En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Inkludering – en väg mot en skola för alla?

Idag lämnade nätverket Barn i Behov en rapport till utbildningsministern om skolsituationen för en del barn med diagnoser inom NPF-spektrat (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det är viktig läsning.

Jag vill understryka att det är skolans ansvar att skolan fungerar för alla barn. Skolan kan aldrig friskriva sig genom att säga att det är föräldrarnas ansvar eller att barnen ska ”skärpa sig” som nämndes under nätverkets manifestation.

Det finns kunskap om hur skolan kan utformas för att ge dessa barn de förutsättningar de behöver. Det ställer ofta stora krav på skolans förmåga att anpassa verksamheten. Men stödet har ofta kommit i högstadiet medan man saknat metoder för ett tidigare stöd.

Inkludering – bra för de flesta om det görs på rätt sätt

SKL vill ha en i grunden inkluderande skola. Det är både ett ideologiskt ställningstagande och en vetenskapligt välgrundad ståndpunkt. Men då behöver en del göras på annat sätt än idag:

  • Det behövs tid för omställning till allt mer tidigare stöd, där skolan ger tillräckligt kompensatoriskt stöd för de elever som redan har varit i en skolsituation som inte fungerat.
  • Skolan behöver tidigt identifiera vilka behov eleverna har, sätta in olika former av stödåtgärder (individuella eller mer generellt inkluderande), utvärdera det stöd som ges och förändra när det behövs.
  • För att fastställa vilka elever som behöver stöd bör skolan även vara en naturlig samverkanspart med vårdens olika instanser samt när socialtjänsten är involverad i familjer med barn i skolåldern.
  • När en pedagogisk utredning visar att stöd behövs, behöver rektorn undersöka hur detta bäst kan ges. Har inte skolan den kompetens som behövs, bör skolan vända sig huvudmannen som är ytterst ansvarig.

Jag anser inte att vi ska räkna bort en inkluderande skola för att skolor hittills inte alltid lyckats. Samtidigt behövs en beredskap för den mindre grupp elever som behöver färre människor omkring sig eller behöver så stora anpassningar att inkludering är ett sämre alternativ.

Huvudmannens ansvar och stöd från nationella aktörer

Rektorer och lärare kan inte lämnas ensamma att identifiera behov och veta vilket som är bästa sättet att arbeta för alla elever med skiftande behov. Det måste finnas ett starkare stöd hos huvudmannen, som i sin tur behöver veta var kunskap och information finns. Alla kan inte själva behöva söka efter de senaste rönen och de bästa verktygen.

För att försäkra att kommunerna har kunskap om stödmetoder och kontakter för att skaffa stöd har SKL påbörjat ett samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). På så sätt hoppas jag att den kunskap som finns når ut bättre överallt.

SKL har även tillsammans med regeringen drivit PSYNK-projektet för att främja barns och ungas psykiska hälsa. Här är samverkan mellan skola, socialtjänst och vård centralt. Forskning visar att en god skolgång stärker barn och unga som annars riskerar psykisk ohälsa. Inom PSYNK finns gediget stödmaterial om hur skolan kan arbeta med dessa frågor.

Så når vi en skola för alla

Överallt där vi på SKL möter våra medlemmar är frågan om hur man skapar en skola för alla en viktig fråga. Och det går att göra bättre än idag. Ibland med små medel som underlättar för alla; ibland behövs större anpassningar. Det kan betyda extra resurser, det kan också betyda att arbeta annorlunda utifrån de resurser man har.

Det finns inget enkelt och för alla giltigt svar hur vi fördelar resurser på bästa sätt. På SKL har vi tagit fram ett stöd för kommunerna. Det är relevant för elever med olika socioekonomisk bakgrund men även för elever som behöver olika former av stöd beroende på deras unika funktionsuppsättning. Här presenterar SKL vilka frågor man behöver ställa sig för att få en skola för alla, så att man till exempel kan identifiera stödbehov och ge detta tidigt och i bästa fall undvika att skolan misslyckas och eleven inte får de kunskaper de har rätt till.

