En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Viktiga resultat från IFAU

OECD för ett par veckor sedan. Idag IFAU. På kort tid har två tunga aktörer levererat det som borde innebära slutpunkten för debatten om ett förstatligande av skolan.

I början av december presenterade OECD sin granskning av det svenska skolsystemet. Slutsats: decentraliseringen av skolan är en styrka och Sverige behöver fokusera på förbättringar inom ramen för nuvarande system.

IFAU, som har haft ett uppdrag från regeringen att utvärdera 1990-talets stora skolreformer, presenterar sin rapport idag. Slutsats: Resultatnedgången kan inte förklaras av kommunal skolpolitik, förändrad resursfördelning och skillnader i skolors kvalitet. De ökade betygsskillnaderna mellan skolorna beror istället främst på att allt fler elever med likartad bakgrund finns på samma skolor. Det kan i sin tur kopplas till den ökande boendesegregationen och till viss del det fria skolvalet.

Förstatligande är en icke-fråga

Det kan inte bli tydligare än så här. Låt oss nu en gång för alla förpassa diskussionen om ett förstatligande av skolan dit den hör hemma – till källaren med gamla saker som vi tidigare prövat men som vi lagt undan för att de inte längre passar.  Det är nämligen en icke-fråga om man vill utveckla skolan – i alla fall enligt forskningsresultaten.

Lewins utredning bristande

Men Lewins utredning från i våras då, kanske någon undrar? Den slog ju på stora trumman och lastade decentraliseringen av skolan för allting som hänt sedan 90-talet. Någon kanske minns att jag kritiserade utredningen skarpt på grund av brister i slutsatserna. Jag var inte ensam i den kritiken.

Ett grundläggande problem var att man inte tog tillräcklig hänsyn till att andra stora skolreformer genomfördes ungefär samtidigt som decentraliseringen. Inte heller gavs andra viktiga förändringar i skolan något förklaringsvärde, som införandet av målstyrda kurs- och läroplaner och nytt betygssystem. Detsamma gäller stora samhällsförändringar som digitaliseringen, globaliseringen, den ökade mångfalden eller 90-talets ekonomiska kris.

Det är precis detta som IFAU gör i sin studie – nämligen en samlad, komplett analys av de stora reformerna. Och kommer till en helt annan slutsats än Leif Lewin. Jag är alls inte förvånad.

Märkligt från Per Thullberg

Inte ens de ivrigaste förespråkarna för ett förstatligande av skolan kan blunda för dessa resultat. Det finns också annan forskning som visar samma sak. Mycket märkligt blev det därför när Per Thullberg, ledare för blivande Skolforskningsinstitutet, så lättvindigt viftade bort OECD häromveckan.  Jag undrar vilket vetenskapligt stöd han har i ryggen när han till TT underkänner OECD:s slutsats om att förändringar bör ske inom nuvarande system? Han säger: ”Vi har nu 20 års erfarenhet av att det inte fungerar… många kommuner bedriver en annan skolpolitik än den på central nivå.”

Kommer Thullberg ändra sig nu efter IFAUS:s rapport, eller stå fast vid sin övertygelse? Om Skolforskningsinstitutet fortsätter på samma hala is finns anledning till oro.

Fokus på rätt saker

Jag säger inte att allt fungerar bra idag. Som jag ofta påpekar så tar SKL ytterst allvarligt på bristande resultat och andra problem i skolan. Det är ett skäl till att vi bedriver flera stora utvecklingsprojekt tillsammans med kommunerna.  Jag kan samtidigt konstatera att det inte finns någon forskning eller studie som motsäger de slutsatser som SKL:s studie Framgångsrika skolkommuner lyfte fram. Tvärtom.

Det finns mycket som både kommunen och staten kan göra bättre.  Men då måste vi lägga energi och pengar på rätt saker – och inte fastna i diskussioner om en reform som saknar vetenskapligt belägg.

