En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Kritik att vänta

Tuff kritik från Skolinspektionen är att vänta i mitten av november när myndigheten presenterar sin granskning av hur huvudmännen tar sitt ansvar för skolan. Det framgår tydligt när man läser en intervju med Ann-Marie Begler i tidningen Skolledaren.

Slutsatserna bygger på en granskning av 36 skolhuvudmän, varav 19 kommunala, så man kan diskutera om den ger en nationell bild eller inte. Jag har inte sett rapporten ännu, men enligt Begler kommer resultaten vara dystra. Huvudmännen tar inte det ansvar som de har. De behöver bli bättre på att följa upp både kunskaps- och värdegrundsresultat och de analyserar inte tillräckligt för att kunna utveckla skolan. Huvudmännen behöver också i större utsträckning ta hänsyn till skolors olika behov och fördela resurser utifrån den kunskapen. Dialog och kommunikation mellan huvudman och rektor behöver förbättras.

Välkänd problembild

Vi känner till den problembild som lyfts fram. Skolverket och studier av bl.a. Elisabeth Nihlfors och Olof Johansson har pekat på samma sak. SKL lyfte redan 2009 fram att framgångsrika skolkommuner har en politisk ledning som tar ansvar för resultaten i skolan.

Jag vill dock påstå att det här är en fråga som nu ligger högt på agendan i kommunerna och som man arbetar med för att utveckla.  Närmare en tredjedel av landets kommuner deltar i SKL:s matematiksatsning som framför allt handlar om att den politiska ledningen, förvaltningsledning, rektorer och lärare tillsammans utvecklar ledningen och styrningen i sin kommun. Jag tror verkligen att det är det här som behövs. Att mötas och få en gemensam bild av styrkor och svagheter i sin skolverksamhet och komma fram till vad som behöver förbättras.

Stöd till huvudmännen

Men huvudmännen kan inte lämnas ensamma i sitt utvecklingsarbete. Länder som lyckas bra med skolan har inte enbart en inspektion som talar om vad som inte fungerar,  utan stödjer huvudmännen på olika sätt. Bygger kapacitet, uttrycker man det som.

Vi  hoppas därför att den nya regeringen prioriterar mer stöd för utveckling istället för fler pekpinnar. Ett initiativ som ska bli intressant att följa är Skolverkets nya satsning på att stödja huvudmän som har fått kritik av inspektionen.

Från SKL:s sida fortsätter vi vårt arbete att stödja kommunerna. Förutom vår matematiksatsning där kommunerna hjälper varandra att bli bättre, kommer SKL i vår att presentera ett verktyg som kan vara ett stöd för huvudmännens analysarbete. SKL har också nyligen tagit fram ett stöd till huvudmännen vad gäller resursfördelning i skolan.

Tillsammans med regering och myndigheter tror vi att vi skulle kunna göra mycket mer.

begler

 

Vad menar du, Karl-Petter?

Förra veckan förklarade LO-ordföranden Karl-Petter Thorvaldsson att han vill förstatliga skolan. Utspelet förvånar mig mycket. Jag delar oron över att likvärdigheten minskar. Men det finns inget som säger att förstatligande är lösningen.

Jag ser två starka argument mot ett förstatligande. Dels har den kommunala skolan stora fördelar, framförallt den lokala kunskapen om elevernas och skolornas behov. Dels finns inga belägg som visar att kommunaliseringen påverkar resultaten negativt. Tvärtom visar internationella studier att mer centralstyrning är helt fel väg att gå för ett land som Sverige. Dessutom skulle ett förstatligande kosta enorma summor och stjäla massor av tid.

Likvärdigheten ökar inte med ökad centralisering

Vi skulle inte per automatik få mer likvärdighet om staten tog över ”driften” av skolan, som Thorvaldsson uttrycker det. Faktum är att skillnaden i elevresultat mellan kommuner är små och förklarar endast ett par procent av de totala skillnaderna i betyg.

Det är också så att spridningen i kostnader per elev och lärartäthet mellan kommuner har minskat något sedan 1989. Det finns heller inget tydligt samband mellan elevernas resultat och hur mycket resurser kommunerna lägger på skolan. Bra skolresultat finns såväl i kommuner med låga som genomsnittliga kostnader, som i kommuner med höga kostnader.

