En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Staten satsade inte mer på skolan

Igår presenterade Statskontoret rapporten ”Resurserna i skolan” som tagits fram på uppdrag av Utredningen om skolans kommunalisering. Rapporten är ett intressant och viktigt inspel till utredningen. Här är några av slutsatserna:

  • Kostnaderna per elev i grundskolan ligger på samma nivå idag som i början av   90-talet. Det har alltså inte skett några stora förändringar vad gäller resursfördelningen per elev i skolan efter kommunaliseringen.
  • Analysen visar att spridningen mellan kommuner i resurser till grundskolan har minskat något efter kommunaliseringen och att spridningen i lärartäthet mellan kommuner var högre på 80-talet.

Statskontorets analys slår därmed hål på myten att det var bättre förr. Skolan hade inte mer pengar när staten var huvudman och skillnaderna mellan kommunerna var till och med större.

Likvärdigheten minskar

Trenden sedan mitten av 1990-talet är att spridningen mellan skolors resultat ökat. I sitt pressmeddelande lyfter Statskontoret även fram att spridningen mellan kommuner ökat, dock i mindre utsträckning. Men vi ska ha i minnet att den absolut största variationen av resultat finns mellan eleverna inom samma skola. Skillnaden i resultat mellan kommuner står bara för två procent av den totala resultatvariationen.

Det kompensatoriska uppdraget har blivit svårare

För eleven innebär det att betydelsen av vilken skola den går i ökat. Statskontoret drar slutsatsen att kommunerna i större utsträckning borde fördela resurser utifrån elevernas skilda behov och förutsättningar. Däremot kan man inte säga något om hur en optimal resursfördelningsmodell ser ut, och om resursfördelningen var mer kompensatorisk innan kommunaliseringen. Och det är väl det som är kruxet. Det är ingen enkel fråga. Visste vi det skulle vi ha en sådan modell.

Statskontoret skriver också att det är möjligt att kommunernas kompensatoriska uppdrag har blivit svårare över tiden, på grund av den ökade segregeringen mellan skolor. Bakom den ligger faktorer som kommunerna endast i begränsad utsträckning rår över, som en ökad boendesegregation och det fria skolvalet. Jag håller med om det. Den minskade likvärdigheten kan inte bara vara skolans ansvar.

Flera exempel på kompensatorisk resurstilldelning

I gårdagens debatt ”Världens bästa skitskola” , i Kunskapskanalen så kunde vi se hur Norrköping har hittat en resursfördelningsmodell som passar för dem. Jag tror inte att det finns en enda modell som är rätt för alla. Kommuner och skolor har olika behov och förutsättningar. Däremot tror jag att vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Både Skolverket och Skolinspektionen kommer att lyfta fram flera exempel på resursfördelningsmodeller i rapporter som publiceras inom kort. Jag hoppas att det blir en bra utgångspunkt för ett fortsatt arbete.

Både tröttsamt och upplyftande

Du som läste Dagens nyheter i morse (26/3) möttes av samma sak som jag: å ena sidan en tröttsam debattartikel och å andra sidan en riktig bra nyhetsartikel om skolan.

Jag börjar med det positiva: DN:s första artikel i en serie av artiklar om skolan slog hål på myten om att skolans problem är en resursfråga.  DN visar att kommunerna satsar rekordmycket på skolan: mellan 2000 och 2011 har kommunerna ökat resurserna med 31 procent per elev!

DN visar också att familjebakgrund och socioekonomisk bakgrund är det som spelar roll. Detta måste skolan kompensera för. Det är den stora utmaningen. Och i en av artiklarna citeras svenskläraren Lena Eriksson som sätter huvudet på spiken:

”Det stora problemet i skolans värld är inte de elever som behöver extra stöd. – – – Det stora problemet är elever som har tappat motivationen och som inte vill”.

Hur skolan motiverar eleverna är också temat på årets Öppna jämförelser för grundskolan, som vi släpper den 10 april. Kolla gärna på vårt webbsända seminarium då!

