En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

LR:s rapport väcker fler frågor än svar

Idag är det  Skolans dag. En dag då vi gemensamt skulle kunna kraftsamla för att lyfta fram allt som är bra i skolan. Att få elever, lärare och rektorer att känna sig stolta och fulla av självförtroende och engagemang över sin verksamhet och sitt uppdrag.  Men som ett brev på posten publicerar LR istället en rapport som inte bara är dyster, utan också väcker fler frågor än svar.

LR konstaterar att likvärdigheten i svensk skola minskar. Det stämmer. Skillnaden mellan skolor har ökat. Den har fördubblats  och förklarar närmare tjugo procent av den totala variationen i resultat. Skillnader mellan kommunerna förklarar bara drygt tre procent. Märkligt nog utelämnar LR att skriva att närmare 80 procent av skillnaderna i resultat förklaras av skillnader inom samma skola. Det är viktigt att ha hela den bilden framför sig när vi pratar om en likvärdig skola.

Jag saknar också ett resonemang om hur staten skulle vara bättre på att garantera likvärdigheten än kommunerna.  Statskontorets rapport – som LR behöver läsa lite noggrannare – visar ju att skillnaderna mellan kommunernas resurstilldelning till skolorna är mindre idag än innan kommunaliseringen. Skillnaderna var alltså större när skolan var statlig. Och den största delen av skillnaderna förklaras av strukturella faktorer som befolkningstäthet.

Ett problem i den här diskussionen är också att man talar om skolan som om den vore en ö, isolerad från ett samhälle som ser helt annorlunda ut jämfört med för 25 år sedan. Sverige är inte längre lika homogent och det ställer andra krav på skolan.  Jag saknar en analys som visar hur staten skulle vara bättre på att hantera det än kommunerna.

LR hänvisar till SKL:s positionspapper där vi skriver att ”lokala variationer är en garant för likvärdighet”. Ja, eftersom Sverige ser olika ut, så kan vi inte göra på samma sätt överallt. Likvärdigt betyder inte likadant. Skolverket var tydliga förra veckan när de konstaterade att det inte finns någon universalmodell för resursfördelning som fungerar effektivt i alla kommuner. Tvärtom sa de ordagrant att det ”optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”. LR ropar på nationell finansiering, men lyckas inte förklara hur det ska gå till. Jag blir ännu mer konfunderad när LR ställde sig kritiska till de siffror som nyligen visade att lärartätheten var lägst i de socioekonomiskt starka kommunerna där eleverna når högst resultat. Hur ska då en nationell elevpeng se ut som tar hänsyn till socioekonomiska förutsättningar? Jag får inte ihop resonemanget.

En slutsats i rapporten att är lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra om undervisningssituationen anpassas på ett optimalt sätt, t.ex. om det ska vara undervisning i halvklass eller särskilda undervisningsgrupper. Självklart ska lärarnas professionella bedömning vara ett viktigt underlag när beslut om resursfördelning fattas. Men jag skulle vilja veta mer om hur LR tänker sig att ett sådant system skulle gå till? Ska notan skickas till staten?

En annan sak som slår mig när jag läser rapporten är att det finns ingen forskning och inga studier som kan visa att de försämrade studieresultaten beror på kommunaliseringen.  Bara för att man säger samma sak flera gånger blir det inte mer sant. I det sammanhanget vet jag inte riktigt hur jag ska tolka LR:s rop efter ytterligare en utredning av kommunaliseringen – innan den utredning som pågår ens har presenterats?

Det vi säkert vet är att stora administrativa reformer inte är bra om man vill utveckla och förbättra ett skolsystem på Sveriges nivå. Det är inte det som gör skillnad. McKinseys analys ”How the world’s most improved school systems keep getting better” är ett intressant lästips. Låt skolan få arbetsro och kraftsamla istället på det som vi vet har betydelse för elevernas resultat. Nästa år på Skolans dag hoppas jag att allt ljus hamnar på lärare, elever och rektorer.

Läs SKL:s webbkommentar

Spiken i kistan för statlig skola

Igår publicerades Skolverkets studie om kommunernas resursfördelning till skolan. En intressant läsning som borde betyda spiken i kistan för alla som ropar efter förstatligande av skolan. Skolverket konstaterar att det finns ingen universalmodell för resursfördelning som passar överallt. Tvärtom skriver Skolverket själva:

”Det optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”

Egentligen är det konstigt att man kan tro att det finns en modell som passar i alla kommuner, oavsett socioekonomiska förutsättningar och strukturella förhållanden. Det går inte att hitta ett system som är det mest effektiva för alla. Och hur skulle staten kunna göra detta bättre än kommunerna?

