En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Styrning med oönskade konsekvenser

Frågan om statens och kommunernas ansvar för skolan är kanske mer aktuell än någonsin i kölvattnet av Skolkommissionens rapport. När jag nu summerar de diskussioner jag hört i Almedalen tänker jag på en intressant debattartikel av Gunnar Iselau som publicerades i Svenska Dagbladet för några veckor sedan under rubriken ”Staten gör kommuner passiva”.

Iselau skriver att ”Aldrig har olika utbildningsministrar initierat så många insatser till så stor kostnad som haft så liten effekt på lärandet som de senaste 20 åren”. Han pekar i artikeln på att både Skolverket och Riksrevisionen har visat att mer statlig inblandning leder till mer passiva och bidragsberoende kommuner. Iselau menar att staten måste sluta ta över huvudmännens ansvar för skolans kvalitet. Han vill också att Skolinspektionen siktar högre än i nuläget och erbjuder kommunerna det stöd som behövs.

Isealu har flera poänger. Dagens styrning av skolan medför oönskade konsekvenser även om syftet är gott.  Här kommer några reflektioner att ta med sig till hängmattan i sommar:

-Som statens styrning fungerar nu finns en risk att kraften för utveckling försvinner. Är det någon idé att ta initiativ när det väntar ett antal statliga insatser runt hörnet? Och även om man tar egna initiativ försvårar ständiga statliga åtgärder möjligheterna till långsiktighet. De styr även kommunernas utvecklingsarbete som behöver utgå från de behov som finns lokalt istället för att planeras efter 60 riktade statsbidrag.

-Utvecklingsarbetet med utgångspunkt från de riktade statsbidragen blir för kortsiktigt och är inom för många områden, samtidigt. Utvecklingsarbete måste fokusera på högst ett par områden och vara långsiktiga.

-Den automatiska frågan är ofta ”Vad ska staten/regeringen göra?” Jag skulle önska att det var mer fokus på vad var och en kunde göra bättre utifrån sitt eget ansvar och sin roll. Hur tar staten ansvar för det som staten ansvarar för, t.ex. lärarutbildningen och stöd till huvudmännen? Vad kan huvudmännen göra bättre? Rektorerna? Lärarna?

-Denna väntan och förväntan på att någon annan ska göra något finns i hela systemet. Anna Ekström sa till exempel på ett seminarium här i Almedalen att vi måste bort från en situation där lärarna ska ”få” kompetensutveckling, stöd  etcetera. Läraryrket behöver bli en profession som tar ansvar och skapar sin egen utveckling. Huvudmännen ska självklart skapa förutsättningar, men om det blir för centralt styrt riskerar man att missa goda initiativ.

-Man får lätt intrycket när man läser Iselaus artikel att huvudmännen är helt passiva. Det stämmer naturligtvis inte. Även om den statliga styrningen innebär att man rundar huvudmännen och det är problematiskt med alla riktade statsbidrag,  så ser vi att kommunerna i allra högsta grad driver utvecklingsarbete och hanterar utmaningar här och nu. Tänk vad som skulle kunna uppnås med gemensamt ansvarstagande och samarbete mellan stat och huvudmän.

För att få en skolutveckling som ger bestående effekt krävs utveckling ”inifrån”. Hur förändringar ska se ut behöver komma från professionen själv. Ansvar och mandat behöver hänga ihop på alla nivåer där alla ska kunna utveckla det som man själv ansvarar för – professionen, rektorerna och huvudmännen.

Trevlig sommar,

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Be Sociable, Share!

    Författare:
    Kommentarer: 1
    Kategori: Ledning och styrning
    Etiketter: , ,

    En kommentar på “Styrning med oönskade konsekvenser”

    1. 2017-07-06 21:56
      Skrivet av
      Katinka Leo

      Klockrent skrivet!
      Det pågår en förtroendekris mellan stat och kommun. En delaktighetskultur är vad som behövs genom hela styrkedjan. Bakom Statsbidragen finns säkerligen fina motiv men det har slagit fullständigt slint…

    skl logotyp