Ska vi förbättra resultaten måste vi alltså fokusera på att stödja och utveckla det som sker i klassrummet istället för att lägga energi på en gigantisk systemreform.

Hur skulle staten vara bättre?

Det räcker med att ställa några frågor för att inse att den statliga vägen inte direkt är spikrak:

  • På vilket sätt blir en matematiklärare bättre på att undervisa och en rektor bättre på att styra skolan bara för att pengarna fördelas från staten istället från kommunen?
  • Hur ska staten stötta skolutvecklingen i 290 kommuner, och hur ska de känna till vilka utvecklingsområden som finns i varje enskild kommun och på varje skola?
  • Ska också fristående skolor förstatligas och ska elevers och föräldrars rätt att välja skola tas bort?
  • Hur skulle staten kunna fördela pengar till skolorna bättre än kommunerna?  Det är i dag svårt att fördela pengar bra inom EN kommun, men det går! Kan då någon förklara hur staten skulle kunna göra en bra fördelning, både mellan kommuner och mellan skolor? Staten misslyckades innan 1991 när den hade chansen, så vad är det som talar för att det skulle gå nu?
  • Det är också lätt att ha en övertro till statens förmåga att styra. Jag undrar vilka statligt styrda verksamheter man ser som förebild? Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, polisen?

De som föreslår ett förstatligande behöver svara på dessa frågor.

Diskussionen blir snurrig

Som alltid i debatten är det också otydligt vad man egentligen menar när man säger ”modern” statlig skola. Karl-Petter, du säger att det inte bara handlar om en statlig skolpeng utan också om driften? Då handlar det alltså om allt från lokalplanering, bygga och lägga ner skolor, skolskjuts, skolmat och så vidare?

Skolan är både statlig och kommunal

Ofta talar man om centralisering och decentralisering som två motpoler. Men skolan har aldrig varit bara det ena eller det andra. Staten har de senaste åren stärkt sin styrning på flera sätt.

Jag säger inte att dagens styrmodell är perfekt. Den ställer stora krav på alla parter, inte minst vad gäller tydligt ansvar och god kommunikation. Därför är det viktigt att staten inte hastar fram flera reformer nu, utan noga tänker efter vilka problem man vill lösa. Precis i linje med slutsatserna i Per Thullbergs utredning som jag skrev om för någon vecka sedan.

Det jag verkligen vill önska är att staten har en dialog tillsammans med huvudmännen och de som befinner sig i skolan. Vill man förändra och förbättra något måste man börja prata med varandra. Det går inte att börja med ett gammalt recept som inte fungerat tidigare.

Diskussionen om skolan allt mer nyanserad – trots Lewins utredning

För en månad sedan presenterades regeringens utredning om kommunaliseringen. Jag ser den som ett misslyckande. Det är häpnadsväckande hur en utredning med sådana brister så okritiskt kan höjas till skyarna av vissa grupper, tyvärr även en del medier.

Det positiva är att många, ja allt fler, ifrågasätter förstatligande och andra enkla lösningar på skolans problem. Mitt intryck är att diskussionen om skolan blivit allt mer nyanserad den sista tiden.

Och mitt skäl att kritisera Lewins utredning innan den blev offentlig var just det – att förebygga en debatt som jag förväntade mig skulle bli snedvriden. Utredaren tog inte notis om de många påpekanden som jag och andra i referensgruppen gjorde, vilket resulterat i en ovetenskaplig och partisk utredning.

I en debattartikel i Dagens Samhälle har jag utvecklat min kritik, som i korta drag kan sammanfattas i två punkter. Den ena är att de kategoriska slutsatserna saknar förankring i de mer nyanserade faktadelarna.  Den andra är att utredaren inte tar fram relevanta tidsserier för sina jämförelser.