Kommunerna fördelar resurser efter elevernas bakgrund – men det behövs mer

En viktig slutsats i studien är att kommunerna alltmer fördelar resurser efter elevernas socioekonomiska bakgrund. Segregerade kommuner anpassar resurserna i större utsträckning än mindre segregerade. Jag är glad att Skolverket delar min bild av att det både finns en ökad medvetenhet och en vilja i kommunerna att anpassa resursfördelningen för att öka likvärdighet och måluppfyllelse.

Även om utvecklingen är positiv behöver kommunerna bli ännu bättre och noga följa upp effekterna av resursfördelningen. Jag håller med.  Hur används de extra resurserna som fördelas? Kan vi se några resultat?

Gårdagens tydliga budskap visar ännu en gång att kopplingen mellan resurser och resultat är komplex och förtjänar en klok och verklighetsnära diskussion. Jag hoppas att Skolverkets rapport nyanserar debatten om skolans resursfördelning.

Läs SKL:s webbkommentar

Staten satsade inte mer på skolan

Igår presenterade Statskontoret rapporten ”Resurserna i skolan” som tagits fram på uppdrag av Utredningen om skolans kommunalisering. Rapporten är ett intressant och viktigt inspel till utredningen. Här är några av slutsatserna:

  • Kostnaderna per elev i grundskolan ligger på samma nivå idag som i början av   90-talet. Det har alltså inte skett några stora förändringar vad gäller resursfördelningen per elev i skolan efter kommunaliseringen.
  • Analysen visar att spridningen mellan kommuner i resurser till grundskolan har minskat något efter kommunaliseringen och att spridningen i lärartäthet mellan kommuner var högre på 80-talet.

Statskontorets analys slår därmed hål på myten att det var bättre förr. Skolan hade inte mer pengar när staten var huvudman och skillnaderna mellan kommunerna var till och med större.

Likvärdigheten minskar

Trenden sedan mitten av 1990-talet är att spridningen mellan skolors resultat ökat. I sitt pressmeddelande lyfter Statskontoret även fram att spridningen mellan kommuner ökat, dock i mindre utsträckning. Men vi ska ha i minnet att den absolut största variationen av resultat finns mellan eleverna inom samma skola. Skillnaden i resultat mellan kommuner står bara för två procent av den totala resultatvariationen.

Det kompensatoriska uppdraget har blivit svårare

För eleven innebär det att betydelsen av vilken skola den går i ökat. Statskontoret drar slutsatsen att kommunerna i större utsträckning borde fördela resurser utifrån elevernas skilda behov och förutsättningar. Däremot kan man inte säga något om hur en optimal resursfördelningsmodell ser ut, och om resursfördelningen var mer kompensatorisk innan kommunaliseringen. Och det är väl det som är kruxet. Det är ingen enkel fråga. Visste vi det skulle vi ha en sådan modell.

Statskontoret skriver också att det är möjligt att kommunernas kompensatoriska uppdrag har blivit svårare över tiden, på grund av den ökade segregeringen mellan skolor. Bakom den ligger faktorer som kommunerna endast i begränsad utsträckning rår över, som en ökad boendesegregation och det fria skolvalet. Jag håller med om det. Den minskade likvärdigheten kan inte bara vara skolans ansvar.

Flera exempel på kompensatorisk resurstilldelning

I gårdagens debatt ”Världens bästa skitskola” , i Kunskapskanalen så kunde vi se hur Norrköping har hittat en resursfördelningsmodell som passar för dem. Jag tror inte att det finns en enda modell som är rätt för alla. Kommuner och skolor har olika behov och förutsättningar. Däremot tror jag att vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Både Skolverket och Skolinspektionen kommer att lyfta fram flera exempel på resursfördelningsmodeller i rapporter som publiceras inom kort. Jag hoppas att det blir en bra utgångspunkt för ett fortsatt arbete.

Både tröttsamt och upplyftande

Du som läste Dagens nyheter i morse (26/3) möttes av samma sak som jag: å ena sidan en tröttsam debattartikel och å andra sidan en riktig bra nyhetsartikel om skolan.

Jag börjar med det positiva: DN:s första artikel i en serie av artiklar om skolan slog hål på myten om att skolans problem är en resursfråga.  DN visar att kommunerna satsar rekordmycket på skolan: mellan 2000 och 2011 har kommunerna ökat resurserna med 31 procent per elev!

DN visar också att familjebakgrund och socioekonomisk bakgrund är det som spelar roll. Detta måste skolan kompensera för. Det är den stora utmaningen. Och i en av artiklarna citeras svenskläraren Lena Eriksson som sätter huvudet på spiken:

”Det stora problemet i skolans värld är inte de elever som behöver extra stöd. – – – Det stora problemet är elever som har tappat motivationen och som inte vill”.

Hur skolan motiverar eleverna är också temat på årets Öppna jämförelser för grundskolan, som vi släpper den 10 april. Kolla gärna på vårt webbsända seminarium då!

