En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Glädjande dom om kommunala resursskolor

Igår kom en glädjande dom från Högsta förvaltningsdomstolen: Det strider inte mot skollagens bestämmelser att en kommun inrättar och driver så kallade resursskolor för elever i behov av särskilt stöd.

Det handlar om Linköpings kommun som i och med domen inte behöver betala något vite för hur de valt att organisera sin verksamhet för elever i omfattande behov av särskilt stöd.

Jag har skrivit om fallet i ett tidigare blogginlägg. I korthet har det handlat om att Skolinspektionen inte ansett det förenligt med skollagen för en kommun att ha resursskolor som egna enheter med en gemensam rektor. Det är så Linköping har det, och Skolinspektionen har förelagt dem vid vite att ändra på detta. Det är utdömandet av det vitet som Högsta förvaltningsdomstolen nu har tagit ställning till efter att kommunen överklagat domarna i de lägre instanserna, en process som för övrigt tagit ett antal år. Och beskedet är alltså att Linköping inte ska avkrävas något vite för att de gör som de gör.

Inkluderande lärmiljöer är utgångspunkten

Domen är den enda rätta tycker jag. Fast det kan nog vara så att det finns de som oroar sig över domen och tänker att nu kommer det att inrättas en massa särskilda skolor för elever i behov av särskilt stöd. Det tror inte jag. Den svenska skolan ska kunna möta elevers olika behov. Här vill jag passa på att tipsa om SKL:s färska inspirationsmaterial om hur kommuner och skolor kan utforma lärmiljöer.

För vi ska vara försiktiga med att skapa särlösningar. Men vi kan inte blunda för att det finns elever med mycket omfattande behov av särskilt stöd och att det för dem kan vara motiverat med särskilt anpassade verksamheter. I alla fall under en tid. Och det är precis det som resursskolor som de i Linköping erbjuder, med sin extra höga personaltäthet och småskalighet. För en del elever blir helt enkelt en tid i resursskola vägen till inkludering på längre sikt.

Och får det finnas fristående skolor särskilt anpassade och avsedda för elever i omfattande behov av särskilt stöd, så måste det få finnas kommunala också. Det ska såklart råda lika villkor mellan kommuner och fristående huvudmän.

Skolmyndigheter tolkar lagen olika

Intressant – eller rättare sagt besynnerligt – i sammanhanget har också varit att Skolinspektionen och Skolverket har haft helt olika syn i frågan. I sitt yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen vidhöll Skolinspektionen sitt vitesföreläggande och att Linköping inte får organisera sin verksamhet som de gör. Medan Skolverket, som även de ombads yttra sig, menade att det kan kommunen visst göra. Det där är riktigt problematiskt tycker jag – att de två tunga statliga skolmyndigheterna tolkar lagen helt olika.

Men nu blev domen alltså lyckligtvis som den blev. Det bör innebära att det nu är slut på vitesförelägganden mot kommuner som har resursskolor på motsvarande sätt som Linköping. Skulle det mot förmodan visa sig att det fortfarande råder oklarheter i frågan så behövs en lagändring. Och jag kan inte tänka mig annat än att det finns ett brett stöd för att se till att det råder lika villkor mellan fristående huvudmän och kommuner när det gäller att erbjuda särskilt anpassad lärmiljöer till de elever som behöver det som mest.

Som så ofta är det eleverna som riskerar att drabbas när lagar och regler inte anpassas efter individuella behov och lokal förutsättningar. I detta fall gynnas eleverna. Det är det viktigaste.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Tankeväckande om skolpengen och glädjande om niornas resultat

Jag vill lyfta fram två intressanta nyheter idag. Dels om skolpengen på DN debatt, dels om elevernas gymnasiebehörighet.

DN debatt beskriver Lärarförbundet skolpengssystemets brister. Hur ett bra system ska se ut behöver diskuteras mycket ingående. De negativa effekterna av skolpengssystemet som Lärarförbundet lyfter fram i DN-artikeln gör mig ännu mer orolig eftersom Skolkommissionen föreslår en statlig skolpeng. Dagens bristfälliga system i central kostym riskerar bli än mer stelbent och slå ännu mer fel.

