En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

SKL om riktade statsbidrag i Riksdagen idag

I morse arrangerade SKL ett frukostseminarium i Riksdagen för att diskutera de riktade statsbidragen inom skolan. På seminariet medverkade jag, JuneAnn Wincent, skolchef i Sala kommun och Anna Weinholt från Riksrevisionen.

Riksrevisionen inledde och berättade om sin rapport från december. Även om de olika satsningarna är bra och har ett gott syfte, verkade åhörarna på seminariet dela Riksrevisionens slutsats att de riktade statsbidragen inte fungerar effektivt och att pengarna inte når de skolor som bäst behöver dem. Statsbidragen kräver mycket administration och passar inte alltid in i pågående utvecklingsarbete. En del har också krav på medfinansiering.

JuneAnn Wincent, från Sala kommun illustrerade problemen på ett bra sätt. Hon nämnde till exempel statsbidraget för att öka bemanningen inom elevhälsan, personalgrupper som är svåra att rekrytera. Det är inte lätt för en liten huvudman (och kanske inte heller för större) att klara den motprestation som krävs, varken administrativt, ekonomiskt eller att helt enkelt hitta ytterligare rätt person på så kort tid som ett par-tre månader. Man kanske skulle ha behövt året ut för att kunna hitta den bästa lösningen för verksamheten. Syftet måste vara att göra insatser som gagnar eleverna. 

Några få procent av de totala kostnaderna för skolan

Ett annat talande exempel är regeringens satsning på två miljarder för ökad lärartäthet bland yngre elever. En satsning med gott syfte som uppskattas av allmänheten och de fackliga organisationerna. Två miljarder låter som väldigt mycket pengar. Men när JuneAnn Wincent räknar ut vad det innebär för Sala kommun, som är en mellanstor kommun, handlar det om fyra miljoner kronor. Det innebär åtta lärartjänster. I Sala finns tolv skolor med sju rektorer. Det räcker alltså inte till en lärare på varje skola.

Här ser vi problematiken i ett nötskal. Det finns ungefär uppåt fyrtio stycken riktade statsbidrag för skolan. Fast de utgör enbart några få procent av de totala kostnaderna för skolan. Bilden som ges i debatten är dock en helt annan. En bild som också skapar orimliga förväntningar hos allmänhet, föräldrar och lärare om vad dessa pengar innebär.

Tid, flexibilitet och fördelning

Även om jag helst vill se generella statsbidrag av alla skäl som nämns ovan, så ser vi inga tecken på att riktade statsbidrag kommer att minska. En central fråga handlar därför om att få dessa att fungera bättre. På seminariet pekade jag på tre lösningar:

– Tid. De riktade statsbidragen behöver vara långsiktiga. Och de kan inte införas med hur kort varsel som helst. Utveckling tar tid.

– Flexibilitet. Om bidragen är mer flexibla och ligger under längre tid kan man gå in i en satsning när det passar. Till exempel har vi ett bekymmer idag när det gäller läslyftet, som är en viktig satsning. Den kom lite tidigt, och en del lärare måste därför sluta i matematiklyftet för att kunna vara med i läslyftet. Flexibilitet handlar också om att olika huvudmän och skolor måste kunna få använda pengarna till olika saker. En del kanske behöver anställa fler personer medan andra kan behöva satsa på kompetensutveckling av den personal som redan finns.

– Fördelning. Precis som alla kommuner ska fördela resurser efter socioekonomiska behov, borde staten också göra det, dvs. sätta kriterier för hur medlen fördelas. Som läget är nu menar Riksrevisionen att de riktade statsbidragen snarare minskar likvärdigheten och förstärker skillnader mellan kommuner och skolor.

Alla vill väl. Det är klart att både stat och huvudmän vill att satsningar ska landa rätt och göra skillnad för eleverna. Jag är därför övertygad om att vi kan hitta gemensamma lösningar för hur de riktade statsbidragen ska utformas och se ut. Den engagerade diskussionen på Riksdagen idag är ett gott tecken.

