En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Resultat ökar och sjunker i grundskolan – men det saknas en gemensam bild

Idag presenterade Skolverket den preliminära betygstatistiken för läsåret 2013/14. Resultatet visar på både framgångar och förbättringsmöjligheter:

  • Mest glädjande är att det genomsnittliga meritvärdet ökar för fjärde året i rad till rekordhöga 214,8.
  • Även andelen som når målen i alla ämnen ökar med 0,4 procent och är nu 77,4 procent.
  • Uppgången för bägge nyckeltalen gäller för både könen.
  • Mest negativt i betygstatistiken är att andelen som blir behöriga till gymnasiet minskar med 0,7 procent och är idag 86,9 procent. Det betyder att cirka 12 700 elever inte får börja på gymnasiet.
  • Andelen som når minst E i matematik sjunker med 1,5 procent. Här erbjuder SKL Matematiksatsning PISA 2015, vilken kan vända på resultat i matematik och andra ämnen.

Kunskap om varje elevs behov

Överlag visar betygsstatistiken på stora skillnader mellan de elever som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det. Här finns anledning att studera de olika grupperna närmare. Skolan behöver förstärka sitt kompensatoriska stöd och då är viktigt att veta mer om elevernas förutsättningar och deras bakgrund. Det här är något som varje kommun behöver titta på lokalt, så att de åtgärder som sätts in möter de egna behoven och inte den nationella bilden.

Betyg bra måttstock

Betygen speglar en elevs sammantagna förmåga och är därmed ett bättre mått än prov som görs vid enstaka tillfällen och mäter utvalda delar av ämnet. Prov finns inte heller i alla ämnen. Betygen är därmed skolors och kommuners främsta kvalitetsmått för att värdera resultatet i sin verksamhet. Jag menar att betygen därför också borde vara rikets främsta kvalitetsmått för att värdera resultaten i svensk skola. Just därför är det ytterst problematiskt att den nationella bilden av resultatutvecklingen i svensk skola inte stämmer överens med den internationella bilden vi får från PISA och andra internationella undersökningar.

Gemensam bild behövs

Det finns en oroväckande risk att skolresultatet för en lärare, en rektor och kommunchef är bättre än resultatet för en rikspolitiker. Den senare förlitar sig ju i högre grad på internationella resultat. Om vi inte har en gemensam bild av resultatutvecklingen i svensk skola så är det betydligt svårare åstadkomma en förbättring.

Skolreformer bör göras stegvis och utvärderas

Redan på 70-talet konstaterade professor Urban Dahlöf att Sverige saknar en tradition av att systematiskt utvärdera reformer inom skolans område. I princip har inget hänt sedan dess. Det är alltså hög tid för förändring.

Dessa slutsatser drar Per Thullberg i utredningen ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer”. Det är inte ofta som SKL applåderar en utredning på samma sätt som vi gör i detta yttrande. Läs Maria Stockhaus kommentar här.

Omslaget till utredningens slutrapport Utvärdera för utvecklingPröva och inför stegvis!

SKL har länge drivit de förslag som utredningen lägger fram. Skolpolitiska reformer har större chans att lyckas om de beslutas efter en mer noggrann prövning och efter dialog med huvudmännen.

Förslaget om att reformer bör genomföras efter att de prövats i försöksverksamhet och införas stegvis kommer inte en dag för tidigt. Jag tror att många i dagens Skolsverige kan skriva under på Thullbergs mening ”Genom att pröva i liten skala kan man undvika misstag i full skala”. Så gör man redan i många andra länder.

Utvärdering som ett stöd för verksamheten

Förutom att gå bort från storskaliga reformer, lyfter utredningen fram ytterligare en intressant internationell trend, nämligen det som kallas ”capacity building”. Det handlar om att utvärderingarna bör göras löpande- och i dialog med verksamheten – i syfte att främja utveckling på skolorna. Utvärderingarna ses därmed som ett stöd till skolan, snarare än som en kontroll av vad effekterna blev.

Ett sådant synsätt bygger på delaktighet och på att de som befinner sig i skolan kan vara med och påverka. Det skapar engagemang och en känsla av ägarskap som är en viktig nyckel till om en reform lyckas eller ej.