Den mest intressanta frågan när det gäller skolans finansiering är naturligtvis hur vi använder våra resurser på bästa sätt. Förhoppningsvis kan artikeln initiera en diskussion om en bättre lösning på dagens brister i fördelningssystemet. Men inget talar för att stora strukturförändringar är svaret.

Låt oss istället ägna debatten åt det som är avgörande för en positiv utveckling i svensk skola – hur vi utvecklar undervisningen, hur lärarnas kompetens används, arbetsmiljön och ledarskapet.

Bättre resultat i årskurs nio

Den andra nyheten handlar om betygsresultaten i årskurs 9, som visar en resultatförbättring för nästan alla elevgrupper. Såväl nyinvandrade elever som elever som invandrat i årskurs 1-5 har bättre resultat i år än tidigare.

Det här visar att hårt arbete på skolor och bland huvudmän har gett resultat. Inte minst är det glädjande att betygen i matematik förbättrats.

I motsatt riktning går däremot resultaten för den ökande elevgruppen med okänd bakgrund. Gruppen domineras av asylsökande elever och elever som alldeles nyligen fått uppehållstillstånd.

Här kan du läsa mer om nyanlända elever och SKL:s arbete för att stödja huvudmännen.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Skolkommissionens förslag om finansiering har fel fokus

Semestertiderna är nog över nu för de flesta av oss. Hoppas alla haft det bra i sommar!

Själv rivstartade jag vad man väl kan kalla höstsäsongen med att delta på den stora konferensen KOMMEK i Malmö. Dels vid ett seminarium om flyktingmottagandet, dels vid ett om hur vi får en bättre skola. Anna Ekström var där och presenterade Skolkommissionens förslag så här långt, och sen blev det en diskussion om dem mellan henne, Marcus Strömberg från Academedia och mig.

Precis som vid ett liknande seminarium i Almedalen blev det tydligt att vi onekligen har lite olika syn på vad som är det viktigaste för att förbättra skolan. Jag vidhåller att Skolkommissionen inte lyckats visa att det är bristande finansiering och bristfällig resursfördelning som är huvudproblemet. Utan att vi behöver bli noggrannare med hur vi använder resurserna. Hur vi arbetar i skolorna helt enkelt. Vad blir bäst för eleverna?

Då är det inte stora systemförändringar som är lösningen, utan fortsatt skolutveckling. Som det pågår mycket av i landet skolor och dess huvudmän. Det finns det alldeles för lite om i Skolkommissionens delbetänkande tycker jag. När man läser det kan man få intrycket att svensk skola har stagnerat, att den står och stampar, att det inte sker någon utveckling. Inget kunde vara mer fel.

Det görs massor för att stärka undervisningen och kompetensförsörjningen!

Bra förslag från Skolkommissionen

Men visst har Skolkommissionen bra och intressanta förslag också. Att avveckla merparten av de riktade statsbidragen låter som ljuv musik i mina öron. Det kommer också bli spännande att se vad kommissionen kommer fram till i frågan om hur vi kan bryta skolsegregationen. Det kanske blir obligatoriskt att aktivt välja skola?

Vågorna går ofta rätt höga i debatten om skolan, och ibland kan det tyckas som att vi olika aktörer står långt ifrån varandra. Fast jag är hoppfull. I grunden vill ju alla samma sak – förbättra skolan!

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Vilken roll ska kommunerna ha?

Igår dominerades nyheterna självklart av Skolkommissionens delrapport. Det är idag ingen tvekan om att SKL ställer sig både kritisk och frågande till en hel del av förslagen. Här är ett par sammanhang där jag kommenterat rapporten:

Bättre styrning inte samma sak som mer styrning

I Studio 1 pekade jag igår på att det är bekymmersamt att Skolkommissionen menar att det krävs en bred uppslutning för Skolkommissionens förslag och en nationell samling för skolan – samtidigt som de ansvariga för skolan inte är delaktiga i diskussionen.

När vi ställer frågor om vad ökad statlig styrning betyder menar Anna Ekström i Studio 1 att vår kritik är orättvis, och att alla huvudmän vill ha ett bra och långsiktigt samarbete med staten. Jag är den förste att skriva under på att vi vill ha ett bra och långsiktigt samarbete med staten och bättre förutsättningar för huvudmännen. I min värld betyder det dock inte mer styrning från staten, utan bättre styrning.