Skolinspektionens årsrapport – utmaningar och hopp om framtiden

Idag presenterade Skolinspektionen sina slutsatser efter fem år av granskning och tillsyn av skolan. Det gjordes på en gemensam presskonferens med utbildningsministern. Jag skulle vilja säga att budskapet var en blandning av allvar och hopp.

Presskonferensen började i de problem som Skolinspektionen sett under de här åren – utmaningar som vi känner igen från myndighetens olika rapporter. Men till skillnad från tidigare pressträffar gav denna presentation en positiv förväntan. Här finns SKL:s kommentar.

Inspektionens rapport visar att rektorer och lärare har lämnats ensamma av huvudmännen. Men Gustav Fridolin sa tydligt på presskonferensen att huvudmännen också har lämnats ensamma av staten. Regeringen anser att det är nödvändigt att förändra relationen mellan stat och huvudmän. Så sant.

Skapa en kultur av ansvar

När jag lyssnade på presskonferensen och den bild som gavs om att huvudmännen inte tar sitt ansvar (enligt rektorerna), att rektorerna inte tar sitt ansvar (enligt lärarna) och att lärarna inte tar sitt ansvar (enligt eleverna) påminns jag om en föreläsning av Torbjörn Sandén från Åbo akademi. Han beskrev en massflykt från det personliga ansvaret. Han visade talande statistik om hur många som tycker att andra skyller ifrån sig, samtidigt som man uppger att man själv inte gör det. Elever skyller dåliga betyg på lärare. Lärare skyller på föräldrar. Rektor skyller på politiker. Politiker skyller på lärare. Och så vidare. Det håller förstås inte i längden.

Vi behöver alltså skapa en kultur av att ta ansvar – och det ska omfatta hela organisationen – skola, förvaltning och politiker. Och naturligtvis gäller det också den nationella nivån. Därför var det befriande när Gustav Fridolin sa att regeringen vill lämna den skoldebatt där ministrar och huvudmän skyller på varandra. Det var det bästa jag har hört på länge.  En respektfull dialog, en ny retorik om skolan och en insikt om att stat och huvudmän vill samma sak är centralt för att nå framgång.

Kritik att vänta

Tuff kritik från Skolinspektionen är att vänta i mitten av november när myndigheten presenterar sin granskning av hur huvudmännen tar sitt ansvar för skolan. Det framgår tydligt när man läser en intervju med Ann-Marie Begler i tidningen Skolledaren.

Slutsatserna bygger på en granskning av 36 skolhuvudmän, varav 19 kommunala, så man kan diskutera om den ger en nationell bild eller inte. Jag har inte sett rapporten ännu, men enligt Begler kommer resultaten vara dystra. Huvudmännen tar inte det ansvar som de har. De behöver bli bättre på att följa upp både kunskaps- och värdegrundsresultat och de analyserar inte tillräckligt för att kunna utveckla skolan. Huvudmännen behöver också i större utsträckning ta hänsyn till skolors olika behov och fördela resurser utifrån den kunskapen. Dialog och kommunikation mellan huvudman och rektor behöver förbättras.

Välkänd problembild

Vi känner till den problembild som lyfts fram. Skolverket och studier av bl.a. Elisabeth Nihlfors och Olof Johansson har pekat på samma sak. SKL lyfte redan 2009 fram att framgångsrika skolkommuner har en politisk ledning som tar ansvar för resultaten i skolan.

Jag vill dock påstå att det här är en fråga som nu ligger högt på agendan i kommunerna och som man arbetar med för att utveckla.  Närmare en tredjedel av landets kommuner deltar i SKL:s matematiksatsning som framför allt handlar om att den politiska ledningen, förvaltningsledning, rektorer och lärare tillsammans utvecklar ledningen och styrningen i sin kommun. Jag tror verkligen att det är det här som behövs. Att mötas och få en gemensam bild av styrkor och svagheter i sin skolverksamhet och komma fram till vad som behöver förbättras.

Stöd till huvudmännen

Men huvudmännen kan inte lämnas ensamma i sitt utvecklingsarbete. Länder som lyckas bra med skolan har inte enbart en inspektion som talar om vad som inte fungerar,  utan stödjer huvudmännen på olika sätt. Bygger kapacitet, uttrycker man det som.