Uppföljnings- och utvärderingssystemet bör ses över i sin helhet

Thullbergs förslag omfattar inte bara reformer på skolområdet. Han menar att hela utvärderingssystemet bör ses över. Sverige måste ha ett system där vi kan följa elevernas kunskapsutveckling över tid och föreslår stickprovsbaserade undersökningar för att mäta trender.

Det här är en fråga som SKL driver. Jag har skrivit om detta flera gånger på bloggen. En utredning som tar ett helhetsgrepp på uppföljnings- och utvärderingssystemet bör tillsättas.

Läsvärd utredning

Thullbergs utredning är värd att läsas från pärm till pärm. Jag hoppas att de förslag som läggs fram blir en viktig utgångspunkt för den kommande regeringens arbete.

 

Spännande likvärdighetsindex från Lärarförbundet

Idag har Lärarförbundet presenterat sin årliga ranking Sveriges bästa skolkommun. Denna gång slog Lärarförbundet till på stort och höll prisutdelningen på Centralstationen i Stockholm. Jag var på plats och såg Vellinge få priset. Förra året var de tvåa. Grattis Vellinge!

Vellinge tar emot priset!

Vellinge tar emot priset av Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén

Rankingar kan man ju göra på olika sätt. Man kan ha en del synpunkter på att Lärarförbundet har resurser som en egen parameter i rankingen, oavsett vad skolresultatet är. Mer resurser leder som bekant inte per automatik till bättre skolresultat…

Däremot hade Lärarförbundet själva tagit fram en ny spännande parameter till grund för rankingen, nämligen ett likvärdighetsindex. Det har de gjort eftersom Skolverket ju har slopat SALSA på kommunnivå, vilket vi på SKL varit kritiska till.Med hjälp av sitt likvärdighetsindex har Lärarförbundet viktat både betygsresultat i åk 9 och andel elever godkända i alla ämnen i förhållande till elevernas bakgrund och förutsättningar.

Tillbaka på kontoret så forskade jag lite i hur Lärarförbundet tagit fram sitt likvärdighetsindex. Jag kan konstatera att indexet, enligt Lärarförbundet, har högre förklaringsvärde på kommunnivå än vad Skolverkets SALSA hade. Dessutom omfattar det, till skillnad från SALSA, även friskolorna. Detta index tror jag är början på något efterlängtat och bra, som flera av oss kanske kan utveckla och använda.

Att bryta den onda cirkeln

Sverige har deltagit i ett 40-tal internationella kunskapsmätningar sedan 1995. I onsdags presenterade Skolverket en rapport som ger en samlad bild av vad dessa mätningar visat.

Det är bra att Skolverket gör en översikt som denna. Det finns nämligen en ”hagelsvärm” av olika åsikter om internationella mätningar, som Camilo Greiff, från SNS, uttryckte sig på Skolverkets seminarium. Debatten om Sveriges resultat i olika mätningar blir därför också ibland förvirrande.

Jag tänker inte beskriva hur trenden sett ut för Sverige. Det gör rapportförfattaren, Mats Björnsson, på ett bra sätt i rapporten. Jag kan dock konstatera att det är ingen tvekan om att vi kan se en negativ utveckling när det gäller kunskapsresultaten, i vissa fall sedan i början av 90-talet, i andra fall sedan 2000-talet.

Istället fastnade jag för en bild som Skolverket visade.

En ond cirkel

Bilden visar en cirkel med fallande kunskapsresultat som följs av en negativ debatt, som ger frustrerade lärare, som innebär sjunkande tillit till skolan, och ytterligare fallande kunskapsresultat.

Kan det vara så att en ond cirkel har uppstått som påverkar skolans utveckling? Skolverkets generaldirektör Anna Ekström trodde det. Jag tror också det.

bild ond cirkel

Hur ska vi bryta den här onda cirkeln? Anna formulerade sig klokt. Vi måste se sanningen i vitögat för det är ingen tvekan om att vi har sjunkande resultat. Samtidigt kan vi inte låta oss nedslås utan vi måste alla bidra till att skapa tillit och lite jädraanamma för att vända resultaten. Det finns faktiskt ingen naturlag som säger att det inte går att förändra.