Och om det hela nu handlar om att få till ett långsiktigt och bra samarbete mellan stat och huvudmän – som Anna Ekström uttryckte sig – kan jag inte låt bli att undra varför i hela friden huvudmännen inte är delaktiga i Skolkommissionen på samma sätt som lärare och skolledare representeras via sina förbund. Kommunikation och dialog är centralt. Skrivningen nedan i betänkandets sammanfattning talar sitt tydliga språk:

”Kommissionen vill framhålla vikten av att kommande förändringar sker i en ordnad process i nära samarbete med lärare och skolledare”

Skolkommissionen önskar samarbete utan att vilja lyssna –i alla fall inte på huvudmännen.

Vilken roll ska kommunerna ha?

VLT:s ledare  menar att SKL ställer en berättigad fråga när vi varnar för övertro på statlig styrning och undrar vilken roll kommunerna i så fall får. Jag ställer mig undrande om det är värt för kommunerna att vara huvudmän för skolan om ansvar och befogenheter inte hänger ihop? Kommunerna har kvar ansvaret att sköta allt, men befogenheterna att styra minskas. Samtidigt är det huvudmännen som kommer få kritik från staten för brister som man då inte har mandat att åtgärda, t.ex. resurser.

VLT:s ledare fångar en del av otydligheten i följande mening:

Kommunerna ska fortsatt vara huvudmän, men det kan enligt kommissionen krävas större enheter eller mer samverkan. Kan det konkret betyda att Hallstahammar och Surahammar borde gå samman med Västerås i en skolorganisation?

Flera av förslagen lämnar läsaren med liknande funderingar.

Glöm inte lärarna

Jag medverkade även i TV4-nyheterna.  Åsa Grönlund, lärare på Bräntbergsskolan, avslutade reportaget på ett klokt sätt. Hon menade att oavsett huvudman är det viktigaste ”entusiastiska lärare med bra arbetsmiljö som får syssla med det som de har utbildning för, att vara lärare, att undervisa”.

Jag tycker att lärarna tyvärr hamnade i skymundan i gårdagens debatt. Ja, det gäller även de allra viktigaste – eleverna. Det mesta kretsade runt staten och organisation.

Nödvändigt med samarbete

Vi kommer nu att läsa i rapporten i detalj. Det finns även en hel del som ser lovande ut, t.ex. förslagen för att stärka professionen. Flera av Skolkommissionens förslag ligger också i linje med de slutsatser som huvudmännens expertråd kom fram till. Jag hoppas att huvudmännens erfarenheter – såväl positiva som negativa – och idéer kommer att tas tillvara och att Skolkommissionen gör verklighet av det samarbete de säger är nödvändigt. Liksom att de stora förslagen – om de blir verklighet – kommer att inledas med den försöksverksamhet som kommissionen själv efterfrågar.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Under rubriken ”Skolkommission på fel kurs” kommenterar vi Skolkommissionens förslag och kräver att förslaget går på remiss.

Glädjande lyhördhet hos regeringen om statsbidrag

Nyligen skrev jag om hur administrationen kring de riktade statsbidragen stökar till det och att vi behöver regelförenklingar. Och det går att förenkla och förbättra. Det har vi nyligen fått ett konkret exempel på.

I våras gick ett tiotal kommuner miste om årets första utbetalning av statsbidraget för karriärtjänster. Detta för att kommunerna missat att rekvirera pengarna i exakt rätt tid hos Skolverket. Pengar för tjänster som de inrättat, tillsatt och har kostnader för.

För några veckor sen ändrade regeringen i förordningen som styr villkoren för statsbidraget. I korthet innebär det att där inte längre anges vilka datum som en rekvisition senast ska ha inkommit till Skolverket. Det allra bästa är att förändringen har retroaktiv verkan för 2015, vilket innebär att Skolverket nu i efterhand kan betala ut pengarna för första halvåret 2015 även till de kommuner som gick miste om dem i våras.

Jag gläds över att regeringen är lyhörd och beredd att rätta till där det har blivit fel. Och i just det här fallet var det så uppenbart att regelverket fick helt orimliga konsekvenser. Att regeringen lyssnar på kommunerna bådar också gott för fortsatta samtal om de riktade statsbidragen. För det kommer vi behöva ha.