Vi  hoppas därför att den nya regeringen prioriterar mer stöd för utveckling istället för fler pekpinnar. Ett initiativ som ska bli intressant att följa är Skolverkets nya satsning på att stödja huvudmän som har fått kritik av inspektionen.

Från SKL:s sida fortsätter vi vårt arbete att stödja kommunerna. Förutom vår matematiksatsning där kommunerna hjälper varandra att bli bättre, kommer SKL i vår att presentera ett verktyg som kan vara ett stöd för huvudmännens analysarbete. SKL har också nyligen tagit fram ett stöd till huvudmännen vad gäller resursfördelning i skolan.

Tillsammans med regering och myndigheter tror vi att vi skulle kunna göra mycket mer.

begler

 

Vad menar du, Karl-Petter?

Förra veckan förklarade LO-ordföranden Karl-Petter Thorvaldsson att han vill förstatliga skolan. Utspelet förvånar mig mycket. Jag delar oron över att likvärdigheten minskar. Men det finns inget som säger att förstatligande är lösningen.

Jag ser två starka argument mot ett förstatligande. Dels har den kommunala skolan stora fördelar, framförallt den lokala kunskapen om elevernas och skolornas behov. Dels finns inga belägg som visar att kommunaliseringen påverkar resultaten negativt. Tvärtom visar internationella studier att mer centralstyrning är helt fel väg att gå för ett land som Sverige. Dessutom skulle ett förstatligande kosta enorma summor och stjäla massor av tid.

Likvärdigheten ökar inte med ökad centralisering

Vi skulle inte per automatik få mer likvärdighet om staten tog över ”driften” av skolan, som Thorvaldsson uttrycker det. Faktum är att skillnaden i elevresultat mellan kommuner är små och förklarar endast ett par procent av de totala skillnaderna i betyg.

Det är också så att spridningen i kostnader per elev och lärartäthet mellan kommuner har minskat något sedan 1989. Det finns heller inget tydligt samband mellan elevernas resultat och hur mycket resurser kommunerna lägger på skolan. Bra skolresultat finns såväl i kommuner med låga som genomsnittliga kostnader, som i kommuner med höga kostnader.

Ska vi förbättra resultaten måste vi alltså fokusera på att stödja och utveckla det som sker i klassrummet istället för att lägga energi på en gigantisk systemreform.

Hur skulle staten vara bättre?

Det räcker med att ställa några frågor för att inse att den statliga vägen inte direkt är spikrak:

  • På vilket sätt blir en matematiklärare bättre på att undervisa och en rektor bättre på att styra skolan bara för att pengarna fördelas från staten istället från kommunen?
  • Hur ska staten stötta skolutvecklingen i 290 kommuner, och hur ska de känna till vilka utvecklingsområden som finns i varje enskild kommun och på varje skola?
  • Ska också fristående skolor förstatligas och ska elevers och föräldrars rätt att välja skola tas bort?
  • Hur skulle staten kunna fördela pengar till skolorna bättre än kommunerna?  Det är i dag svårt att fördela pengar bra inom EN kommun, men det går! Kan då någon förklara hur staten skulle kunna göra en bra fördelning, både mellan kommuner och mellan skolor? Staten misslyckades innan 1991 när den hade chansen, så vad är det som talar för att det skulle gå nu?
  • Det är också lätt att ha en övertro till statens förmåga att styra. Jag undrar vilka statligt styrda verksamheter man ser som förebild? Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, polisen?

De som föreslår ett förstatligande behöver svara på dessa frågor.

Diskussionen blir snurrig

Som alltid i debatten är det också otydligt vad man egentligen menar när man säger ”modern” statlig skola. Karl-Petter, du säger att det inte bara handlar om en statlig skolpeng utan också om driften? Då handlar det alltså om allt från lokalplanering, bygga och lägga ner skolor, skolskjuts, skolmat och så vidare?