Den negativa debatten dödar glädjen i skolan

Förutom tillit och jädraanamma tror jag att vi behöver mer lust och glädje i skolan. Det kanske låter som en klyscha, men precis som bilden visar tror jag att frustrationen och den negativa debatten lägger sig som en våt filt över allt som är bra och som kan inspirera till förändring. Vi behöver alla hjälpas åt att lyfta på den filten.

Oseriös journalistik förstärker ond cirkel

Kanske kändes Skolverkets bild extra relevant i onsdags eftersom det var samma dag som DN publicerade en artikel av en journalist som vikarierat som lärare i Botkyrka kommun. En artikel som fått stor spridning och uppmärksamhet. Artikeln ger en bild av totalt kaos. Men det är en specifik bild av en journalists upplevelser, den är inte representativ för svenska skolan. Ändå är det den bilden som kommer sitta kvar på näthinnan. Det är klart att man måste ta tag i problem som finns på vissa skolor. Men reportaget är inte seriös och nyanserad journalistik.

Och hur påverkar ett sådant här reportage den onda cirkeln? Ja, jag är övertygad om att på den våta filten läggs en stor, tung sten.  Jag tycker att det ligger mycket i läraren Ingela Netz tankar om artikeln. Hon skriver bland annat så här:

Jag vill inte på något vis ta ifrån Petersson hans upplevelse; hans känslor av kaos, anarki och hotfulla situationer är naturligtvis precis så som han beskriver dem, men genom att ge honom ett uppslag i Sveriges största dagstidning blir hans berättelse inte en berättelse om en outbildad, oerfaren och obehörig lärarvikaries uppfattning av och om en högstadieskola under en termin, utan en journalistisk sanning om ”svensk skola”.

Positiva bilder ger kraft och inspiration

Efter reportaget i DN känns det särskilt angeläget att lyfta fram positiva bilder för att ingjuta kraft, självkänsla och inspiration. Jag tror att exempelvis SvD:s skolresa där man kan läsa om skolor som genom medvetet, engagerat och nytänkande arbete lyckas vända resultaten är viktigt för att skapa en mer positiv cirkel.

En annan bild av Botkyrka…

På Skolverkets seminarium deltog biträdande rektorn Camilla Beijmo Samuelsson i paneldiskussion. Hon arbetar på Fittjaskolan i Botkyrka, som uppmärksammats som en av Sveriges tio bästa skolor. Hon beskrev en skola med framåtanda som på olika sätt arbetar för att skapa en bra lärandemiljö och motiverade elever.  Det är också en bild av Botkyrka…

Jag vill avslutningsvis dela med mig av Botkyrkas kommundirektörs kommentar till artikeln och förvaltningens genmäle till DN.

Ps. Hur vänder vi den negativa utvecklingen i kunskapsresultaten som vi ser i mätningarna? Man brukar säga att det är i klassrummen förändringar behöver ske. Det gör vi genom ett bra ledarskap och samverkan på alla nivåer i systemet. Hela organisationen – från politiken till den enskilde läraren – behöver fokusera på elevens lärande och låta det få högsta prioritet. Det innebär exempelvis att resurser används på bra sätt, att elever får rätt stöd och ett kollegialt lärande där lärare jobbar nära varandra och tillsammans utvärderar sin egen praktik.

Nationella proven och PISA i hetluften

Både PISA och nationella proven fortsätter att vara i hetluften. I helgen skrev alla rektorer och grundskolechefen i Haninge kommun på DN Debatt att ”Nationella proven sänker resultaten i svensk skola”  och idag har DN ett reportage om de olika bilder vi får av PISA och nationella proven. Kan provtrötthet vara en förklaring till PISA-resultaten?

Tankeväckande räkneexempel

Om vi börjar med Haninge så ifrågasätter rektorerna inte de nationella provens existens. De riktar istället sin kritik framför allt mot de enorma resurser i form av tid som krävs för varje delprov.  Det tar 1200 timmar att bara bedöma elevsvaren i årskurs tre och sex i Haninge.  Om vi lägger till den tid som krävs för förberedelser,
inläsningar av lärarhandledning, inmatning av resultat, sambedömning av
resultat och – naturligtvis – själva genomförandet av provet blir det
såklart väldigt många timmar.