Men först hoppas jag att alla får möjlighet till ledighet och återhämtning efter ett på många sätt intensivt år. God Jul och Gott Nytt År, och på återseende en bit in på 2016!

/ Per-Arne Andersson, avdelningschef

Riktade statsbidrag i skolan stökar till det

Riktade statsbidrag innebär merarbete för kommunerna och får inte den effekt som syftet är. Det får vi på SKL tydliga signaler om från våra medlemmar.

De riktade statsbidragen till skola och förskola är fler än någonsin. Sammantaget uppgår de till uppåt 10 miljarder kronor.

Det är såklart mycket pengar. Men man ska komma ihåg att det fortfarande bara är några få procent av de 230 miljarder som skolväsendet kostar under ett år.

Problemen med riktade bidrag handlar inte bara om det omfattande arbete som krävs för att söka och redovisa dem. Utan också om hur bidragen stökar till det i kommunens planerings- och budgetprocess. Särskilt när bidragen införs med kort varsel, ansökningstid är kort och bidragen ställer krav på medfinansiering. Inte minst det senare gör att kommuner avstår från att överhuvudtaget ansöka.

Ett av de senaste införda statsbidragen, det för mindre barngrupper i förskolan, är ett talande exempel på detta. Där har en tredjedel av bidragspotten blivit över, vilket belyses bland annat i en artikel i Göteborgsposten.

Staten allt mer lyhörd

Utvecklingen mot allt fler riktade statsbidrag och dess konsekvenser lyfts fram i SKL:s senaste ekonomirapport. Där blir det tydligt att systemet med riktade statsbidrag har nåtts väg ände och behöver ses över på bred front.

Och som jag ser det är förutsättningarna goda att få till en dialog med staten om det. På Gustav Fridolins träffar med kommunerna runt om i landet har vi hört utbildningsministern självkritiskt prata om att riktade statsbidrag har inbyggda problem och att bidragen är för många. Lite olyckligt då kan jag tycka att det i budgetpropositionen för 2016 kommer flera nya riktade statsbidrag…

Men, det är bra att vi och regeringen i grunden delar problembilden och att något måste göras. Och det är bra att kommunerna är på tårna i frågan. Efter inspel från kommunerna har SKL listat ett antal förslag på åtgärder, varav flera sammanfaller med sådant som både Skolverket själva och Riksrevisionen lyft fram.

Förslag om bättre fördelning

En åtgärd som behövs är att fördela statsbidragen mer efter behov. Här har Skolverket på regeringens uppdrag tagit fram ett första utkast på hur det skulle kunna gå till, vilket du kan höra mer om i ett inslag i Sveriges Radio. Några oklarheter kvarstår dock kring hur det skulle fungera i praktiken, bland annat vilka av de många statsbidragen som ska fördelas mer efter behov.

Effektiv fördelning gynnar eleverna

Frågan om riktade statsbidrag kan inte avfärdas som något som bara ekonomer bekymrar sig över. Det handlar om hur vi får mest ut av de pengar som kommun och stat tillsammans satsar på den svenska skolan. Ju mer effektivt vi fördelar och använder dem, desto bättre blir det ju faktiskt för eleverna.

Per-Arne Andersson, avdelningschef SKL

Statens bidrag för skolan fördelas ojämnt

Statens bidrag för skolan fördelas ojämnt visar Skolverket i en ny rapport. Skolverket fångar problematiken med de riktade statsbidragen på ett träffsäkert sätt. Så här säger Skolverket till TT:

”Syftet är inte att alla kommuner ska delta i alla satsningar. Men villkoren sätter käppar i hjulen för en del,  enligt Johanna Freed, tillförordnad enhetschef vid Skolverket. Det handlar inte om ointresse eller okunskap. Huvudmännen känner till bidragen. Men det är ett problem om anledningar som medfinansiering eller osäkerhet om hur länge satsningens ska pågå, skapar hinder. Just villkoret att själv satsa pengar i ett projekt är det vanligaste hindret, enligt Skolverkets undersökning. Skolverket föreslår därför mindre detaljstyrning och mer dialog med kommunerna.”