Det mindre upplyftande var den artikel på DN Debatt, signerad av mycket brokig skara personer, som förespråkade ett förstatligande av skolan. Du har hört argumentationen förr: Endast genom ett förstatligande av skolan kan vi nå en likvärdig skola. Men på vilket sätt detta skulle gå till får vi – som vanligt – inget svar på. Artikelförfattarna skriver att:

”Det måste vara raka rör mellan staten, som garanterar den nationellt likvärdiga skolan, och dem som har ansvaret för att utföra det hela, nämligen rektorer och lärare.”

Då vill jag bara påminna om att det även med ett statligt huvudmannaskap skulle behövas en mellannivå. Förut, under det statliga huvudmannaskapet, fanns länskolnämnderna. Dessutom fanns Statens personalnämnd, Skolöverstyrelsen och Statens avtalsverk. Vi som var med då minns hur oerhört stelbent styrningen av skolan var.

Debattörerna skriver också:

”Skolan behöver ett klart statligt ansvar som ger lärarna och skolorna stor frihet att agera inom de ramar och regleringar som ges.”

Har debattörerna tittat på Arbetsförmedlingen? Eller Försäkringskassan? Eller polisen? Det är statliga verksamheter som finns lokalt och är det något dessa verksamheter präglas av så är det central detaljstyrning. Vad får debattörerna att tro att inte skolan skulle detaljstyras på samma sätt under ett statligt huvudmannaskap?

Rektorer är mellanchefer

I dag skriver jag ett lite längre blogginlägg än vanligt. Det finns nämligen så mycket jag vill säga om de frågor som togs upp i paneldebatten i går kväll (27/2) i UR:s program ”Rektorerna direkt” och som jag deltog i.

Temat var rektorers ”klämda” uppdrag, det vill säga att varje rektor är styrda både av skollagen och av sina arbetsgivare, vilket oftast är kommunerna.

Överkörda?

Rektorerna DirektSVT hade gjort en enkät som visade att 51 procent av rektorerna hade blivit ”överkörda av sin kommun”.

Det är såklart inte bra att rektorer, som är så viktiga för att vi ska nå bra resultat i skolan, känner sig överkörda av sin arbetsgivare. Men låt oss komma ihåg att rektorer är mellanchefer. Alla som har varit mellanchef i en organisation vet att det är ett utmanade uppdrag: man kläms lätt mellan sina medarbetares synpunkter/behov och de krav som ledningen ställer.

En sak som lätt glöms bort i detta sammanhang är att förvaltningschefen är rektorns chef. I de flesta organisationer är det en självklarhet att den överordnade chefen ska vara den som intresserar sig för jobbet som utförs, ställer krav, inspirerar och diskuterar förutsättningarna för det uppdrag som ska utföras. Det borde det vara i skolan också. Men så är det inte alltid. Hur kommer det sig?

Förstatliga?

SVT:s enkät visade också att 49 procent av rektorerna ville återförstaliga skolan. Kan någon berätta för mig hur ett återförstatligande skulle se ut? Kan någon också berätta varför lärarna blir bättre på att undervisa om man byter huvudman? Vad tror rektorerna i undersökningen att staten kommer att göra? Vad talar för att staten skulle ha mer pengar eller bättre skulle veta hur de ska fördelas (Skolverket har inte lyckats svara på hur den optimala resursfördelningen ser ut). Och vad skulle en rektor göra om staten, Skolinspektionen eller statens företrädare inte är nöjd med resultaten, eller kvaliteten?

Jag var själv lärare under den tid staten var huvudman. För mig var det otänkbart att bli rektor i den statligt styrda skolan på grund av att så mycket arbetstid handlade om att följa ett mycket detaljerat regelverk samtidigt som man hade en kommunal anställning med dithörande frågor. Det var först när huvudmannaskapet i sin helhet gick över till kommunen som jag själv ville bli, och blev, rektor eftersom jag såg en möjlighet att som rektor få en arbetssituation som gick att påverka.