Anna Weinholt, JuneAnn Wincent och jag på SKL:s seminarium på Riksdagen

 

 

 

Låt även kommuner få bedriva resursskolor

Det får finnas fristående resursskolor men inte kommunala. Det är slutsatsen man kan dra av en dom som kom för några dagar sen. En dom som drabbar elever i behov av omfattande särskilt stöd. Kommunerna ges alltså inte möjlighet att möta elevernas behov på samma villkor som fristående huvudmän. Här behöver lagen ses över.

Igår berättade jag om riksdagens beslut om fjärrundervisningen och hur det drabbar elever i glesbygd och nyanlända elever. Frågan om resursskolor är ännu ett exempel på hur en elevfrånvänd lagstiftning sätter käppar i hjulet för väl fungerande lösningar.

Linköping utgår från elevernas bästa

I början av veckan fick Linköpings kommun beskedet från förvaltningsrätten i Stockholm att de inte får ha resursskolor med en egen rektor. Domen kom efter att Linköping överklagat ett vitesföreläggande från Skolinspektionen. Jag ska inte här gå in på detaljer i fallet, men läs gärna reportaget i Lärarnas tidning för att skapa dig en egen bild av hur en av de ifrågasatta skolorna arbetar. Där berättar också kommunen om varför de valt att organisera verksamheten för elever i behov av omfattande särskilt stöd som de gjort. De gör helt enkelt detta med elevernas bästa för ögonen.

Inkludering är utgångspunkten

Det får alltså inte finnas särskilda kommunala resursskolor, säger Skolinspektionen. Risken är att eleverna blir kvar i sådana skolor permanent, menar de. Och visst, jag är den förste att instämma i att vi ska vara försiktiga med att skapa särlösningar för vissa elever. Och i den mån huvudmännen gör det så ska ambitionen alltid vara att eleverna ska återgå till den ”vanliga” verksamheten så snart som möjligt. Inkludering är en viktig utgångspunkt för den svenska skolan, och ska fortsätta vara det.

Men vi kan inte blunda för att det faktiskt finns elever med så omfattande stödbehov att de behöver gå i en särskilt anpassad verksamhet. I alla fall under en period. Precis det kan resursskolor som de i Linköping erbjuda, med sin extra höga personaltäthet och småskalighet. För en del elever blir helt enkelt en tid i resursskola vägen till inkludering på längre sikt.

Måste vara lika villkor

Det konstigaste i sammanhanget är ändå att fristående resursskolor, det får det däremot finnas. De har dessutom blivit fler de senaste året, enligt en kartläggning från Skolverket. Det finns ett uttryckligt stöd i skollagen för att fristående skolor får nischa in sig mot och begränsa sig till att bedriva verksamhet för elever i behov av särskilt stöd.

Lagen behöver ses över

Tydligare än så här kan det knappast bli. Det råder inte lika villkor mellan kommunala och fristående skolor. Här behöver lagen ses över, vilket vi på SKL påpekat i en skrivelse till bland annat Utbildningsdepartementet. Detsamma tycker Skolverket. I sin rapport från nyss nämnda kartläggning föreslår de att lagstiftningen bör förtydligas så att även kommuner har rätt att skapa skolenheter som har en inriktning mot särskilt stöd. Från SKL:s sida kommer vi fortsätta driva denna fråga.

Ibland är regeringen och riksdagen väldigt snabba med att föreslå och besluta om regeländringar. Andra gånger tar det betydligt längre tid, vilket drar undan mattan för väl fungerande lösningar som drabbar eleverna. I detta fall elever i behov av omfattande särskilt stöd.

Skärmklipp resursskolor

 

Författare:
Kommentarer: 2
Kategori: Elever Resurser och resursfördelning
Etiketter: ,

Inkludering – en väg mot en skola för alla?