Korrekt analys och bra förslag från Skolverket. Jag hoppas att regering och riksdag – nu med både Skolverkets och Riksrevisionens rapporter som underlag – snarast ser över utformningen av de riktade statsbidragen. De behöver nämligen både bli mer långsiktiga, flexibla och enkla att hantera.

Anna Ekström sa en klok sak på SKL:s Skolriksdag i april: ”Statsbidragen behöver bli mer av sjöar att ösa ur istället för strålar att fånga”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

SKL arrangerade ett seminarium om riktade statsbidrag på riksdagen nu i vår. Här kan du bland annat läsa om vad Lågstadielöftet konkret innebär för Sala kommun.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Resurser och resursfördelning
Etiketter:

SKL om riktade statsbidrag i Riksdagen idag

I morse arrangerade SKL ett frukostseminarium i Riksdagen för att diskutera de riktade statsbidragen inom skolan. På seminariet medverkade jag, JuneAnn Wincent, skolchef i Sala kommun och Anna Weinholt från Riksrevisionen.

Riksrevisionen inledde och berättade om sin rapport från december. Även om de olika satsningarna är bra och har ett gott syfte, verkade åhörarna på seminariet dela Riksrevisionens slutsats att de riktade statsbidragen inte fungerar effektivt och att pengarna inte når de skolor som bäst behöver dem. Statsbidragen kräver mycket administration och passar inte alltid in i pågående utvecklingsarbete. En del har också krav på medfinansiering.

JuneAnn Wincent, från Sala kommun illustrerade problemen på ett bra sätt. Hon nämnde till exempel statsbidraget för att öka bemanningen inom elevhälsan, personalgrupper som är svåra att rekrytera. Det är inte lätt för en liten huvudman (och kanske inte heller för större) att klara den motprestation som krävs, varken administrativt, ekonomiskt eller att helt enkelt hitta ytterligare rätt person på så kort tid som ett par-tre månader. Man kanske skulle ha behövt året ut för att kunna hitta den bästa lösningen för verksamheten. Syftet måste vara att göra insatser som gagnar eleverna. 

Några få procent av de totala kostnaderna för skolan

Ett annat talande exempel är regeringens satsning på två miljarder för ökad lärartäthet bland yngre elever. En satsning med gott syfte som uppskattas av allmänheten och de fackliga organisationerna. Två miljarder låter som väldigt mycket pengar. Men när JuneAnn Wincent räknar ut vad det innebär för Sala kommun, som är en mellanstor kommun, handlar det om fyra miljoner kronor. Det innebär åtta lärartjänster. I Sala finns tolv skolor med sju rektorer. Det räcker alltså inte till en lärare på varje skola.

Här ser vi problematiken i ett nötskal. Det finns ungefär uppåt fyrtio stycken riktade statsbidrag för skolan. Fast de utgör enbart några få procent av de totala kostnaderna för skolan. Bilden som ges i debatten är dock en helt annan. En bild som också skapar orimliga förväntningar hos allmänhet, föräldrar och lärare om vad dessa pengar innebär.

Tid, flexibilitet och fördelning

Även om jag helst vill se generella statsbidrag av alla skäl som nämns ovan, så ser vi inga tecken på att riktade statsbidrag kommer att minska. En central fråga handlar därför om att få dessa att fungera bättre. På seminariet pekade jag på tre lösningar:

– Tid. De riktade statsbidragen behöver vara långsiktiga. Och de kan inte införas med hur kort varsel som helst. Utveckling tar tid.

– Flexibilitet. Om bidragen är mer flexibla och ligger under längre tid kan man gå in i en satsning när det passar. Till exempel har vi ett bekymmer idag när det gäller läslyftet, som är en viktig satsning. Den kom lite tidigt, och en del lärare måste därför sluta i matematiklyftet för att kunna vara med i läslyftet. Flexibilitet handlar också om att olika huvudmän och skolor måste kunna få använda pengarna till olika saker. En del kanske behöver anställa fler personer medan andra kan behöva satsa på kompetensutveckling av den personal som redan finns.

– Fördelning. Precis som alla kommuner ska fördela resurser efter socioekonomiska behov, borde staten också göra det, dvs. sätta kriterier för hur medlen fördelas. Som läget är nu menar Riksrevisionen att de riktade statsbidragen snarare minskar likvärdigheten och förstärker skillnader mellan kommuner och skolor.