Modell på statlig skola

En ytterligare aspekt, som jag inte tar upp i debattartikeln och som inte tidigare lyfts fram är att Lewin i flera stycken utvecklar sina tankar på hur en ”eventuell modern statlig skola” skulle kunna organiseras. Det går förvisso utöver uppdraget, men kan ändå låta sig göras. Problemet är att en motsvarande skiss över en modern kommunal lyser med sin frånvaro. Naturligtvis är detta ett medvetet val.

Utredaren nöjer sig med en knapp sida om fördelarna med kommunal skola samtidigt som han ägnar fyra sidor åt att försöka hitta nackdelar. Utredaren citerar också debattartiklar från Lärarnas Riksförbund och utbildningsministern – kända för att förespråka statlig skola. Citat från den majoritet som vill utveckla dagens kommunala skola återfinns ingenstans.

Att rikta befogad kritik är viktigt. Men att hemfalla till tendentiöst tyckande är en annan sak. Jag är glad över att diskussionen om kommunaliseringen verkar tonats ned till en bredare diskussion om skolans framtid. SKL kommer att presentera flera förslag i den debatten framöver.

Viktiga lärdomar om styrningen av skolan

Igår bjöd SKL in till seminariet ”Skolan – både statlig och kommunal”. Elisabeth Nihlfors, docent i pedagogik, klargjorde inledningsvis att det inte är så enkelt att tala om centralisering och decentralisering som två motpoler. Jag håller med. Skolan har aldrig varit bara det ena eller det andra. Därför blir debatten, som Mimmi Garpebring, ordförande i Sveriges Elevråd (SVEA), uttryckte det under paneldiskussionen, tyvärr ofta alltför platt.

Seminariedeltagarna var eniga om att styrmodellen för skolan ställer stora krav på alla parter, inte minst vad gäller tydligt ansvar och god kommunikation. Panelen menade därför att det är viktigt att staten inte bör hasta fram flera reformer nu, utan noga tänker efter vilka problem man vill lösa.

För det är ju så att de nationella reformerna har duggat tätt de senaste 20 åren. Närmare bestämt 55 stycken.  Flera av reformerna går förbi, dvs rundar huvudmännen och rakt in i skolan. I många fall har också förutsättningarna för en reform ändrats redan innan den har hunnit börjat verka i skolan. Och vem utkrävs sedan ansvar?

Vad är effekt av vad?

Erik Lakomaa, forskare Handelshögskolan, påpekade att det stora  antalet reformer gör att det är svårt att se vad som är effekt av vad. Vilka effekter är kopplade till huvudmannaskapet? Det vet man inte, menade Lakomaa, och hänvisade till att det inte finns någon forskning som styrker att kommunaliseringen påverkar resultaten. Lakomaa menade att den stora skillnaden istället finns mellan klassrummen och enskilda lärare. Ska vi förbättra resultaten måste vi börja i den änden.

Brist på tillit och dialog

Problemet med bristen på tillit och dialog – både i skoldebatten och i verksamheten – gick som en röd tråd i samtalet på seminariet. När paneldeltagarna fick ge råd både till stat och kommun om vad de skulle kunna göra  bättre, handlade råden framför allt om behovet av samsyn och av att tydliggöra ansvars- och rollfördelning. Politiker och chefer behöver också bli bättre på vara att vara lyhörda och föra dialog med de som befinner sig i verksamheten, elever, lärare och rektorer.

Önskerubrik om skolan?

Avslutningsvis fick paneldeltagarna ge en önskerubrik om skolan. Mimmi önskade se politisk enighet på löpsedeln. Elisabeth önskade rubriken ”Stat och kommun har satt sig ner för seriösa samtal”. Jag håller med. Vill man förändra och förbättra något måste man börja prata med varandra. Det går inte att börja med receptet.

Den 10 februari presenteras Leif Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan. Lewins uppdrag har i mitt tycke varit alltför snävt, dvs att isolerat utreda kommunaliseringen. Det återstår därför att se om den blir ett underlag som kan användas för framtida beslut.

Se seminariet i efterhand

Jag passar också på att tipsa om en intressant ledare i Kristianstadbladet som uppmärksammar seminariet.

Skolan – både statlig och kommunal

Nu gör jag reklam för ett högaktuellt seminarium den 3 februari. Sänds också på webben!