Det kända konsultbolagets McKinsey poängterar i sina rapporter om framgångsrika skolsystem vikten av att det finns en mellannivå som tar ansvar för helheten. Oavsett om kommunen eller staten är huvudman kommer det alltid behövas en nivå mellan huvudmannen och rektorn. Förr, under den ”statliga skolan”, var det både länsskolnämnden och den kommunala förvaltningen. Rektorerna kommer således alltid att ha chefer över sig. Det viktiga är därför att relationen är god mellan rektorerna och dennes chef, oavsett huvudman. Och det är min absoluta övertygelse att förutsättningarna för detta är bättre om det är en tydlig huvudman.

Matz Nilsson, Sveriges Skolledarförbund
Matz Nilsson, Sveriges Skolledarförbund

Matz Nilsson från Sveriges Skolledarförbund tror inte heller att ett förstatligande skulle lösa de problem vi har. Han sa så klokt i debatten igår att man nog ska se resultaten i enkäten ”som ett rop på hjälp”, inte att ett förstatligande egentligen är den bästa lösningen. Som man frågar får man svar, med andra ord. Vi tycks vara överens med Skolledarförbundet om att det behövs bättre dialog och samarbete mellan de olika nivåerna i skolan: lärare, rektor, förvaltning och politisk ledning.

Organisationsforskning, och vår egen undersökning av framgångsrika skolkommuner, visar att en central framgångsfaktor är att det finns en tydlig rollfördelning och god kommunikation mellan olika beslutsnivåer. Det handlar alltså inte primärt om vem som är huvudman utan hur de olika nivåerna i lednings- och styrsystemet fungerar. Det är där vi behöver lägga vår energi för förbättringar.

Med respekt för skolans svåra, komplexa och viktiga uppdrag är det viktigt att inte reducera diskussionen till att bara handla om huvudmannaskap och pengar. Om man bara debatterar skolan i termer av det finns enkla lösningar så gör man skolan en björntjänst. Alla som arbetar där är värda att tas på större allvar.

Här hittar du programmet från igår.

 

Skolans utmaningar kräver mer än statliga reformer

Det nya året börjar ungefär som det gamla slutade. Före årsskiftet gick Metta Fjelkner från Lärarnas riksförbund ut i lokala medier och krävde ökad statlig styrning av skolan. SKL:s ordförande Anders Knape replikerade: En sådan omfattande reform är ingen lösning på skolans utmaningar. Vad skolan istället behöver är mer kollegialt lärande mellan lärare, ett utvecklat ledarskap och åtgärder som vilar på skolforskning. I en slutreplik som finns i flera tidningar återkommer LR till sitt tidigare resonemang. Så rullar det på…

LR talar sig gärna varma för en central resursfördelning och menar samtidigt att en kommunal huvudman är för långt från verksamheten. Själv tycker jag att resonemanget både är motsägelsefullt och enformigt. Många med mig minns säkert hur det gick till förr när resurserna till skolan skulle fördelas. Det var knappast någon exakt vetenskap som avgjorde, utan en övning i vem som var sämst eller vem som hade det värst, för att få lite extra resurser.

Det är kanske också därför jag brinner för att lyfta de goda exemplen i skolan. Ett tillfälle att ta del av mångas erfarenheter är årets Skolriksdag 6-7 maj. Strax före helgerna gick vi ut med inbjudan till arrangemanget. Temat är Styrning, Ledarskap, Resultat. Under två intensiva dagar diskuterar deltagare, ledande forskare och praktiker hur ett gott ledarskap kan öka skolans måluppfyllelse. Hur leder vi i rätt riktning? Hur skapar vi förtroendefulla relationer mellan politiker, tjänstemän, lärare, skolpersonal, elever och föräldrar? Hur lyfter vi fram och uppmuntrar förebilder inom skolan?

Alla skolor ska vara bra skolor. Genom att byta namn från Kommunal Skolriksdag till Skolriksdag vill vi göra det tydligt att frågeställningarna omfattar såväl kommunala som fristående skolor. Skolriksdagen är en mötesplats för att tillsammans diskutera skolans framtidsfrågor.

Välkommen med din anmälan!

Lär av de bästa!