Alla vill väl. Det är klart att både stat och huvudmän vill att satsningar ska landa rätt och göra skillnad för eleverna. Jag är därför övertygad om att vi kan hitta gemensamma lösningar för hur de riktade statsbidragen ska utformas och se ut. Den engagerade diskussionen på Riksdagen idag är ett gott tecken.

Anna Weinholt, JuneAnn Wincent och jag på SKL:s seminarium på Riksdagen

 

 

 

Låt även kommuner få bedriva resursskolor

Det får finnas fristående resursskolor men inte kommunala. Det är slutsatsen man kan dra av en dom som kom för några dagar sen. En dom som drabbar elever i behov av omfattande särskilt stöd. Kommunerna ges alltså inte möjlighet att möta elevernas behov på samma villkor som fristående huvudmän. Här behöver lagen ses över.

Igår berättade jag om riksdagens beslut om fjärrundervisningen och hur det drabbar elever i glesbygd och nyanlända elever. Frågan om resursskolor är ännu ett exempel på hur en elevfrånvänd lagstiftning sätter käppar i hjulet för väl fungerande lösningar.

Linköping utgår från elevernas bästa

I början av veckan fick Linköpings kommun beskedet från förvaltningsrätten i Stockholm att de inte får ha resursskolor med en egen rektor. Domen kom efter att Linköping överklagat ett vitesföreläggande från Skolinspektionen. Jag ska inte här gå in på detaljer i fallet, men läs gärna reportaget i Lärarnas tidning för att skapa dig en egen bild av hur en av de ifrågasatta skolorna arbetar. Där berättar också kommunen om varför de valt att organisera verksamheten för elever i behov av omfattande särskilt stöd som de gjort. De gör helt enkelt detta med elevernas bästa för ögonen.

Inkludering är utgångspunkten

Det får alltså inte finnas särskilda kommunala resursskolor, säger Skolinspektionen. Risken är att eleverna blir kvar i sådana skolor permanent, menar de. Och visst, jag är den förste att instämma i att vi ska vara försiktiga med att skapa särlösningar för vissa elever. Och i den mån huvudmännen gör det så ska ambitionen alltid vara att eleverna ska återgå till den ”vanliga” verksamheten så snart som möjligt. Inkludering är en viktig utgångspunkt för den svenska skolan, och ska fortsätta vara det.

Men vi kan inte blunda för att det faktiskt finns elever med så omfattande stödbehov att de behöver gå i en särskilt anpassad verksamhet. I alla fall under en period. Precis det kan resursskolor som de i Linköping erbjuda, med sin extra höga personaltäthet och småskalighet. För en del elever blir helt enkelt en tid i resursskola vägen till inkludering på längre sikt.

Måste vara lika villkor

Det konstigaste i sammanhanget är ändå att fristående resursskolor, det får det däremot finnas. De har dessutom blivit fler de senaste året, enligt en kartläggning från Skolverket. Det finns ett uttryckligt stöd i skollagen för att fristående skolor får nischa in sig mot och begränsa sig till att bedriva verksamhet för elever i behov av särskilt stöd.

Lagen behöver ses över

Tydligare än så här kan det knappast bli. Det råder inte lika villkor mellan kommunala och fristående skolor. Här behöver lagen ses över, vilket vi på SKL påpekat i en skrivelse till bland annat Utbildningsdepartementet. Detsamma tycker Skolverket. I sin rapport från nyss nämnda kartläggning föreslår de att lagstiftningen bör förtydligas så att även kommuner har rätt att skapa skolenheter som har en inriktning mot särskilt stöd. Från SKL:s sida kommer vi fortsätta driva denna fråga.

Ibland är regeringen och riksdagen väldigt snabba med att föreslå och besluta om regeländringar. Andra gånger tar det betydligt längre tid, vilket drar undan mattan för väl fungerande lösningar som drabbar eleverna. I detta fall elever i behov av omfattande särskilt stöd.

Skärmklipp resursskolor

 

Författare:
Kommentarer: 2
Kategori: Elever Resurser och resursfördelning
Etiketter: ,

Inkludering – en väg mot en skola för alla?

Idag lämnade nätverket Barn i Behov en rapport till utbildningsministern om skolsituationen för en del barn med diagnoser inom NPF-spektrat (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det är viktig läsning.