Tiden i skolan är värdefull

Det är bra att dessa frågor kommer upp på bordet. Elevernas och lärarnas tid i skolan är värdefull och det är viktigt att den används på bästa sätt. Skolverket skriver också i sin replik att deras uppföljningar visar att proven är tidskrävande och innebär en stor arbetsbörda för lärarna. Det behöver vi göra något åt. Rektorerna i Haninge föreslår att tre timmar vore en lämplig tidsåtgång för proven. Jag har tidigare lyft fram att digitalisering kan vara en väg att gå.

Kanske är det dags att regeringen och Skolverket bjuder in till en hearing för att lyssna på lärares, rektorers och huvudmäns erfarenheter av de nationella proven?

Motstridiga resultat i PISA och nationella proven

Artikeln i dagens DN bottnar i de motstridiga bilder som ges av elevers resultat i PISA och resultaten på betyg och nationella prov. Den här frågan var aktuell redan samma vecka som PISA publicerades. Resultaten på nationella proven kom nämligen bara ett par dagar senare och visade en totalt motsatt bild. Jag lyfte då frågan här på bloggen och skrev en debattartikel i Dagens Industri. Dessa tabeller från årets Öppna jämförelser illustrerar problemet:

PISA

Samkörning av resultaten visar stora skillnader

DN har avidentifierat resultaten från 50 av de 209 skolor som var med i PISA och samkört dessa med betygsresultat och resultat på nationella prov. Hur de har gått tillväga kommer de att redovisa imorgon.  Det är mycket intressanta resultat. Ett stort antal elever svarar inte ens rätt på varannan fråga i PISA, trots att de presterar bra i sina nationella prov och har högre betyg.

Eleverna är provtrötta

Under samma period som PISA skrevs genomförde svenska elever 12 nationella delprov. Antalet nationella prov har ökat jämfört med tidigare PISA-undersökningar och är fler i Sverige än andra länder. DN har intervjuat ett hundratal elever som gjort PISA och de berättar att de var ”provtrötta” och omotiverade att göra PISA-testet eftersom det inte var betygsgrundande. Skolverket själva lyfter fram provtrötthet och det faktum att provet inte har någon betydelse för den enskilde eleven som en möjlig förklaring till resultatet.

PISA kan inte bortförklaras

Reportaget i DN lägger bränsle på diskussionen om PISA och dess påverkan på debatten om skolan.  Men resultaten kan inte heller bortförklaras. Andra internationella undersökningar stödjer den negativa resultatutvecklingen vi ser i PISA.  Däremot kräver de olika bilderna som vi får av de internationella undersökningarna och den nationella uppföljningen, att vi ställer oss frågan om vad det egentligen betyder? Hur ska vi tolka resultaten i PISA och betygen och de nationella proven? Hur ska de nationella proven se ut och hanteras framöver? Jag har inte svaret. Det är uppenbart att vi behöver lägga kraft på att borra djupare i dessa frågor och att se till att vi har en bra nationell uppföljning som stödjer utvecklingen av elevernas resultat. I det arbetet behöver vi lyssna på lärares, rektorers och huvudmännens erfarenheter.

 

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Uppföljning och resultat

En modell för att utveckla svensk skola

-Vi har en helt annan diskussion nu. Vi pratar ärligt om hur det ser ut på olika skolor och mellan olika kommuner.

Så beskriver Rose-Marie Bergman, utvecklingsstrateg i Kävlinge kommun, SKL:s Matematiksatsning som är temat för årets Öppna jämförelser grundskola. Satsningen innebär ett nytt sätt att arbeta med skolutveckling. När Öppna jämförelser-rapporten presenterades på ett seminarium förra veckan var det denna modell som var i fokus.

En tredjedel av landets kommuner deltar i Matematiksatsningen

Matematiksatsningen startade 2012 och avslutas 2016. En tredjedel av landets kommuner deltar. Alla har åtagit sig att förbättra resultaten i matematik. Satsningen innebär att alla nivåer som arbetar med skolan är med från varje kommun: politiken, förvaltningen, rektorer och lärare. Tillsammans arbetar man för att utveckla ledningen och styrningen i sin kommun. Arbetet sker både på hemmaplan och tillsammans med andra kommuner i nätverk. Bilden nedan illustrerar modellen och här kan du läsa mer om hur arbetet går till.

modell

I Kävlinge ger den tydliga riktningen från politiken resultat

BARBRO~1

Barbro Börjesson och Rose-Marie Bergman, Kävlinge kommun, deltog på SKL:s seminarium

Förutom Rose-Marie deltog även Kävlinges skolchef Barbro Börjesson. För några år sedan bestämde politiken en tydlig viljeriktning för skolan i Kävlinge som man sedan hållit fast vid. Utifrån denna har kommunen gjort riktade insatser, till exempel vad gäller kompetensutveckling. Resultaten har förbättrats och i årets Öppna jämförelser ligger kommunen på plats 40 i rankingen.