Ska skolan styras av staten eller av kommunerna? En ödesfråga om man lyssnar till delar av den mediala debatten. Men diskussionen om huvudmannaskapet är inte så enkel att det går att säga att skolan ska vara det ena eller det andra, antingen statlig eller kommunal. Skolan är – och har alltid varit – både och. Det finns till och med de som frågar sig om skolan tidigare har varit lika statligt styrd som den är nu med tanke på de senaste årens reformer och fokus på inspektion.

Debatten är ofta både förvirrande och förenklad. Kommunerna får ofta skulden, också för statliga reformer som skapar administration. Samtidigt finns förhoppningen att staten kan skapa en mer likvärdig skola.

Efter PISA-resultaten har frågan om huvudmannaskap blivit än mer aktuell, då många i sin iver att leta syndabockar skyller allt på kommunerna. Snart kommer också Leif Lewins utredning om kommunaliseringen, där jag för övrigt har suttit med i referensgruppen.

Min åsikt är att dagens skola har utmaningar och att styrningen av skolan måste utvecklas – både den statliga och den kommunala. Jag menar att frågan är mer komplex än de budskap som syns i rubrikerna. Därför arrangerar SKL ett seminarium den 3 februari där vi diskuterar vem som egentligen ansvarar för vad i svensk skola och hur vi bäst formar den för framtiden.

På seminariet medverkar docent Elisabet Nihlfors, ekonomie doktor Erik Lakomaa, Sveriges Elevråds förbundsordförande  Mimmi Garpebring och UNDERTECKNAD. Om du inte kan vara på plats kan du följa seminaret via SKL:s webb.

Se inbjudan

Arbetet i klassrummet viktigaste åtgärden

Diskussionen om elevernas minskade likvärdighet fortsätter. Ett exempel är LR:s utredare Pontus Bäckström som på sin blogg frågar om SKL bryr sig om de ökade skillnaderna mellan elevers resultat i olika kommuner.

SKL:s uppfattning är att ökad likvärdighet nås bäst genom att förbättra undervisningen i varje klassrum – alla elever ska nås av god undervisning och alla skolor ska vara bra skolor. Vi ser att så är inte fallet. Den absolut största variationen av resultat, närmare 80 procent, finns mellan elever inom samma skola. Detta säger LR inte emot. Att skillnaderna har ökat markant mellan skolor (fördubblats från 10 till 20 procent), det säger vi inte emot.

Att skillnaderna även ökat mellan kommuner säger vi inte heller emot. Det är bland annat därför vi driver flera stora utvecklingsprojekt för skolan och tar fram Öppna jämförelser. De senare belyser skillnader mellan kommuner och ger ett bra analysunderlag och är en sporre för utveckling och förbättring.

Läraren viktigast

Men att Sverige ska inleda stora dyra reformer som tar sin utgångspunkt i de 3 procent som består av skillnader på kommunnivå när forskningen visar att det är läraren och undervisningen som har störst betydelse – det vänder vi oss emot. En
sådan reform skulle ju till ringa del beröra likvärdighetens problem. Vi är eniga med forskarna Holmlund och Böhlmark att ”Skolan har ett större effektiviseringsproblem än jämlikhetsproblem”.

SKL och landets kommuner vill precis lika gärna som Lärarnas Riksförbund ha en likvärdig skola – och ett samhälle där föräldrarnas bakgrund inte påverkar enskilda elevers resultat. Idag tycks vi ha delvis olika slutsatser hur vi bäst når dit. Samtidigt finns frågor där våra organisationer samarbetar bra, till exempel inom skolforskning. Jag hoppas att vårt samarbete kan breddas till fler frågor och att vi ytterligare kan närma oss i frågan om vilka åtgärder som ger störst effekt för elevernas resultat.

LR:s rapport väcker fler frågor än svar

Idag är det  Skolans dag. En dag då vi gemensamt skulle kunna kraftsamla för att lyfta fram allt som är bra i skolan. Att få elever, lärare och rektorer att känna sig stolta och fulla av självförtroende och engagemang över sin verksamhet och sitt uppdrag.  Men som ett brev på posten publicerar LR istället en rapport som inte bara är dyster, utan också väcker fler frågor än svar.