Idag lämnade nätverket Barn i Behov en rapport till utbildningsministern om skolsituationen för en del barn med diagnoser inom NPF-spektrat (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det är viktig läsning.

Jag vill understryka att det är skolans ansvar att skolan fungerar för alla barn. Skolan kan aldrig friskriva sig genom att säga att det är föräldrarnas ansvar eller att barnen ska ”skärpa sig” som nämndes under nätverkets manifestation.

Det finns kunskap om hur skolan kan utformas för att ge dessa barn de förutsättningar de behöver. Det ställer ofta stora krav på skolans förmåga att anpassa verksamheten. Men stödet har ofta kommit i högstadiet medan man saknat metoder för ett tidigare stöd.

Inkludering – bra för de flesta om det görs på rätt sätt

SKL vill ha en i grunden inkluderande skola. Det är både ett ideologiskt ställningstagande och en vetenskapligt välgrundad ståndpunkt. Men då behöver en del göras på annat sätt än idag:

  • Det behövs tid för omställning till allt mer tidigare stöd, där skolan ger tillräckligt kompensatoriskt stöd för de elever som redan har varit i en skolsituation som inte fungerat.
  • Skolan behöver tidigt identifiera vilka behov eleverna har, sätta in olika former av stödåtgärder (individuella eller mer generellt inkluderande), utvärdera det stöd som ges och förändra när det behövs.
  • För att fastställa vilka elever som behöver stöd bör skolan även vara en naturlig samverkanspart med vårdens olika instanser samt när socialtjänsten är involverad i familjer med barn i skolåldern.
  • När en pedagogisk utredning visar att stöd behövs, behöver rektorn undersöka hur detta bäst kan ges. Har inte skolan den kompetens som behövs, bör skolan vända sig huvudmannen som är ytterst ansvarig.

Jag anser inte att vi ska räkna bort en inkluderande skola för att skolor hittills inte alltid lyckats. Samtidigt behövs en beredskap för den mindre grupp elever som behöver färre människor omkring sig eller behöver så stora anpassningar att inkludering är ett sämre alternativ.

Huvudmannens ansvar och stöd från nationella aktörer

Rektorer och lärare kan inte lämnas ensamma att identifiera behov och veta vilket som är bästa sättet att arbeta för alla elever med skiftande behov. Det måste finnas ett starkare stöd hos huvudmannen, som i sin tur behöver veta var kunskap och information finns. Alla kan inte själva behöva söka efter de senaste rönen och de bästa verktygen.

För att försäkra att kommunerna har kunskap om stödmetoder och kontakter för att skaffa stöd har SKL påbörjat ett samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). På så sätt hoppas jag att den kunskap som finns når ut bättre överallt.

SKL har även tillsammans med regeringen drivit PSYNK-projektet för att främja barns och ungas psykiska hälsa. Här är samverkan mellan skola, socialtjänst och vård centralt. Forskning visar att en god skolgång stärker barn och unga som annars riskerar psykisk ohälsa. Inom PSYNK finns gediget stödmaterial om hur skolan kan arbeta med dessa frågor.

Så når vi en skola för alla

Överallt där vi på SKL möter våra medlemmar är frågan om hur man skapar en skola för alla en viktig fråga. Och det går att göra bättre än idag. Ibland med små medel som underlättar för alla; ibland behövs större anpassningar. Det kan betyda extra resurser, det kan också betyda att arbeta annorlunda utifrån de resurser man har.

Det finns inget enkelt och för alla giltigt svar hur vi fördelar resurser på bästa sätt. På SKL har vi tagit fram ett stöd för kommunerna. Det är relevant för elever med olika socioekonomisk bakgrund men även för elever som behöver olika former av stöd beroende på deras unika funktionsuppsättning. Här presenterar SKL vilka frågor man behöver ställa sig för att få en skola för alla, så att man till exempel kan identifiera stödbehov och ge detta tidigt och i bästa fall undvika att skolan misslyckas och eleven inte får de kunskaper de har rätt till.