Skolan är både statlig och kommunal

Ofta talar man om centralisering och decentralisering som två motpoler. Men skolan har aldrig varit bara det ena eller det andra. Staten har de senaste åren stärkt sin styrning på flera sätt.

Jag säger inte att dagens styrmodell är perfekt. Den ställer stora krav på alla parter, inte minst vad gäller tydligt ansvar och god kommunikation. Därför är det viktigt att staten inte hastar fram flera reformer nu, utan noga tänker efter vilka problem man vill lösa. Precis i linje med slutsatserna i Per Thullbergs utredning som jag skrev om för någon vecka sedan.

Det jag verkligen vill önska är att staten har en dialog tillsammans med huvudmännen och de som befinner sig i skolan. Vill man förändra och förbättra något måste man börja prata med varandra. Det går inte att börja med ett gammalt recept som inte fungerat tidigare.

Diskussionen om skolan allt mer nyanserad – trots Lewins utredning

För en månad sedan presenterades regeringens utredning om kommunaliseringen. Jag ser den som ett misslyckande. Det är häpnadsväckande hur en utredning med sådana brister så okritiskt kan höjas till skyarna av vissa grupper, tyvärr även en del medier.

Det positiva är att många, ja allt fler, ifrågasätter förstatligande och andra enkla lösningar på skolans problem. Mitt intryck är att diskussionen om skolan blivit allt mer nyanserad den sista tiden.

Och mitt skäl att kritisera Lewins utredning innan den blev offentlig var just det – att förebygga en debatt som jag förväntade mig skulle bli snedvriden. Utredaren tog inte notis om de många påpekanden som jag och andra i referensgruppen gjorde, vilket resulterat i en ovetenskaplig och partisk utredning.

I en debattartikel i Dagens Samhälle har jag utvecklat min kritik, som i korta drag kan sammanfattas i två punkter. Den ena är att de kategoriska slutsatserna saknar förankring i de mer nyanserade faktadelarna.  Den andra är att utredaren inte tar fram relevanta tidsserier för sina jämförelser.

Modell på statlig skola

En ytterligare aspekt, som jag inte tar upp i debattartikeln och som inte tidigare lyfts fram är att Lewin i flera stycken utvecklar sina tankar på hur en ”eventuell modern statlig skola” skulle kunna organiseras. Det går förvisso utöver uppdraget, men kan ändå låta sig göras. Problemet är att en motsvarande skiss över en modern kommunal lyser med sin frånvaro. Naturligtvis är detta ett medvetet val.

Utredaren nöjer sig med en knapp sida om fördelarna med kommunal skola samtidigt som han ägnar fyra sidor åt att försöka hitta nackdelar. Utredaren citerar också debattartiklar från Lärarnas Riksförbund och utbildningsministern – kända för att förespråka statlig skola. Citat från den majoritet som vill utveckla dagens kommunala skola återfinns ingenstans.

Att rikta befogad kritik är viktigt. Men att hemfalla till tendentiöst tyckande är en annan sak. Jag är glad över att diskussionen om kommunaliseringen verkar tonats ned till en bredare diskussion om skolans framtid. SKL kommer att presentera flera förslag i den debatten framöver.

Hur kan något som inte funkade ses som en förebild?

Debatten är i full gång om utredningen om ”kommunaliseringen” av skolan. Själv var jag uppe i ottan för att vara med i SVT:s morgonsoffa och därefter P1 Morgon.

Vissa tycker att Lewins slutsatser talar för ett ”förstatligande” av skolan. Det är så märkligt! Frågor ställer sig på kö:

  • Har man glömt bort hur det var förr? Med ”förstatligande” menar Lärarnas Riksförbund 1) statlig finansiering och fördelning av pengar till skolorna och 2) statliga lärarlöner. Det testade vi i Sverige till och med 1991. Och hur fungerade det? Jo, bedrövligt! Skolor la ner orimligt med tid och energi på att söka statsbidrag. Och lärarna var bakbundna av statliga instruktioner för undervisning. Lönerna sjönk och det fanns inga individuella löner.
  • Vill LR:s medlemmar verkligen tillbaka till den tiden? Det är svårt att tänka sig. Som lärare och dåvarande LR-ombud under 1980-talet har i alla fall jag inte glömt hur det var.
  • Hur skulle staten kunna fördela medel på ett bra sätt? Det är i dag svårt att fördela pengar bra inom EN kommun, men det går! Kan då någon förklara hur staten skulle kunna göra en bra fördelning, både mellan kommuner och mellan skolor? Staten misslyckades innan 1991 när den hade chansen, så varför skulle det gå nu?
  • Tror man att kommuner ser det som ett självändamål att vara huvudman för skolan? Kommunerna har inget egenintresse i att vara huvudmän. Däremot inser kommunerna allmänintresset i att skolan måste fungera. En skola som misslyckas leder bland annat till ett samhälle med sociala slitningar. Vem betalar den notan? Jo, eleverna och kommunerna.

Till sist. Är det någon grupp som har ett egenintresse och som vi ska lyssna på så är det eleverna. Och mig veterligen har varken Sveriges Elevråd (SVEA) eller Sveriges elevkårer tagit ställning mellan ”statlig” eller ”kommunal” skola. De tycker att det finns viktigare utmaningar.

Även om jag och SKL inte är för ytterligare central styrning, så har många skolor och kommuner behov av utveckling. I eftermiddag åker jag iväg för att medverka under SKL:s ,Skolverkets och Skolchefsföreningens årliga skolchefsutbildning. Det ska bli skönt att få ägna sig åt relevanta frågor en stund.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Skolans huvudmannaskap

Viktiga lärdomar om styrningen av skolan

Igår bjöd SKL in till seminariet ”Skolan – både statlig och kommunal”. Elisabeth Nihlfors, docent i pedagogik, klargjorde inledningsvis att det inte är så enkelt att tala om centralisering och decentralisering som två motpoler. Jag håller med. Skolan har aldrig varit bara det ena eller det andra. Därför blir debatten, som Mimmi Garpebring, ordförande i Sveriges Elevråd (SVEA), uttryckte det under paneldiskussionen, tyvärr ofta alltför platt.

Seminariedeltagarna var eniga om att styrmodellen för skolan ställer stora krav på alla parter, inte minst vad gäller tydligt ansvar och god kommunikation. Panelen menade därför att det är viktigt att staten inte bör hasta fram flera reformer nu, utan noga tänker efter vilka problem man vill lösa.

För det är ju så att de nationella reformerna har duggat tätt de senaste 20 åren. Närmare bestämt 55 stycken.  Flera av reformerna går förbi, dvs rundar huvudmännen och rakt in i skolan. I många fall har också förutsättningarna för en reform ändrats redan innan den har hunnit börjat verka i skolan. Och vem utkrävs sedan ansvar?

Vad är effekt av vad?

Erik Lakomaa, forskare Handelshögskolan, påpekade att det stora  antalet reformer gör att det är svårt att se vad som är effekt av vad. Vilka effekter är kopplade till huvudmannaskapet? Det vet man inte, menade Lakomaa, och hänvisade till att det inte finns någon forskning som styrker att kommunaliseringen påverkar resultaten. Lakomaa menade att den stora skillnaden istället finns mellan klassrummen och enskilda lärare. Ska vi förbättra resultaten måste vi börja i den änden.

Brist på tillit och dialog

Problemet med bristen på tillit och dialog – både i skoldebatten och i verksamheten – gick som en röd tråd i samtalet på seminariet. När paneldeltagarna fick ge råd både till stat och kommun om vad de skulle kunna göra  bättre, handlade råden framför allt om behovet av samsyn och av att tydliggöra ansvars- och rollfördelning. Politiker och chefer behöver också bli bättre på vara att vara lyhörda och föra dialog med de som befinner sig i verksamheten, elever, lärare och rektorer.

Önskerubrik om skolan?