LR konstaterar att likvärdigheten i svensk skola minskar. Det stämmer. Skillnaden mellan skolor har ökat. Den har fördubblats  och förklarar närmare tjugo procent av den totala variationen i resultat. Skillnader mellan kommunerna förklarar bara drygt tre procent. Märkligt nog utelämnar LR att skriva att närmare 80 procent av skillnaderna i resultat förklaras av skillnader inom samma skola. Det är viktigt att ha hela den bilden framför sig när vi pratar om en likvärdig skola.

Jag saknar också ett resonemang om hur staten skulle vara bättre på att garantera likvärdigheten än kommunerna.  Statskontorets rapport – som LR behöver läsa lite noggrannare – visar ju att skillnaderna mellan kommunernas resurstilldelning till skolorna är mindre idag än innan kommunaliseringen. Skillnaderna var alltså större när skolan var statlig. Och den största delen av skillnaderna förklaras av strukturella faktorer som befolkningstäthet.

Ett problem i den här diskussionen är också att man talar om skolan som om den vore en ö, isolerad från ett samhälle som ser helt annorlunda ut jämfört med för 25 år sedan. Sverige är inte längre lika homogent och det ställer andra krav på skolan.  Jag saknar en analys som visar hur staten skulle vara bättre på att hantera det än kommunerna.

LR hänvisar till SKL:s positionspapper där vi skriver att ”lokala variationer är en garant för likvärdighet”. Ja, eftersom Sverige ser olika ut, så kan vi inte göra på samma sätt överallt. Likvärdigt betyder inte likadant. Skolverket var tydliga förra veckan när de konstaterade att det inte finns någon universalmodell för resursfördelning som fungerar effektivt i alla kommuner. Tvärtom sa de ordagrant att det ”optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”. LR ropar på nationell finansiering, men lyckas inte förklara hur det ska gå till. Jag blir ännu mer konfunderad när LR ställde sig kritiska till de siffror som nyligen visade att lärartätheten var lägst i de socioekonomiskt starka kommunerna där eleverna når högst resultat. Hur ska då en nationell elevpeng se ut som tar hänsyn till socioekonomiska förutsättningar? Jag får inte ihop resonemanget.

En slutsats i rapporten att är lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra om undervisningssituationen anpassas på ett optimalt sätt, t.ex. om det ska vara undervisning i halvklass eller särskilda undervisningsgrupper. Självklart ska lärarnas professionella bedömning vara ett viktigt underlag när beslut om resursfördelning fattas. Men jag skulle vilja veta mer om hur LR tänker sig att ett sådant system skulle gå till? Ska notan skickas till staten?

En annan sak som slår mig när jag läser rapporten är att det finns ingen forskning och inga studier som kan visa att de försämrade studieresultaten beror på kommunaliseringen.  Bara för att man säger samma sak flera gånger blir det inte mer sant. I det sammanhanget vet jag inte riktigt hur jag ska tolka LR:s rop efter ytterligare en utredning av kommunaliseringen – innan den utredning som pågår ens har presenterats?

Det vi säkert vet är att stora administrativa reformer inte är bra om man vill utveckla och förbättra ett skolsystem på Sveriges nivå. Det är inte det som gör skillnad. McKinseys analys ”How the world’s most improved school systems keep getting better” är ett intressant lästips. Låt skolan få arbetsro och kraftsamla istället på det som vi vet har betydelse för elevernas resultat. Nästa år på Skolans dag hoppas jag att allt ljus hamnar på lärare, elever och rektorer.

Läs SKL:s webbkommentar

Spiken i kistan för statlig skola

Igår publicerades Skolverkets studie om kommunernas resursfördelning till skolan. En intressant läsning som borde betyda spiken i kistan för alla som ropar efter förstatligande av skolan. Skolverket konstaterar att det finns ingen universalmodell för resursfördelning som passar överallt. Tvärtom skriver Skolverket själva:

”Det optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”

Egentligen är det konstigt att man kan tro att det finns en modell som passar i alla kommuner, oavsett socioekonomiska förutsättningar och strukturella förhållanden. Det går inte att hitta ett system som är det mest effektiva för alla. Och hur skulle staten kunna göra detta bättre än kommunerna?

