne

Gårdagens uppgifter i olika medier om att statliga pengar för lärares lönelyft och karriärtjänster inte blir utnyttjade av kommunerna var en riktig tidningsanka. Här verkar både statliga tjänstemän, politiker, fackliga företrädare och journalister varit så heta på gröten att de helt missat att kolla fakta. Faktum är att kommunerna har fram till den 1 november på sig att rekvirera bidraget.

I budgetpropositionen, som presenterades i förrgår, finns en budgetteknisk prognos där det bedöms att inte hela det statsbidrag som finns för att höja lärares löner kommer att gå åt i år.

Både fackförbund och regeringen har varit snabba att utifrån denna tekniska prognos svartmåla och misskreditera kommunerna. Skandal! ropar Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand i sin krönika. Och både Helene Hellmark Knutsson och Gustav Fridolin, ansvariga ministrar för statsbidraget, mer än antyder att kommunerna är oansvariga och dåliga arbetsgivare.

Jag blir förbluffad, ja oroad, över att det dras så stora växlar på en budgetteknisk siffra. Som presenteras långt innan vi faktiskt vet hur det verkliga utfallet blir. Allra mest orolig är jag över att de båda ministrarna är så snabba med att underkänna genomförandet av regeringens egen reform. Detta i exakt samma stund som det pågår ett intensivt arbete i kommunerna och på skolorna med att just – genomföra reformen. Så, vad är skandalen?

Fakta som inte kom fram

Här är några fakta, som jag tror sätter frågan i ett annat ljus:

För det första ska statsbidraget inte ansökas om utan rekvireras. Det vill säga kommuner och fristående huvudmän ska begära att få bidraget utbetalt. När de gör så måste de redovisa en rad detaljerade uppgifter om vilka lärare som får höjd lön med stöd av statsbidraget. Exempel på uppgifter som ska redovisas är vilken lärarkategori som läraren tillhör, tjänstgöringsgrad, aktuell lön inklusive statsbidraget samt vilket datum som läraren fick sin statsbidragsfinansierade löneökning. Titta gärna i Skolverkets föreskrifter om allt som måste redovisas för att man ska kunna få bidraget.

Processen med att avgöra vilka lärare som får löneökning med stöd av statsbidraget måste vara helt klar för att dessa uppgifter ska kunna redovisas. Och det arbetet pågår som sagt fortfarande i kommunerna. Vi är bara en månad in på höstterminen!

Statsbidraget är omgärdat av ett detaljerat regelverk om hur pengarna får användas och inte, ett regelverk som regeringen dessutom gjorde ändringar i mitt under sommaren. Hur löneökningarna med stöd av statsbidraget ska fördelas innebär också en ny process, och att det behöver göras en översyn av löner och prestationer vid en helt annan tid på året än då ordinarie löneöversyn görs. Allt detta behöver förstås ta tid om det ska göras korrekt.

Jag blir snarare förvånad över att det överhuvudtaget finns kommuner som har hunnit skicka in sina rekvisitioner bara fem dagar efter att det blev möjligt att göra så den 15 september. Det är som sagt mycket som ska göras och redovisas.

Kommuner – och fristående huvudmän – har fram till den 1 november på sig att be om att få sina bidrag utbetalda. Vi på SKL har inte fått några signaler om att det finns kommuner som inte tänker använda sig av möjligheten att med stöd av statsbidraget höja skickliga lärares löner. Jag kommer såklart bli bekymrad om det visar sig att det finns det. Men låt oss ta den diskussionen då.

Statsbidraget lämnas för ett år i sänder

Jag vill också passa på att ta upp detta med tidsbegränsade eller permanenta löneökningar med stöd av statsbidraget.

Statsbidraget lämnas för ett år i sänder i den mån det finns tillgång på medel. Exakt så står det i regeringens egen förordning om statsbidraget. Det må så vara att regeringen anser sig ha fått utfästelser från oppositionen om att pengarna ska finnas kvar även om det blir ett regeringsskifte. Men faktum är att pengarna inte kan betraktas som permanenta så länge de kommer i den form som de gör idag.

Jag tycker det är positivt att nuvarande regering aviserat att detta är en långsiktig satsning som på sikt tillförs det generella statsbidraget. Och jag är den första att uttrycka uppskattning för de kommuner som redan nu gör detta till en långsiktig satsning trots ovissheten kring den framtida finansieringen.

Däremot tycker jag det är både allvarligt och olyckligt när ministrar skuldbelägger kommuner och andra skolhuvudmän som inte i dagsläget permanentar löneökningarna. Om vi centrala aktörer på riktigt menar att samla oss på nationell nivå för en bättre skola, kan vi inte samtidigt kosta på oss uttalanden som påvisar den här graden av bristande tillit. Det kan finnas olika orsaker till att välja tidsbegränsade tillägg, utan att det för den skull ska misstänkas illvilja eller ond tanke bakom arbetsgivarens beslut.