Tydliga mål och uppföljning går hand i hand

En viktig del i modellen handlar om att sätta operativa mål. Det är naturligtvis inget nytt under solen. Jag citerade Nalle Puh på seminariet: Om vi inte vet vart vi ska är det ingen idé att skynda sig. Det talar för sig självt tycker jag.

Tydliga mål och uppföljning går hand i hand. I Kävlinge följs alla elevers resultat upp två gånger per år och åtgärder kan sättas in.  Kävlinge menade också att den övergripande uppföljning som görs inom Matematiksatsningen, till exempel av hur man arbetar för att stötta elever i behov av stöd, bidrar till att hålla fokus i utvecklingsarbetet i kommunen.

Ärlighet skapar förutsättningar för utveckling

Efter två år kan vi se att diskussionerna både inom och mellan kommunerna blir alltmer uppriktiga. Det handlar om att man är öppen med vilka brister och utmaningar som finns inom organisationerna. Jag ser att det är ett steg framåt. Först då kan man börja bygga en verklig plattform för utveckling och förbättring.

Vi hör också från de kommuner som är med att förståelsen för varandras olika roller börjar öka. Lärarna kan förstå politikerna, politikerna kan förstå rektorer och lärare – tilliten blir starkare.

För att utveckla skolan räcker det inte att bara rikta in sig på lärarna, rektorerna eller politikerna var för sig. Jag är övertygad om att gemensamma krafter behövs. Det är därför jag tror på SKL:s modell.

Se seminariet i efterhand

Ny Öppna jämförelser grundskola kommer i morgon!

I morgon tisdag släpper SKL rapporten Öppna jämförelser (ÖJ) Grundskola 2014. Det är åttonde gången vi presenterar jämförelser på kommunnivå över resultat- och resursindikatorer. ÖJ är ett stöd till kommuner att utifrån ett styrnings- och ledningsperspektiv förbättra resultaten i skolan. Jag är stolt över att vi tar fram detta stöd till våra medlemmar!

Jag är också stolt över att vi håller i den största elevenkäten i Sverige, som vi för tredje året i rad redovisar i ÖJ. Enkäten riktas till elever i årskurs 5 och 8 som får svara vad de tycker om skolan och undervisningen. Det är något vi alla kan bli bättre på – att lyssna på eleverna! Enkäten är frivillig för kommunerna att använda och det blir allt fler kommuner som använder den. Första året (2011) var det 122 kommuner som använde den och nu, tredje året den använts, är vi uppe i 192 kommuner. Över 104 000 elever i årskurs 5 och 8 har bevarat enkäten! Resultaten och kommunrankningen för 2013 blir offentliga i morgon.

Sist men inte minst är jag även nöjd med att vi som tema i året ÖJ Grundskola har ”En modell för att utveckla svensk skola”. Utifrån kända framgångsfaktorer för styrning och ledning har vi tagit fram en arbetsmodell för att höja resultaten i skolan. Denna modell prövar vi sedan några år i skarpt läge i 86 kommuner i vår matematiksatsning, som tar sikta på bättre resultat i PISA 2015. Nu är det dags för oss att föra ut kunskap om hur denna arbetsmodell kan användas även för andra ämnen och områden i skolan.

Visst låter detta spännande!? Vi släpper ÖJ i morgon under ett webbsänt seminarium kl 9:00-9:45 på http://www.skl.se. Hoppas du tittar!

SKL på plats i riksdagen

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

I morse överlämnade Andreas  Schleicher från OECD en rapport till regeringen om  vad Sverige kan lära av de länder som presterar bäst i PISA 2012. Presskonferensen följdes av en öppen utfrågning i riksdagen där jag och Maria Stockhaus medverkade.