Kommunerna fördelar resurser efter elevernas bakgrund – men det behövs mer

En viktig slutsats i studien är att kommunerna alltmer fördelar resurser efter elevernas socioekonomiska bakgrund. Segregerade kommuner anpassar resurserna i större utsträckning än mindre segregerade. Jag är glad att Skolverket delar min bild av att det både finns en ökad medvetenhet och en vilja i kommunerna att anpassa resursfördelningen för att öka likvärdighet och måluppfyllelse.

Även om utvecklingen är positiv behöver kommunerna bli ännu bättre och noga följa upp effekterna av resursfördelningen. Jag håller med.  Hur används de extra resurserna som fördelas? Kan vi se några resultat?

Gårdagens tydliga budskap visar ännu en gång att kopplingen mellan resurser och resultat är komplex och förtjänar en klok och verklighetsnära diskussion. Jag hoppas att Skolverkets rapport nyanserar debatten om skolans resursfördelning.

Läs SKL:s webbkommentar

Både tröttsamt och upplyftande

Du som läste Dagens nyheter i morse (26/3) möttes av samma sak som jag: å ena sidan en tröttsam debattartikel och å andra sidan en riktig bra nyhetsartikel om skolan.

Jag börjar med det positiva: DN:s första artikel i en serie av artiklar om skolan slog hål på myten om att skolans problem är en resursfråga.  DN visar att kommunerna satsar rekordmycket på skolan: mellan 2000 och 2011 har kommunerna ökat resurserna med 31 procent per elev!

DN visar också att familjebakgrund och socioekonomisk bakgrund är det som spelar roll. Detta måste skolan kompensera för. Det är den stora utmaningen. Och i en av artiklarna citeras svenskläraren Lena Eriksson som sätter huvudet på spiken:

”Det stora problemet i skolans värld är inte de elever som behöver extra stöd. – – – Det stora problemet är elever som har tappat motivationen och som inte vill”.

Hur skolan motiverar eleverna är också temat på årets Öppna jämförelser för grundskolan, som vi släpper den 10 april. Kolla gärna på vårt webbsända seminarium då!

Det mindre upplyftande var den artikel på DN Debatt, signerad av mycket brokig skara personer, som förespråkade ett förstatligande av skolan. Du har hört argumentationen förr: Endast genom ett förstatligande av skolan kan vi nå en likvärdig skola. Men på vilket sätt detta skulle gå till får vi – som vanligt – inget svar på. Artikelförfattarna skriver att:

”Det måste vara raka rör mellan staten, som garanterar den nationellt likvärdiga skolan, och dem som har ansvaret för att utföra det hela, nämligen rektorer och lärare.”

Då vill jag bara påminna om att det även med ett statligt huvudmannaskap skulle behövas en mellannivå. Förut, under det statliga huvudmannaskapet, fanns länskolnämnderna. Dessutom fanns Statens personalnämnd, Skolöverstyrelsen och Statens avtalsverk. Vi som var med då minns hur oerhört stelbent styrningen av skolan var.

Debattörerna skriver också:

”Skolan behöver ett klart statligt ansvar som ger lärarna och skolorna stor frihet att agera inom de ramar och regleringar som ges.”

Har debattörerna tittat på Arbetsförmedlingen? Eller Försäkringskassan? Eller polisen? Det är statliga verksamheter som finns lokalt och är det något dessa verksamheter präglas av så är det central detaljstyrning. Vad får debattörerna att tro att inte skolan skulle detaljstyras på samma sätt under ett statligt huvudmannaskap?

Rektorer är mellanchefer

I dag skriver jag ett lite längre blogginlägg än vanligt. Det finns nämligen så mycket jag vill säga om de frågor som togs upp i paneldebatten i går kväll (27/2) i UR:s program ”Rektorerna direkt” och som jag deltog i.

Temat var rektorers ”klämda” uppdrag, det vill säga att varje rektor är styrda både av skollagen och av sina arbetsgivare, vilket oftast är kommunerna.

Överkörda?