I dag svarar Eva-Lis Sirén (ordförande Lärarförbundet) och Marcus Lindgren (ordförande Lärarförbundet Student) på Freddy Grips utspel på SvD Brännpunkt, som jag skrev om här på bloggen igår. De skriver bland annat ”Genom vår rankning gör vi något aktivt för att skolan ska bli mer likvärdig för alla elever. Att med hög stämma kräva ett återförstatligande av skolan gör inget för likvärdigheten.”

Jag kommer osökt att tänka på ESO-rapporten från 2011, med rubriken Att lära av de bästa – en ESO-rapport om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv. Där gör Johannes Åman, ledarskribent på Dagens Nyheter, en översikt av den internationella forskningen om faktorer som påverkar elevers mätbara resultat. Så här står det i rapportens inledning:

”Rapporten innehåller en diskussion om åtgärder som kan vidtas för att höja kvaliteten i skolans arbete. Av den framgår bl.a. att många av de förändringar som vidtagits i Sverige under de senaste decennierna följer utvecklingen i andra länder. Sverige har t.ex. i likhet med Finland decentraliserat ansvaret för skolan och gått från detaljstyrning till mer av målstyrning. Ändå förefaller den finska skolan nå betydligt bättre resultat. Det åskådliggör att sambanden i många fall är betydligt mer komplicerade än debatten kan ge intryck av.

En betydande del av rapporten ägnas åt att diskutera ett antal s.k. metastudier, där resultaten av många olika slags undersökningar vägs samman. Att döma av dessa är det avgörande hur undervisningen bedrivs i klassrummet. En bra skola måste ha duktiga lärare som samspelar väl med sina elever. För att detta ska kunna uppnås måste lärarna ha goda pedagogiska färdigheter och utveckla sina kunskaper över tiden. Det är detta som förefaller förena de skolor och skolsystem som lyckas väl. Om Sverige ska kunna återta sin position som en ledande skolnation är det viktigaste att höja kvaliteten i undervisningen!”

Som ni förstår är det en bra rapport. Läs den!

Lyft fram de som går före!

Freddy Grip från Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening ondgör sig på SvD Brännpunkt över att Lärarförbundet idag utser landets bästa skolkommun. Grip menar att man automatiskt hyllar skillnader mellan skolor och kommuner när de bästa lyfts fram. Om skolan vore statlig skulle olikheterna försvinna, menar han.

Att peka ut de bästa är alltså fel. Men de sämsta pekar Lärarnas riksförbund gärna ut. Man tar sig för pannan.

För det första måste vi inse att det alltid kommer att finnas skillnader mellan all verksamhet som bedrivs av människor. Och alla skillnader är inte dåliga. Utveckling av nya undervisningsmetoder och sätt att leda skolan måste starta någonstans för att andra ska kunna följa efter. Och då blir det skillnader. Nödvändiga skillnader.

Men självfallet ska kommunerna sträva efter att utjämna oacceptabla skillnader. Det är också ett av SKL:s syften med att ta fram Öppna jämförelser, studier av framgångsrika skolkommuner och driva olika utvecklingsprojekt med en stor del av kommunerna. En utmaning är att ta tag i de ofta stora skillnaderna mellan olika klasser och olika lärares undervisning, så att varje elev får bra undervisning varje dag.

För det andra finns det inget som pekar på att en mer statlig skola skulle leda till bättre resultat. Som om inte skillnaden mellan skolor var stor på 1970- och 80-talet, innan kommunerna fick ansvaret för skolornas ekonomi. LR:s svar på hur staten skulle vända utvecklingen lyser som vanligt med sin frånvaro. Det räcker inte med att säga att ett statligt huvudmanaskap skulle bli mer modernt. Polisen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är inte direkt inspirerande exempel på effektiv statlig verksamhet ute i landet.

Det finns klara poänger med att redovisa alla skolors resultat – även elevers svar på frågor om trivsel, studiero med mera. Alla kan alltid bli bättre. Men då måste vi släppa Jante. Uppmärksamma och lär av dem som lyckas!

Resultatet av Lärarförbundets ranking hittar du här.

Sida 3 av 3123
skl logotyp