Engagemanget finns. Kunskapen finns, men behöver spridas. På många håll är skolan och vi som arbetar i och med den alltför fast i strukturer och tankesätt som behöver förändras. Vi behöver både vara flexibla och ta till oss nya arbetssätt. Det finns ingen annan väg. Det är vårt ansvar mot eleverna.

Riksrevisionen dömer ut riktade statsbidrag

Pengarna når inte de skolor som bäst behöver dem. Det visar Riksrevisionen i en rapport om riktade statsbidrag som publiceras idag. Slutsatsen är att systemet med specialdestinerade statsbidrag på skolområdet inte fungerar tillräckligt effektivt.

Det här är egentligen inget nytt. Det finns sedan tidigare flera rapporter från både Riksrevisionen och andra som pekar på att riktade statsbidrag lätt leder till inlåsningseffekter och att det är lätt att ”diskvalificera” sig för bidragen. Ett exempel på det är de så kallade Wärnerssonpengarna som fanns åren 2001-2006 för personalförstärkningar i skolan. Dessutom är riktade statsbidrag ofta dyra att administrera. Både för skolorna, kommunerna och staten.

Antalet riktade statsbidrag blir fler och fler

Vi på SKL brukar återkommande påpeka att det bästa är om statens bidrag till ekonomiska förstärkningar kommer i de generella statsbidragen till kommunerna. Men de riktade statsbidragen har tvärtom blivit fler och fler de senaste åren. I synnerhet på skolans område. Där finns idag runt 40 olika bidrag att söka från Skolverket.

Och fler ser det ut att blir framöver. Och det oavsett vad vi får för regering efter extravalet i mars. För Alliansens budgetmotion innehåller, precis som regeringens budgetproposition gjorde, en rad förslag i den riktningen.

Viktiga slutsatser från Riksrevisionen

Just nu jobbar riksdagens utbildningsutskott febrilt med att komma överens om det närmare innehållet i budgeten för 2015. Det är bråda tider med att få allt på plats till årsskiftet. Jag hoppas ändå att ledamöterna i utskottet tar till sig Riksrevisonens slutsatser och noga tänker igenom om fler riktade statsbidrag verkligen är det bästa sättet att åstadkomma det som man vill.

Stort intresse för socioekonomisk resursfördelning på KOMMEK

Igår deltog SKL på ett intressant seminarium om socioekonomisk resursfördelning till skolor på KOMMEK-mässan i Malmö. Det var många i publiken och en rykande åtgång på SKL:s  skrift om hur man kan göra och vad som finns att tänka på när man fördelar resurser.

Intressant exempel från Sundsvalls kommun

Innan sommaren skrev jag här på bloggen om att socioekonomisk resursfördelning kan bidra till att minska skillnader i resultat mellan skolor. Samtidigt är det inte en helt enkel fråga.

På seminariet berättade ekonomichef Ulf Fryklund från Sundsvalls kommun om hur de gjorde när de utvecklade sin resursfördelningsmodell. Dels tittade de på hur andra kommuner gör, dels fördjupade de sig i vad forskningen säger om hur elevers bakgrund påverkar deras förutsättningar att lyckas i skolan. De använde sig också av olika referensgrupper där de politiskt förtroendevalda, skolledarna och de fristående aktörerna i kommunen kunde lämna synpunkter.   

bild KOMMEK

Eva-Lena Arefäll, SKL,  Boel Vallgårda, Uppsala, Ulf Fryklund, Sundsvall och Annika Hellberg, Vallentuna diskuterar socioekonomisk resursfördelning på KOMMEK.

Sundsvall gör inte anspråk på att ha hittat den perfekta resursfördelningsmodellen – och någon sådan finns ju inte heller, det tror jag vi alla är överens om. Men de har en genomtänkt modell. Det tror jag blir det viktiga när vi nu fått ökade lagkrav på att fördela resurserna efter behov.