Engagemanget finns. Kunskapen finns, men behöver spridas. På många håll är skolan och vi som arbetar i och med den alltför fast i strukturer och tankesätt som behöver förändras. Vi behöver både vara flexibla och ta till oss nya arbetssätt. Det finns ingen annan väg. Det är vårt ansvar mot eleverna.

Be Sociable, Share!

    6 Kommentarer på “Inkludering – en väg mot en skola för alla?”

    1. 2014-12-10 23:29
      Skrivet av
      Birgitta Elvingson

      Absolut inte meningen att trycka ogilla! Trodde det var kommentarer!
      Inkludering kan aldrig vara ”slutmålet”, det måste alltid ställas i relation till varje barns behov. Bra att ni trycker på att det behövs tid för omställning. Jag anser att även politiker och beslutsfattare behöver få kunskap om npf, och att mycket av skolans problemområden skulle lösas om man avsatte tillräckligt med tid och resurser för att rätt kunna bemöta barnen med npf.

    2. 2014-12-10 09:48
      Skrivet av
      Per-Arne

      Hej Birgitta,
      Tack för din kommentar. Jag delar din bild om att politiker och beslutsfattare behöver kunskap om npf och att tid för omställning behövs. Det är en angelägen fråga i vårt arbete här på SKL och det är bl.a. därför vi inlett samarbete med SPSM. Det är också en viktig fråga i vår dialog med regeringen.

    3. 2014-12-10 11:22
      Skrivet av
      Malin Holm

      Per-Arne tack för ett bra och nyanserat blogginlägg. Vi hoppas verkligen att SKL och regeringen hittar ett bra samarbete omkring dess frågor och tror på förutsättningarna för det.

      Det finns nog ingen skola i Sverige där inte verklig inkludering innebär stora förändringar i attityder och förändringar och inte alltid de en tror. Ord som känns bra, som ”likabehandling” och ”alla tillsammans”, kan dölja allvarlig diskriminering eftersom lika inte alltid är rättvist. Ett vanligt problem är t ex skolors känsla av orättvisa när så mycket resurser skall gå till bara en elev med funktionsnedsättning, som kanske dessutom är osynlig.

      Skall en elev få ha IPad som arbetsredskap när andra bara får ha den som belöning? Kan en assistent verkligen sitta med bara en elev när det är fler i klassen som också behöver stöd? Kan ett barn få ha extra raster när de andra uppmanas att sitta på sin plats och arbeta? Hur kan man förklara att vissa måste få dessa undantag om man inte samtidigt får tala om att de har en funktionsnedsättning, vilket ofta anses som stigmatiserande? Detta är vardagliga frågor som mycket ofta är det som hindrar att den inkluderande skolan fungerar för barn med omfattande behov av särskilt stöd, även om de i övrigt skulle klara av miljön runtomkring.

      Vi som är föräldrar till barn med omfattande behov av särskilt stöd och vet i vilka sammanhang ordet ”inkluderande” används, allra oftast för att neka våra barn en ens möjlig skolsituation, inget extraordinärt bara en de över huvud taget kan vistas i utan att fara illa – vi vet att den här utvecklingen mycket, mycket ofta går helt fel.

      Det är fantastiskt mycket myter och ibland rent kvacksalveri som följer i ”inkluderingens” spår. I dagarna besökte en vän en skola för sitt vanliga barn som skall börja åk 6 och fick veta att skolan nu tar bort särskilda undervisningsgrupper, alla barn skall gå i samma klassrum och har de ett omfattande behov av särskilt stöd så får klasskamraterna hjälpa dem.Det skulle enligt forskningen vara det bästa.

      Det finns två stora kompetensområden, eller forskningsområden, som måste komplettera pedagogisk forskning och det är forskningen om osynliga funktionsnedsättningar, eller hjärnans funktionsnedsättningar – de neuropsykiatriska eller de utvecklingsneurologiska kanske, för att betona att det egentligen inte är någon psykiatri i det hela. till att börja med. Och så vanlig utvecklingspsykologi, som kan belysa att vad som fungerar på gymnasienivå inte alltid är tillämpbart i åk 1.