Det behövs mer av tillit

Jag är djupt bekymrad över den ständiga svartmålningen av skolan. Det tjänar varken eleverna eller lärarna på. Det vi behöver mer av är tillit och förtroende för och i skolan. I hela välfärden faktiskt. Det är just därför som regeringen nyligen tillsatt Tillitsdelegationen, som ska arbeta för ökad tillit i styrningen av den offentliga sektorn.

Jag och många med mig välkomnar det här initiativet av regeringen och ser fram emot att diskutera hur vi olika aktörer i välfärden kan hitta vägar mot en mer förtroendebaserad styrning av de offentligt finansierade verksamheterna. Det är något helt annat än att dra förhastade slutsatser och sedan svartmåla kommuner och andra som levererar välfärdstjänsterna.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

 

Författare:
Kommentarer: 10
Kategori: Okategoriserade
Etiketter: , , ,

En helt (o)vanlig skola

I helgen läste jag ett blogginlägg av en lärare, Jimmy Askelius (magisterjimmy), om hur de arbetar på Visättraskolan i Huddinge. En helt (o)vanlig skola, som Jimmy skriver. Beskrivningen är ett lysande exempel på hur bra och viktigt det är att professionens egna röster hörs i debatten om skolan.

På bloggen kan man läsa om hur Visättraskolan arbetar med sitt schema för att få en bra struktur på dagen, hur de använder förstelärarna, hur ledningen fungerar och hur skolan samverkan med fritidshemmet. Som Jimmy skriver är det också en bild av svensk skola. Fler sådana bilder behöver lyftas fram.

Titta också gärna på filmerna som skolan publicerar via Huddinge kommuns pedagogiska plattform där pedagoger delar med sig av exempel, erfarenheter och för diskussioner om vad och hur man gör i Huddinge. Jag inspirerades av filmerna om hur Visättraskolan arbetar med nyanlända elever och hur de med pompa och ståt firar skolstarten för att barn, personal och föräldrar ska känna stolthet över sin skola.

Visättraskolan

Läraren Jimmy Askelius och elever på Visättraskolan

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Skolkommissionens förslag om finansiering har fel fokus

Semestertiderna är nog över nu för de flesta av oss. Hoppas alla haft det bra i sommar!

Själv rivstartade jag vad man väl kan kalla höstsäsongen med att delta på den stora konferensen KOMMEK i Malmö. Dels vid ett seminarium om flyktingmottagandet, dels vid ett om hur vi får en bättre skola. Anna Ekström var där och presenterade Skolkommissionens förslag så här långt, och sen blev det en diskussion om dem mellan henne, Marcus Strömberg från Academedia och mig.

Precis som vid ett liknande seminarium i Almedalen blev det tydligt att vi onekligen har lite olika syn på vad som är det viktigaste för att förbättra skolan. Jag vidhåller att Skolkommissionen inte lyckats visa att det är bristande finansiering och bristfällig resursfördelning som är huvudproblemet. Utan att vi behöver bli noggrannare med hur vi använder resurserna. Hur vi arbetar i skolorna helt enkelt. Vad blir bäst för eleverna?

Då är det inte stora systemförändringar som är lösningen, utan fortsatt skolutveckling. Som det pågår mycket av i landet skolor och dess huvudmän. Det finns det alldeles för lite om i Skolkommissionens delbetänkande tycker jag. När man läser det kan man få intrycket att svensk skola har stagnerat, att den står och stampar, att det inte sker någon utveckling. Inget kunde vara mer fel.

Det görs massor för att stärka undervisningen och kompetensförsörjningen!

Bra förslag från Skolkommissionen

Men visst har Skolkommissionen bra och intressanta förslag också. Att avveckla merparten av de riktade statsbidragen låter som ljuv musik i mina öron. Det kommer också bli spännande att se vad kommissionen kommer fram till i frågan om hur vi kan bryta skolsegregationen. Det kanske blir obligatoriskt att aktivt välja skola?

Vågorna går ofta rätt höga i debatten om skolan, och ibland kan det tyckas som att vi olika aktörer står långt ifrån varandra. Fast jag är hoppfull. I grunden vill ju alla samma sak – förbättra skolan!

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Juridisk vägledning om arbetet med våldsbejakande extremism

I veckan överlämnade den nationella samordnaren för våldsbejakande extremism sin slutrapport med förslag på strategi till regeringen. SKL har både kommenterat strategin i DN och publicerat information på hemsidan om vilka juridiska förutsättningar kommunerna har i detta arbete.