Om Skolinspektionen kommer på besök måste kommunen kunna visa hur de beaktar förhållandena på de olika skolorna när resurserna fördelas. Annars lär det komma kritik.

SKL svarar på frågor om skolans ekonomi

Apropå resurser och ekonomi kan jag också berätta att SKL har tagit fram en så kallad FAQ, alltså svar på vanliga frågor, om skolan och dess pengar. Vi får en hel del frågor från journalister och andra om hur mycket skolan kostar, hur kommunerna fördelar pengar, hur det här med generella och riktade statsbidrag fungerar med mera.

Jag tror att vårt material även kan komma till nytta för kommunerna, inte minst i valtider. Nu är kanske behovet extra stort att beskriva vad skolan och annan välfärd faktiskt kostar och hur den finansieras.

 

 

 

Resursfördelning kan förbättra likvärdigheten

Socioekonomisk resursfördelning kan bidra till att minska skillnader i resultat mellan skolor. Samtidigt är det inte en helt enkel fråga.

SKL har därför tagit fram en skrift om att fördela och differentiera resurserna till skolorna baserat på deras elevsammansättning. Det är en slags handbok till kommunerna. Dels beskriver vi hur man kan göra rent tekniskt när man tar fram en socioekonomisk fördelningsmodell. Dels lyfter vi fram några saker man bör tänka på, till exempel att förankra modellen ordentligt och att följa upp vad modellen leder till. Det vill säga om likvärdigheten blir bättre. För det är ju det som en socioekonomisk omfördelning syftar till.

Stort intresse hos kommunerna att utveckla resursfördelningssystemen

Min bild är att det finns ett stort intresse hos kommunerna att utveckla sina ersättningssystem så att de blir så träffsäkra och effektiva som möjligt. Vår skrift är ett bidrag till det utvecklingsarbetet. Men jag vill också poängtera att det inte är givet att det behövs en socioekonomiskfördelningsmodell överallt. En kommun där det inte finns några direkta skillnader i elevernas resultat mellan skolorna har ingen anledning att omfördela resurser mellan skolorna, i alla fall inte för att utjämna för skillnader i elevernas bakgrund. I en sån kommun lyckas ju alla skolor med sitt uppdrag.

Men i kommuner där det finns systematiska skillnader i elevsammansättningen på skolorna och där det leder till påtagliga skillnader i resultaten mellan skolorna, där kan en socioekonomisk resursfördelning vara ett sätt att öka likvärdigheten.

Skärpta lagkrav på resursfördelningen

För bara någon vecka sen beslutade riksdagen att skriva in i skollagen att kommunerna ska fördela resurserna inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Lagändringen börjar gälla redan den 1 juli i år och avser inte bara skolan utan även förskolan.

Vad är bra och dålig resursfördelning?

SKL hade rätt mycket invändningar mot lagändringen när den var ute på remiss i vintras. Bland annat ställde vi oss frågande till syftet med ändringen. I propositionen sägs att ett av syftena med den reglering som nu införs är att ge Skolinspektionen ökade möjligheter att granska hur kommunen fördelar resurser. Det här blir konstigt tycker jag. Alla verkar vara överens om att det här med resursfördelning kräver många svåra avvägningar och att det inte finns något perfekt sätt att fördela resurserna. Hur ska Skolinspektionen då kunna bedöma vad som är bra och dålig resursfördelning?

Missförstå mig inte, självklart ska resurser fördelas efter behov. Det gäller inte bara i skolan utan i hela välfärdssektorn. Men så är det redan, det ligger liksom i själva uppdraget. När det gäller skolan har vi en likvärdighetsprincip som säger att skolan ska vara kompenserande och uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar.  Därför tycker vi det är överflödigt att skriva som man nu gör i skollagen. Det finns som sagt redan en skyldighet att fördela resurserna till skolorna efter behov.