Sverige satsar mycket pengar på skolan

Andreas Schleicher sa flera intressanta saker. En handlade om pengar. OECD konstaterar att Sverige lägger mycket resurser på skolan. Schleicher sa på utfrågningen att vi inte behöver säkra mer resurser till skolan, däremot använda dem klokare.

Sverige har mindre klasser i jämförelse med andra länder, men samtidigt har vi relativt låga lärarlöner. OECD:s analys visar att de högpresterande länderna ofta har prioriterat tvärtom. Schleicher uttryckte sig så här: ”Om man har en krona mer att investera är det mest effektivt att satsa den kronan på att stärka lärarnas kvalitet och yrkets attraktivitet genom till exempel fortbildning och högre löner”. Lärartätheten i Sverige har ökat från 7,6 till 8,3 lärare per 100 elever under 2000-talet. Kanske har det varit fel att satsa på högre lärartäthet? Kanske borde vi ha prioriterat på samma sätt som flera av de högpresterande länderna gjort?  Jag har inte svaret på den frågan, men det kanske är något som behöver diskuteras inför framtida prioriteringar.

Schleicher påpekade dock att det inte handlar om generella lönehöjningar, utan att lönen bör vara differentierad och stimulera till utveckling. Karriärreformen är ett bra steg i den riktningen. Karriärreformen kan också bli ett bra verktyg för att locka de bästa lärarna till de skolor som har tuffast förutsättningar.  OECD:s analys visar nämligen att skolor i utsatta områden har lägre lärarkvalitet än skolor i gynnsamma områden.  Maria Stockhaus pekade på att här behöver vi kraftsamla. Maria tog också upp att vi behöver mer kunskap om hur vi bäst ska använda de resurser som vi lägger på skolan, och lyfte särskilt fram barn i behov av särskilt stöd.

Höga förväntningar på alla

När Schleicher fick nämna de tre viktigaste åtgärderna för att förbättra svensk skola sa han – förutom att satsa på lärarna och använda de bästa lärarna där de behövs mest – en sak till, nämligen höga förväntningar.

I högpresterande länder finns en gemensam kultur av höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Sverige ligger något under OECD-genomsnittet. Närmare 20 procent av de svenska eleverna finns på skolor där rektorerna uppfattar att lärarnas låga förväntningar påverkar eleverna lärande. Samtidigt lyfte Schleicher fram att det är vanligare i högpresterande länder än i Sverige att eleverna själva ser att de har ett eget ansvar för hur det går i skolan. Dessa resultat går nog hand i hand tror jag.

Lokal styrning kräver nationellt stöd

Jag vill lyfta fram ytterligare en av OECD:s slutsatser. Utbildningssystem som bygger på lokal styrning behöver nationellt stöd för att nå bra resultat. Det måste finnas en balans mellan kontroll och stöd för utveckling. Sverige har gått mer mot kontroll. Jag hörde för en tid sedan hur man gör inspektioner i en delstat i Kanada. Där letar inspektörerna efter tecken på kvalitet när det besöker en skola. Mycket intressant angreppssätt tycker jag.

Ännu en bild av resultaten i skolan

Idag har Skolverket presenterat resultaten för de nationella proven i årskurs sex. Liksom resultaten för årskurs nio, som kom ett par dagar efter PISA, får vi en helt annan bild av svenska elevers kunskaper i de ämnen som PISA mäter.

I Skolverkets diagram kan vi bland annat se att i alla ämnen utom religionskunskap, historia och svenska som andra språk klarar över 90 procent av både pojkarna och flickorna godkänt på proven. Det här är intressant och det är viktigt att alla dessa bilder finns med när vi diskuterar utvecklingen i skolan.

 

Källa: Skolverkets PM om resultaten på nationella proven i årskurs sex

Källa: Skolverkets PM om resultaten på nationella proven i årskurs sex

En tanke som slår mig när jag tittar på diagrammet är att flickorna har bättre resultat än pojkarna i alla ämnen. Det här är en verklig utmaning. Låt oss inspireras av Gnestas medvetna arbete. Där når pojkarna lika bra resultat som flickorna.

 

Olika mätningar – vem kan man lita på?