Avslutningsvis fick paneldeltagarna ge en önskerubrik om skolan. Mimmi önskade se politisk enighet på löpsedeln. Elisabeth önskade rubriken ”Stat och kommun har satt sig ner för seriösa samtal”. Jag håller med. Vill man förändra och förbättra något måste man börja prata med varandra. Det går inte att börja med receptet.

Den 10 februari presenteras Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan. Lewins uppdrag har i mitt tycke varit alltför snävt, dvs att isolerat utreda kommunaliseringen. Det återstår därför att se om den blir ett underlag som kan användas för framtida beslut.

Se seminariet i efterhand

Jag passar också på att tipsa om en intressant ledare i Kristianstadbladet som uppmärksammar seminariet.

Skolan – både statlig och kommunal

Nu gör jag reklam för ett högaktuellt seminarium den 3 februari. Sänds också på webben!

Ska skolan styras av staten eller av kommunerna? En ödesfråga om man lyssnar till delar av den mediala debatten. Men diskussionen om huvudmannaskapet är inte så enkel att det går att säga att skolan ska vara det ena eller det andra, antingen statlig eller kommunal. Skolan är – och har alltid varit – både och. Det finns till och med de som frågar sig om skolan tidigare har varit lika statligt styrd som den är nu med tanke på de senaste årens reformer och fokus på inspektion.

Debatten är ofta både förvirrande och förenklad. Kommunerna får ofta skulden, också för statliga reformer som skapar administration. Samtidigt finns förhoppningen att staten kan skapa en mer likvärdig skola.

Efter PISA-resultaten har frågan om huvudmannaskap blivit än mer aktuell, då många i sin iver att leta syndabockar skyller allt på kommunerna. Snart kommer också Leif Lewins utredning om kommunaliseringen, där jag för övrigt har suttit med i referensgruppen.

Min åsikt är att dagens skola har utmaningar och att styrningen av skolan måste utvecklas – både den statliga och den kommunala. Jag menar att frågan är mer komplex än de budskap som syns i rubrikerna. Därför arrangerar SKL ett seminarium den 3 februari där vi diskuterar vem som egentligen ansvarar för vad i svensk skola och hur vi bäst formar den för framtiden.

På seminariet medverkar docent Elisabet Nihlfors, ekonomie doktor Erik Lakomaa, Sveriges Elevråds förbundsordförande  Mimmi Garpebring och UNDERTECKNAD. Om du inte kan vara på plats kan du följa seminaret via SKL:s webb.

Se inbjudan

LR:s rapport väcker fler frågor än svar

Idag är det  Skolans dag. En dag då vi gemensamt skulle kunna kraftsamla för att lyfta fram allt som är bra i skolan. Att få elever, lärare och rektorer att känna sig stolta och fulla av självförtroende och engagemang över sin verksamhet och sitt uppdrag.  Men som ett brev på posten publicerar LR istället en rapport som inte bara är dyster, utan också väcker fler frågor än svar.

LR konstaterar att likvärdigheten i svensk skola minskar. Det stämmer. Skillnaden mellan skolor har ökat. Den har fördubblats  och förklarar närmare tjugo procent av den totala variationen i resultat. Skillnader mellan kommunerna förklarar bara drygt tre procent. Märkligt nog utelämnar LR att skriva att närmare 80 procent av skillnaderna i resultat förklaras av skillnader inom samma skola. Det är viktigt att ha hela den bilden framför sig när vi pratar om en likvärdig skola.

Jag saknar också ett resonemang om hur staten skulle vara bättre på att garantera likvärdigheten än kommunerna.  Statskontorets rapport – som LR behöver läsa lite noggrannare – visar ju att skillnaderna mellan kommunernas resurstilldelning till skolorna är mindre idag än innan kommunaliseringen. Skillnaderna var alltså större när skolan var statlig. Och den största delen av skillnaderna förklaras av strukturella faktorer som befolkningstäthet.

Ett problem i den här diskussionen är också att man talar om skolan som om den vore en ö, isolerad från ett samhälle som ser helt annorlunda ut jämfört med för 25 år sedan. Sverige är inte längre lika homogent och det ställer andra krav på skolan.  Jag saknar en analys som visar hur staten skulle vara bättre på att hantera det än kommunerna.