Staten borde städa framför egen dörr först

En annan invändning som vi hade var att utjämningssystemet mellan kommuner, som staten ansvarar för, inte tar hänsyn till skillnader i behov. Men nu åläggs alltså kommunerna i lag att göra det. Vilket får mig att tänka på att det alltid är klokt att städa framför egen dörr innan man har synpunkter på hur andra ska göra.

Kommunerna måste kunna visa en medveten och strategisk resursfördelning  

Nåväl, nu blir det en lagändring. Vi får se hur Skolinspektionens granskning av kommuneras sätt att fördela resurserna kommer att utveckla sig. Jag kan tänka mig att det viktiga blir att visa hur man beaktat skillnader i elevernas förutsättningar i sin resursfördelning. Och att man får bakläxa om man inte har en medveten och strategisk resursfördelning. Jag hoppas bara att inspektionen inte stannar vid att rikta kritik utan också lyfter fram goda exempel på fördelningsmodeller som verkligen funkar och leder till bättre resultat och minskade skillnader mellan skolorna. Precis som inspektionen gjorde i den rapport som de publicerade i början av 2014.

Ny viktig kunskap om klassers storlek

I måndags spreds nyheten om hur stora klasserna är i den svenska skolan, enligt statistik från Skolverket. Förmodligen blev det en så stor nyhet för att statistiken visade att klasserna inte är så stora som många trott. Se till exempel på detta:

• I genomsnitt har en klass 19 elever.

• Sett till kommungrupp varierar klasstorleken från som lägst 13 elever till som högst 22 elever i genomsnitt per klass.

• Sett till årskurs 7–9 är klasstorleken ganska oförändrad över tid, omkring 21 elever per klass, medan klasstorleken har ökat mer i de lägre årskurserna. Årskurs 1–3 har ökat från omkring 15 elever per klass till 18.

Bra med fakta på bordet

Jag tycker att det är mycket bra att Skolverkets fakta om klasstorlek kommer upp på bordet. Skoldebatten mår bra av fakta. Skolverket menar att det kan finnas vissa mätfel, men att bilden i stort ger en korrekt bild. Det visar åter på nödvändigheten att se till den lokala kontexten med närhet till de egna skolorna.

Vi på SKL har under flera år hävdat att klasserna inte är så stora som den allmänna debatten ger sken av. Redan 2010 publicerade vi resultat av en enkät som visade att en klass i grundskolan i snitt hade färre än 24 elever. Den siffran har inte fått något större genomslag i debatten, trots att den alltså till och med var högre än den statistik Skolverket har presenterat.

Spännande att se vad som händer nu

Intressant nog blev Skolverkets siffror offentliga redan i mars i år. Skolverket publicerade då siffrorna som ett tillägg till den officiella statistik som de publicerar varje år. Men det var alltså först i måndags som det fångades upp brett av media efter att TT gjort en nyhet av detta.

Jag kan inte låta bli att reflektera över att det inte snappats upp snabbare av media, med tanke på hur viktiga siffrorna är för skoldebatten och bilden av skolan. Man kan också fundera på hur dessa fakta kommer att påverka skoldebatten framöver. Det ska bli spännande att se.

Smartare bidrag, tack!

”Små orter har inte råd att söka bidragen” är rubriken på en artikel i dagens DN. Den syftar på Skolverkets rapport om vilka kommuner som söker de riktade statsbidragen för regeringens utvecklingssatsningar. Närmare bestämt totalt 22,3 olika bidrag i genomsnitt per år.

Det är bra att den här frågan blir diskuterad. Precis som Skolverket skriver i sin analys finns det flera anledningar till att ett antal kommuner inte tar del av bidragen i någon större utsträckning. En självklar förklaring är naturligtvis att alla kanske inte har behov av alla bidragen som finns. Som skolchefen Ylva Åkerberg i Skinnskatteberg, säger i artikeln:

–Tidigare deltog vi i en hel del utvecklingsprojekt men det gav inte det resultat vi önskade. I stället har vi fått prioritera och satsa på en fråga i taget.