Rektorerna DirektSVT hade gjort en enkät som visade att 51 procent av rektorerna hade blivit ”överkörda av sin kommun”.

Det är såklart inte bra att rektorer, som är så viktiga för att vi ska nå bra resultat i skolan, känner sig överkörda av sin arbetsgivare. Men låt oss komma ihåg att rektorer är mellanchefer. Alla som har varit mellanchef i en organisation vet att det är ett utmanade uppdrag: man kläms lätt mellan sina medarbetares synpunkter/behov och de krav som ledningen ställer.

En sak som lätt glöms bort i detta sammanhang är att förvaltningschefen är rektorns chef. I de flesta organisationer är det en självklarhet att den överordnade chefen ska vara den som intresserar sig för jobbet som utförs, ställer krav, inspirerar och diskuterar förutsättningarna för det uppdrag som ska utföras. Det borde det vara i skolan också. Men så är det inte alltid. Hur kommer det sig?

Förstatliga?

SVT:s enkät visade också att 49 procent av rektorerna ville återförstaliga skolan. Kan någon berätta för mig hur ett återförstatligande skulle se ut? Kan någon också berätta varför lärarna blir bättre på att undervisa om man byter huvudman? Vad tror rektorerna i undersökningen att staten kommer att göra? Vad talar för att staten skulle ha mer pengar eller bättre skulle veta hur de ska fördelas (Skolverket har inte lyckats svara på hur den optimala resursfördelningen ser ut). Och vad skulle en rektor göra om staten, Skolinspektionen eller statens företrädare inte är nöjd med resultaten, eller kvaliteten?

Jag var själv lärare under den tid staten var huvudman. För mig var det otänkbart att bli rektor i den statligt styrda skolan på grund av att så mycket arbetstid handlade om att följa ett mycket detaljerat regelverk samtidigt som man hade en kommunal anställning med dithörande frågor. Det var först när huvudmannaskapet i sin helhet gick över till kommunen som jag själv ville bli, och blev, rektor eftersom jag såg en möjlighet att som rektor få en arbetssituation som gick att påverka.

Det kända konsultbolagets McKinsey poängterar i sina rapporter om framgångsrika skolsystem vikten av att det finns en mellannivå som tar ansvar för helheten. Oavsett om kommunen eller staten är huvudman kommer det alltid behövas en nivå mellan huvudmannen och rektorn. Förr, under den ”statliga skolan”, var det både länsskolnämnden och den kommunala förvaltningen. Rektorerna kommer således alltid att ha chefer över sig. Det viktiga är därför att relationen är god mellan rektorerna och dennes chef, oavsett huvudman. Och det är min absoluta övertygelse att förutsättningarna för detta är bättre om det är en tydlig huvudman.

Matz Nilsson, Sveriges Skolledarförbund
Matz Nilsson, Sveriges Skolledarförbund

Matz Nilsson från Sveriges Skolledarförbund tror inte heller att ett förstatligande skulle lösa de problem vi har. Han sa så klokt i debatten igår att man nog ska se resultaten i enkäten ”som ett rop på hjälp”, inte att ett förstatligande egentligen är den bästa lösningen. Som man frågar får man svar, med andra ord. Vi tycks vara överens med Skolledarförbundet om att det behövs bättre dialog och samarbete mellan de olika nivåerna i skolan: lärare, rektor, förvaltning och politisk ledning.

Organisationsforskning, och vår egen undersökning av framgångsrika skolkommuner, visar att en central framgångsfaktor är att det finns en tydlig rollfördelning och god kommunikation mellan olika beslutsnivåer. Det handlar alltså inte primärt om vem som är huvudman utan hur de olika nivåerna i lednings- och styrsystemet fungerar. Det är där vi behöver lägga vår energi för förbättringar.

Med respekt för skolans svåra, komplexa och viktiga uppdrag är det viktigt att inte reducera diskussionen till att bara handla om huvudmannaskap och pengar. Om man bara debatterar skolan i termer av det finns enkla lösningar så gör man skolan en björntjänst. Alla som arbetar där är värda att tas på större allvar.

Här hittar du programmet från igår.

 

Sida 1 av 212
skl logotyp