Jag vill understryka att det är skolans ansvar att skolan fungerar för alla barn. Skolan kan aldrig friskriva sig genom att säga att det är föräldrarnas ansvar eller att barnen ska ”skärpa sig” som nämndes under nätverkets manifestation.

Det finns kunskap om hur skolan kan utformas för att ge dessa barn de förutsättningar de behöver. Det ställer ofta stora krav på skolans förmåga att anpassa verksamheten. Men stödet har ofta kommit i högstadiet medan man saknat metoder för ett tidigare stöd.

Inkludering – bra för de flesta om det görs på rätt sätt

SKL vill ha en i grunden inkluderande skola. Det är både ett ideologiskt ställningstagande och en vetenskapligt välgrundad ståndpunkt. Men då behöver en del göras på annat sätt än idag:

  • Det behövs tid för omställning till allt mer tidigare stöd, där skolan ger tillräckligt kompensatoriskt stöd för de elever som redan har varit i en skolsituation som inte fungerat.
  • Skolan behöver tidigt identifiera vilka behov eleverna har, sätta in olika former av stödåtgärder (individuella eller mer generellt inkluderande), utvärdera det stöd som ges och förändra när det behövs.
  • För att fastställa vilka elever som behöver stöd bör skolan även vara en naturlig samverkanspart med vårdens olika instanser samt när socialtjänsten är involverad i familjer med barn i skolåldern.
  • När en pedagogisk utredning visar att stöd behövs, behöver rektorn undersöka hur detta bäst kan ges. Har inte skolan den kompetens som behövs, bör skolan vända sig huvudmannen som är ytterst ansvarig.

Jag anser inte att vi ska räkna bort en inkluderande skola för att skolor hittills inte alltid lyckats. Samtidigt behövs en beredskap för den mindre grupp elever som behöver färre människor omkring sig eller behöver så stora anpassningar att inkludering är ett sämre alternativ.

Huvudmannens ansvar och stöd från nationella aktörer

Rektorer och lärare kan inte lämnas ensamma att identifiera behov och veta vilket som är bästa sättet att arbeta för alla elever med skiftande behov. Det måste finnas ett starkare stöd hos huvudmannen, som i sin tur behöver veta var kunskap och information finns. Alla kan inte själva behöva söka efter de senaste rönen och de bästa verktygen.

För att försäkra att kommunerna har kunskap om stödmetoder och kontakter för att skaffa stöd har SKL påbörjat ett samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). På så sätt hoppas jag att den kunskap som finns når ut bättre överallt.

SKL har även tillsammans med regeringen drivit PSYNK-projektet för att främja barns och ungas psykiska hälsa. Här är samverkan mellan skola, socialtjänst och vård centralt. Forskning visar att en god skolgång stärker barn och unga som annars riskerar psykisk ohälsa. Inom PSYNK finns gediget stödmaterial om hur skolan kan arbeta med dessa frågor.

Så når vi en skola för alla

Överallt där vi på SKL möter våra medlemmar är frågan om hur man skapar en skola för alla en viktig fråga. Och det går att göra bättre än idag. Ibland med små medel som underlättar för alla; ibland behövs större anpassningar. Det kan betyda extra resurser, det kan också betyda att arbeta annorlunda utifrån de resurser man har.

Det finns inget enkelt och för alla giltigt svar hur vi fördelar resurser på bästa sätt. På SKL har vi tagit fram ett stöd för kommunerna. Det är relevant för elever med olika socioekonomisk bakgrund men även för elever som behöver olika former av stöd beroende på deras unika funktionsuppsättning. Här presenterar SKL vilka frågor man behöver ställa sig för att få en skola för alla, så att man till exempel kan identifiera stödbehov och ge detta tidigt och i bästa fall undvika att skolan misslyckas och eleven inte får de kunskaper de har rätt till.

Engagemanget finns. Kunskapen finns, men behöver spridas. På många håll är skolan och vi som arbetar i och med den alltför fast i strukturer och tankesätt som behöver förändras. Vi behöver både vara flexibla och ta till oss nya arbetssätt. Det finns ingen annan väg. Det är vårt ansvar mot eleverna.

Sida 1 av 212
skl logotyp