Inget tydligt samband mellan resultat och bidrag

På listan över de kommuner som ansökt om minst antal statsbidrag finns till exempel Norbergs kommun. De har förbättrat sina resultat och är på plats 15 av landets kommuner i årets Öppna Jämförelser för grundskolan. Sambandet mellan resultat och statsbidrag är alltså inte givet.

För en del, framförallt mindre, kommuner kan det vara svårt både att administrativt hantera bidragen och att sätta av de egna medel som krävs. Listan över de kommuner som deltar i satsningarna och de som inte gör det, talar för sig själv. Även om det naturligtvis finns undantag, som Lerums kommun som lyfts fram i artikeln.

Skolverkets analys visar att de statliga satsningarna inte är fullt ut anpassade för alla kommuner. Staten behöver göra om och göra rätt. Skolverket säger att de ska se över om de ska ändra sitt sätt att arbeta. Det är bra. Verket menar att det kan krävas riktade insatser för de kommuner som har ett behov av satsningarna men som ändå inte deltar.

Utgå från kommunernas behov

Det bästa vore om regering och Skolverket gör upp med huvudmännen i förväg utifrån de lokala behoven. SKL:s förslag om regelbundna samtal med staten om läget i skolan skulle här få en viktig funktion. De samtalen har länge saknats.

En gemensam bild och ett ökat samarbete med staten ger oss som är ansvariga för skolan bättre möjligheter till ett långsiktigt och strategiskt utvecklingsarbete. Skolverkets rapport är ett alldeles lysande exempel på en fråga där samarbete borde vara en självklarhet.

Arbetet i klassrummet viktigaste åtgärden

Diskussionen om elevernas minskade likvärdighet fortsätter. Ett exempel är LR:s utredare Pontus Bäckström som på sin blogg frågar om SKL bryr sig om de ökade skillnaderna mellan elevers resultat i olika kommuner.

SKL:s uppfattning är att ökad likvärdighet nås bäst genom att förbättra undervisningen i varje klassrum – alla elever ska nås av god undervisning och alla skolor ska vara bra skolor. Vi ser att så är inte fallet. Den absolut största variationen av resultat, närmare 80 procent, finns mellan elever inom samma skola. Detta säger LR inte emot. Att skillnaderna har ökat markant mellan skolor (fördubblats från 10 till 20 procent), det säger vi inte emot.

Att skillnaderna även ökat mellan kommuner säger vi inte heller emot. Det är bland annat därför vi driver flera stora utvecklingsprojekt för skolan och tar fram Öppna jämförelser. De senare belyser skillnader mellan kommuner och ger ett bra analysunderlag och är en sporre för utveckling och förbättring.

Läraren viktigast

Men att Sverige ska inleda stora dyra reformer som tar sin utgångspunkt i de 3 procent som består av skillnader på kommunnivå när forskningen visar att det är läraren och undervisningen som har störst betydelse – det vänder vi oss emot. En
sådan reform skulle ju till ringa del beröra likvärdighetens problem. Vi är eniga med forskarna Holmlund och Böhlmark att ”Skolan har ett större effektiviseringsproblem än jämlikhetsproblem”.

SKL och landets kommuner vill precis lika gärna som Lärarnas Riksförbund ha en likvärdig skola – och ett samhälle där föräldrarnas bakgrund inte påverkar enskilda elevers resultat. Idag tycks vi ha delvis olika slutsatser hur vi bäst når dit. Samtidigt finns frågor där våra organisationer samarbetar bra, till exempel inom skolforskning. Jag hoppas att vårt samarbete kan breddas till fler frågor och att vi ytterligare kan närma oss i frågan om vilka åtgärder som ger störst effekt för elevernas resultat.