LR hänvisar till SKL:s positionspapper där vi skriver att ”lokala variationer är en garant för likvärdighet”. Ja, eftersom Sverige ser olika ut, så kan vi inte göra på samma sätt överallt. Likvärdigt betyder inte likadant. Skolverket var tydliga förra veckan när de konstaterade att det inte finns någon universalmodell för resursfördelning som fungerar effektivt i alla kommuner. Tvärtom sa de ordagrant att det ”optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”. LR ropar på nationell finansiering, men lyckas inte förklara hur det ska gå till. Jag blir ännu mer konfunderad när LR ställde sig kritiska till de siffror som nyligen visade att lärartätheten var lägst i de socioekonomiskt starka kommunerna där eleverna når högst resultat. Hur ska då en nationell elevpeng se ut som tar hänsyn till socioekonomiska förutsättningar? Jag får inte ihop resonemanget.

En slutsats i rapporten att är lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra om undervisningssituationen anpassas på ett optimalt sätt, t.ex. om det ska vara undervisning i halvklass eller särskilda undervisningsgrupper. Självklart ska lärarnas professionella bedömning vara ett viktigt underlag när beslut om resursfördelning fattas. Men jag skulle vilja veta mer om hur LR tänker sig att ett sådant system skulle gå till? Ska notan skickas till staten?

En annan sak som slår mig när jag läser rapporten är att det finns ingen forskning och inga studier som kan visa att de försämrade studieresultaten beror på kommunaliseringen.  Bara för att man säger samma sak flera gånger blir det inte mer sant. I det sammanhanget vet jag inte riktigt hur jag ska tolka LR:s rop efter ytterligare en utredning av kommunaliseringen – innan den utredning som pågår ens har presenterats?

Det vi säkert vet är att stora administrativa reformer inte är bra om man vill utveckla och förbättra ett skolsystem på Sveriges nivå. Det är inte det som gör skillnad. McKinseys analys ”How the world’s most improved school systems keep getting better” är ett intressant lästips. Låt skolan få arbetsro och kraftsamla istället på det som vi vet har betydelse för elevernas resultat. Nästa år på Skolans dag hoppas jag att allt ljus hamnar på lärare, elever och rektorer.

Läs SKL:s webbkommentar

Spiken i kistan för statlig skola

Igår publicerades Skolverkets studie om kommunernas resursfördelning till skolan. En intressant läsning som borde betyda spiken i kistan för alla som ropar efter förstatligande av skolan. Skolverket konstaterar att det finns ingen universalmodell för resursfördelning som passar överallt. Tvärtom skriver Skolverket själva:

”Det optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”

Egentligen är det konstigt att man kan tro att det finns en modell som passar i alla kommuner, oavsett socioekonomiska förutsättningar och strukturella förhållanden. Det går inte att hitta ett system som är det mest effektiva för alla. Och hur skulle staten kunna göra detta bättre än kommunerna?

Kommunerna fördelar resurser efter elevernas bakgrund – men det behövs mer

En viktig slutsats i studien är att kommunerna alltmer fördelar resurser efter elevernas socioekonomiska bakgrund. Segregerade kommuner anpassar resurserna i större utsträckning än mindre segregerade. Jag är glad att Skolverket delar min bild av att det både finns en ökad medvetenhet och en vilja i kommunerna att anpassa resursfördelningen för att öka likvärdighet och måluppfyllelse.

Även om utvecklingen är positiv behöver kommunerna bli ännu bättre och noga följa upp effekterna av resursfördelningen. Jag håller med.  Hur används de extra resurserna som fördelas? Kan vi se några resultat?

Gårdagens tydliga budskap visar ännu en gång att kopplingen mellan resurser och resultat är komplex och förtjänar en klok och verklighetsnära diskussion. Jag hoppas att Skolverkets rapport nyanserar debatten om skolans resursfördelning.

Läs SKL:s webbkommentar

Sida 2 av 3123
skl logotyp