Det ställs stora krav på att kommunerna ska arbeta förebyggande och agera mot våldsbejakande extremism. Det är viktigt. Samtidigt försvårar sekretesslagstiftningen arbetet för såväl socialtjänst, skola som polis. Det är svårt för kommunen att agera och ta fram de lokala lägesbilder som regeringen kräver om de inte kan få information om en person t.ex. varit i Syrien och stridit eller vilka våldsbejakande nätverk som finns i ett område.

Vi kommer fortsätta arbeta med denna fråga för att stödja huvudmännen. SKL bjuder nu in till ett nätverk med syfte att öka kunskapen om hur man kan arbeta förebyggande och för att belysa de olika lokala och regionala behov som finns. Läs om nätverket här. Vi planerar även en konferens den 2-3 november. Håll utkik efter inbjudan och program efter sommaren!

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

 

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade
Etiketter:

Flera positiva resultat i Attityder till skolan

Intressant läsning från Skolverket idag!  Attityder till skolan 2015 visar flera spännande resultat. Resultat som inte alltid stämmer med den allmänna bilden av hur det ”är” i skolan.

Styrkan med Attityder till skolan – förutom att det är en statistik säkerställd undersökning av elever och lärares åsikter – är att man kan följa utvecklingen över tid. Samma frågor ställs vart tredje år när undersökningen görs. Här är ett axplock av de slutsatser som Skolverket själva lyfter fram idag:

-Nio av tio lärare upplever det meningsfullt att gå till jobbet och nästan lika många trivs i sin skola (stabila siffror över tid)

-Andelen lärare som överväger att byta yrke har minskat med tio procentenheter sedan förra mätningen 2012. Fortfarande funderar var fjärde lärare på att byta jobb, men minskningen är naturligtvis positiv.

-Ungefär hälften av lärarna uppger att de oftast eller alltid känner sig stressade. Andelen har dock inte ökat sedan den förra undersökningen 2012 och den negativa trenden har brutits.

-Däremot ökar stressen hos eleverna sedan den senaste undersökningen, och mer hos flickorna än hos pojkarna. Läxor, prov och egna krav anges som anledning.

-Nästan nio av tio lärare anser att det är arbetsro på alla eller nästan alla lektioner.

Lärares syn på arbetsro på lektionerna är verkligen – precis som Niclas Westin på Skolverket säger – en intressant kontrast till diskussionen om den  utbredda oordning som finns i debatten. Jag tycker att det är positivt att Skolverket pekar på att bilden är långt ifrån nattsvart. Självklart finns det många utmaningar att ta tag i, inte minst lärarnas och elevernas arbetsmiljö, men en ständig svartmålning gör varken läraryrket mer attraktivt eller är särskilt rättvist mot de lärare, elever och skolledare som finns i skolan.

Per-Arne Andersson

Avdelningsdirektör

Fakta: 1 600 lärare och 5 300 elever har svarat på enkäten.

Nyansera bilden av läraryrket

Läs dagens SvD-debatt! Jonas Nilsson, förstelärare på Stordammens skola i Uppsala, skriver att mediebilden av läraryrket behöver nyanseras genom att även nöjda pedagoger kliver fram och berättar om sitt yrke och arbete. Det är en mycket angelägen och tänkvärd artikel.

Jonas skriver bland annat:

Hur vill medierna och vi själva att ­yrket ska uppfattas? Som det är nu drunknar det positiva i de ­andra sidor som ges och det försämrar yrkets status.”

Jag håller med. Jag lyfter ofta problemet med att såväl media som lärare själva (och de fackliga organisationerna) målar en alltför mörk bild av skolan. Bilden är orättvis och den bidrar på intet sätt att höja statusen och intresset för läraryrket. Tvärtom är jag övertygad om att den leder till en ond cirkel.

Jag brukar också säga att jag tycker att fler lärare behöver ta plats i den offentliga diskussionen om skolan: att lärare debatterar professionsfrågor (läs t.ex. mitt tidigare blogginlägg). Det blir ofta både initierat, konkret och relevant.

Tipsa SvD om bra lärare

Jag tror, precis som Jonas Nilsson, att klagan inte är vägen till framgång. Istället behövs positiva krafter inifrån där skickliga lärare både kan inspirera kollegor och locka blivande lärare till yrket.

SvD fortsätter nu sin reportageserie, Skolresan, i jakt på goda exempel. Den här gången är fokus på de som gör skillnad i klassrummen: lärarna. SvD vill ha tips på lärare att besöka. Jag hoppas att redaktionen översvämmas av mail.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Sida 1 av 212
skl logotyp