      Det är så stor del av de sista 20 – de där mellan 80 och 100 – som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD. Den största utmaningen för den inkluderande skolan är att dessa funktionsnedsättningar är osynliga. Inom gruppen har de med överaktivitet och svåra tics de BÄSTA utsikterna att slippa hamna utanför samhället. För att deras funktionsnedsättningar SYNS. Det belyser tydligare än mycket problematiken.

      Inkludering betyder att elever med allvarliga funktionsnedsättningar är helt utlämnade åt rektor och lärare, som i bästa fall har rudimentära kunskaper om dessa. Som faktiskt inte förstår varken barnens behov, deras lärstilar eller deras reaktioner när de inte får tillräckliga anpassningar för att klara av de krav som ställs. Ofta ganska dramatiska reaktioner, men lika ofta ingen respons alls, en utmaning i sig.

      Ingen skola borde få kalla sig inkluderande utan omfattande kunskaper om vad dessa funktionsnedsättningar – som UTMÄRKER sig genom behovet av anpassningar i miljön – innebär, och som är beredda att utan floskler och med ödmjukhet sätta sig in i dessa elevers extrema stresskänslighet och uttröttbarhet och först därefter komma med beprövade och utvecklade lösningar för deltagande.

      Först när en skola har en beredskap för att fånga upp särskilda behov oavsett art, och rutiner för att inhämta kunskap om vilket stöd som behöver ges och vilka anpassningar som behöver göras, samt är villiga att göra dessa om det så innebär särskild undervisningsgrupp i 10 år OM DET ÄR DET BÄSTA FÖR ELEVEN, och först när denna inriktning är välkomnad och omfamnad av huvudmannen som också är införstådd med åtagandet, först då!! bör en skola få lov att kalla sig inkluderande.

    4. 2014-12-10 17:29
      Skrivet av
      Cilla Lundström

      Tack för bra artikel!
      Under arbetet med granskningen av hur kommuner hanterar skolors ansökningar om tilläggsbelopp framkom att närapå samtliga 120 svarande kommuner har skärpt villkoren för att ge tillägg de senaste två åren. En av de referenser de använder för att skärpa riktlinjerna är ett cirkulär från SKL (9:41 år 2009).
      Jag tror att det är dags för ett nytt cirkulär från SKL som påminner om den nya situationen; både nya lagen om tillgänglighet/diskriminering, om nya skollagsförslaget och om förtydliganden som kommer om att tillägg för elever kan och bör användas också för undervisning. Liksom om en hel del klokt som du skriver om här!
      Vänliga hälsningar Cilla Lundström

    5. 2014-12-10 22:45
      Skrivet av
      Lena

      Tack för ert viktiga jobb!
      Jag hoppas verkligen att detta kommer ända ner på gräsrotsnivå, till läraren och rektorn ute på varje enskild skola.
      Jag sliter varje dag med barn i behov av anpassningar och stöd – barn som samhället har tagit över vården om – och detta är nog den grupp av barn/ungdomar som skolan har svårast att hantera. De har oftast ett tungt bagage med sig med stora skolmisslyckanden och ändå är det såååå vanligt att skolan där barnen är placerade (och folkbokförda) skjuter över ansvaret på någon annan – socialtjänsten eller skolan i kommunen som den unge kommer ifrån. Jag är väl medveten om att både Socialstyrelsen/Skolverket och SKL har gått ut med förtydliganden, men lagarna tolkas ändå i fritt fall ute i kommunerna, oftast av en stadsjurist utan pedagogisk kunskap som räknar kronor för stunden.
      Vore jättetacksam om SKL kunde fortsätta arbeta med denna viktiga fråga för där är bristerna stora och dessa barn/ungdomar förlorar viktig kunskap och tid för var dag som går i deras liv!

    6. 2014-12-10 09:35
      Skrivet av
      Per-Arne

      Tack för era kommentarer. Vi kommer att fortsätta arbeta med denna viktiga fråga och samarbeta med berörda myndigheter och andra nätverk och representanter för olika professioner/grupper.

    skl logotyp