LR:s rapport väcker fler frågor än svar

Idag är det  Skolans dag. En dag då vi gemensamt skulle kunna kraftsamla för att lyfta fram allt som är bra i skolan. Att få elever, lärare och rektorer att känna sig stolta och fulla av självförtroende och engagemang över sin verksamhet och sitt uppdrag.  Men som ett brev på posten publicerar LR istället en rapport som inte bara är dyster, utan också väcker fler frågor än svar.

LR konstaterar att likvärdigheten i svensk skola minskar. Det stämmer. Skillnaden mellan skolor har ökat. Den har fördubblats  och förklarar närmare tjugo procent av den totala variationen i resultat. Skillnader mellan kommunerna förklarar bara drygt tre procent. Märkligt nog utelämnar LR att skriva att närmare 80 procent av skillnaderna i resultat förklaras av skillnader inom samma skola. Det är viktigt att ha hela den bilden framför sig när vi pratar om en likvärdig skola.

Jag saknar också ett resonemang om hur staten skulle vara bättre på att garantera likvärdigheten än kommunerna.  Statskontorets rapport – som LR behöver läsa lite noggrannare – visar ju att skillnaderna mellan kommunernas resurstilldelning till skolorna är mindre idag än innan kommunaliseringen. Skillnaderna var alltså större när skolan var statlig. Och den största delen av skillnaderna förklaras av strukturella faktorer som befolkningstäthet.

Ett problem i den här diskussionen är också att man talar om skolan som om den vore en ö, isolerad från ett samhälle som ser helt annorlunda ut jämfört med för 25 år sedan. Sverige är inte längre lika homogent och det ställer andra krav på skolan.  Jag saknar en analys som visar hur staten skulle vara bättre på att hantera det än kommunerna.

LR hänvisar till SKL:s positionspapper där vi skriver att ”lokala variationer är en garant för likvärdighet”. Ja, eftersom Sverige ser olika ut, så kan vi inte göra på samma sätt överallt. Likvärdigt betyder inte likadant. Skolverket var tydliga förra veckan när de konstaterade att det inte finns någon universalmodell för resursfördelning som fungerar effektivt i alla kommuner. Tvärtom sa de ordagrant att det ”optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”. LR ropar på nationell finansiering, men lyckas inte förklara hur det ska gå till. Jag blir ännu mer konfunderad när LR ställde sig kritiska till de siffror som nyligen visade att lärartätheten var lägst i de socioekonomiskt starka kommunerna där eleverna når högst resultat. Hur ska då en nationell elevpeng se ut som tar hänsyn till socioekonomiska förutsättningar? Jag får inte ihop resonemanget.

En slutsats i rapporten att är lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra om undervisningssituationen anpassas på ett optimalt sätt, t.ex. om det ska vara undervisning i halvklass eller särskilda undervisningsgrupper. Självklart ska lärarnas professionella bedömning vara ett viktigt underlag när beslut om resursfördelning fattas. Men jag skulle vilja veta mer om hur LR tänker sig att ett sådant system skulle gå till? Ska notan skickas till staten?

En annan sak som slår mig när jag läser rapporten är att det finns ingen forskning och inga studier som kan visa att de försämrade studieresultaten beror på kommunaliseringen.  Bara för att man säger samma sak flera gånger blir det inte mer sant. I det sammanhanget vet jag inte riktigt hur jag ska tolka LR:s rop efter ytterligare en utredning av kommunaliseringen – innan den utredning som pågår ens har presenterats?

Det vi säkert vet är att stora administrativa reformer inte är bra om man vill utveckla och förbättra ett skolsystem på Sveriges nivå. Det är inte det som gör skillnad. McKinseys analys ”How the world’s most improved school systems keep getting better” är ett intressant lästips. Låt skolan få arbetsro och kraftsamla istället på det som vi vet har betydelse för elevernas resultat. Nästa år på Skolans dag hoppas jag att allt ljus hamnar på lärare, elever och rektorer.

Läs SKL:s webbkommentar

Sida 2 av 3123
skl logotyp