I tre dagar har PISA överskuggat allt annat.  Självklart är läget bekymmersamt. Samtidigt grubblar jag över hur det kommer sig att den här nedgången inte syns vare sig i betygen eller i resultaten på de nationella proven. I tisdags fick vi en katastrofbild. Igår fick vi en bild av en positiv utveckling och bra resultat.  I samma ämnen som PISA mäter.

När betygsresultaten redovisades i september såg vi en uppgång i meritvärdet, från att varit relativt stabilt under flera år. Igår publicerade också Skolverket resultaten på de nationella proven som genomfördes i våras. Resultaten har förbättrats. Proven visar inte alls den här nedgången om man tittar på samma tidsperiod som Sveriges resultat i PISA sjunkit.

I PISA 2003 var det 17 procent av de svenska eleverna som inte klarade nivå två i matematik (motsvarande godkänt), och nu, 2012, var denna siffra 27 procent. Av de elever som genomförde PISA 2003 klarade 87 procent godkänt på nationella provet när de gick i nionde klass året därpå. 2013 var denna siffra 90 procent.

Så här många elever uppnådde kunskapskraven för godkänt provbetyg för i år:

  • I matematik närmare 90 procent.
  • I svenska 96 procent
  • I engelska närmare 97 procent.

Inte så konstigt att de flesta elever har gott självförtroende i matematik då (som ju i sig är en god sak som underlättar framtida lärande).

Nu vet vi att de nationella proven inte riktigt är jämförbara över åren. Det finns också diskussioner om likvärdigheten i rättningen – oavsett om det är lärare eller skolinspektörer som rättar. Men det finns inget som tyder på att rättningen har blivit mycket sämre nu, och därmed skulle spegla det stora tappet i PISA.

Varför olika resultat?

Vi vet också att syftet med de nationella proven är att följa upp resultaten på individnivå, inte på nationell. Men de används ändå som en temperaturmätning på det nationella läget i skolan. Jag tänker inte ge mig in i en diskussion om betygens eller nationella provens varande eller icke varande. Men problemet i det här sammanhanget är att både vi på nationell nivå och huvudmännen som ansvarar för den lokala verksamheten får olika bilder av tillståndet i skolan.

Skolverket skriver själva i sin PISA-rapport: ”De jämförande analyser som gjorts av PISA:s ramverk och de svenska kursplanerna, samt de både ramverkens konkretisering i form av nationella prov och provuppgifter visar också på en god överstämmelse”.  Jag tänker att denna skrivning betyder att resultatet för PISA borde synas i nationella uppföljningar.

Hur hänger det här ihop? Den som är väl insatt i mätningar av skolresultat kan säkert göra en analys och ge förklaringar. Det kan också ligga något i det som Skolverket lyfter fram, nämligen att PISA inte spelar någon roll för den enskilde elevens framtid, och därför kanske man inte anstränger sig på samma sätt som vid de nationella proven.

Vad ska eleven tro?

Men det är inte det som är min poäng. Jag återkommer ofta till vikten av att ha en korrekt bild av verkligheten. Annars finns en risk att vi fattar beslut på fel grunder. Men just idag tänker jag mer på elevernas och föräldrarnas perspektiv. Vad betyder egentligen det här kvittot som jag fått på att mitt barn uppnår kunskapsmålen i läroplanen?  Och i mitt huvud väcks frågor som: Vad är resultatet i svensk skola? Vad är det vi mäter och hur mäter vi?

P.S. Det sämsta som kan hända efter PISA är att alla skyller på varandra om vems fel det är. Det finns inget konstruktivt i det. Det bästa som kan hända är att vi slutar käbbla och istället arbetar tillsammans, både på nationell och på lokal nivå. Det har Sundbybergs kommun bestämt sig för att göra. På nyheterna igår fick vi se att de har tillsatt en parlamentarisk kommitté med den politiska majoriteten, oppositionen, lärare och föräldrar. Syftet är att enas och arbeta långsiktigt tillsammans med övertygelsen om att det går att förbättra resultaten. Det är rätt spår tycker jag. Och ta gärna med eleverna också så att vi får en skola som känns så relevant som möjligt för dem som den är till för.

Se inslaget på nyheterna

 

 

Författare:
Kommentarer: 1
Kategori: Uppföljning och resultat
Etiketter: , , ,

Sida 3 av 512345
skl logotyp