Det mindre upplyftande var den artikel på DN Debatt, signerad av mycket brokig skara personer, som förespråkade ett förstatligande av skolan. Du har hört argumentationen förr: Endast genom ett förstatligande av skolan kan vi nå en likvärdig skola. Men på vilket sätt detta skulle gå till får vi – som vanligt – inget svar på. Artikelförfattarna skriver att:

”Det måste vara raka rör mellan staten, som garanterar den nationellt likvärdiga skolan, och dem som har ansvaret för att utföra det hela, nämligen rektorer och lärare.”

Då vill jag bara påminna om att det även med ett statligt huvudmannaskap skulle behövas en mellannivå. Förut, under det statliga huvudmannaskapet, fanns länskolnämnderna. Dessutom fanns Statens personalnämnd, Skolöverstyrelsen och Statens avtalsverk. Vi som var med då minns hur oerhört stelbent styrningen av skolan var.

Debattörerna skriver också:

”Skolan behöver ett klart statligt ansvar som ger lärarna och skolorna stor frihet att agera inom de ramar och regleringar som ges.”

Har debattörerna tittat på Arbetsförmedlingen? Eller Försäkringskassan? Eller polisen? Det är statliga verksamheter som finns lokalt och är det något dessa verksamheter präglas av så är det central detaljstyrning. Vad får debattörerna att tro att inte skolan skulle detaljstyras på samma sätt under ett statligt huvudmannaskap?

Aldrig bra att fastna i diskussioner om form

Dagens Nyheters ledarsida skriver idag (7 mars) om friskolor kontra offentliga skolor, i kölvattnet av de senaste dagarnas turbulens kring nedläggningen av Karlstads idrottsgymnasium.

DN skriver:

”I stället för att strypa de privata alternativen bör politikerna successivt lära av erfarenheten. Både privat och offentlig drift har sina svagheter. Därför ligger utmaningen inte i att välja en av dem utan i att successivt hitta en god balans. Det handlar inte om att fastställa respektive driftsforms andel utan mer om att utveckla styrformerna.”

Andemeningen i det DN skriver är, som jag ser det, att diskussionen inte bör fasta i formerna utan i innehållet. Det viktiga är att utveckla styrformerna. Det resonemanget går att överföra rakt av till diskussionen om statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Oavsett huvudmannaskap så måste styrformerna fungera. Att schackra med huvudmannaskapet, och lägga krut på om det ska vara statligt eller kommunalt, framstår för mig därför som rätt meningslöst.

 

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Ledning och styrning
Etiketter:

Skolans utmaningar kräver mer än statliga reformer

Det nya året börjar ungefär som det gamla slutade. Före årsskiftet gick Metta Fjelkner från Lärarnas riksförbund ut i lokala medier och krävde ökad statlig styrning av skolan. SKL:s ordförande Anders Knape replikerade: En sådan omfattande reform är ingen lösning på skolans utmaningar. Vad skolan istället behöver är mer kollegialt lärande mellan lärare, ett utvecklat ledarskap och åtgärder som vilar på skolforskning. I en slutreplik som finns i flera tidningar återkommer LR till sitt tidigare resonemang. Så rullar det på…

LR talar sig gärna varma för en central resursfördelning och menar samtidigt att en kommunal huvudman är för långt från verksamheten. Själv tycker jag att resonemanget både är motsägelsefullt och enformigt. Många med mig minns säkert hur det gick till förr när resurserna till skolan skulle fördelas. Det var knappast någon exakt vetenskap som avgjorde, utan en övning i vem som var sämst eller vem som hade det värst, för att få lite extra resurser.

Det är kanske också därför jag brinner för att lyfta de goda exemplen i skolan. Ett tillfälle att ta del av mångas erfarenheter är årets Skolriksdag 6-7 maj. Strax före helgerna gick vi ut med inbjudan till arrangemanget. Temat är Styrning, Ledarskap, Resultat. Under två intensiva dagar diskuterar deltagare, ledande forskare och praktiker hur ett gott ledarskap kan öka skolans måluppfyllelse. Hur leder vi i rätt riktning? Hur skapar vi förtroendefulla relationer mellan politiker, tjänstemän, lärare, skolpersonal, elever och föräldrar? Hur lyfter vi fram och uppmuntrar förebilder inom skolan?

Alla skolor ska vara bra skolor. Genom att byta namn från Kommunal Skolriksdag till Skolriksdag vill vi göra det tydligt att frågeställningarna omfattar såväl kommunala som fristående skolor. Skolriksdagen är en mötesplats för att tillsammans diskutera skolans framtidsfrågor.

Välkommen med din anmälan!

Lär av de bästa!

I dag svarar Eva-Lis Sirén (ordförande Lärarförbundet) och Marcus Lindgren (ordförande Lärarförbundet Student) på Freddy Grips utspel på SvD Brännpunkt, som jag skrev om här på bloggen igår. De skriver bland annat ”Genom vår rankning gör vi något aktivt för att skolan ska bli mer likvärdig för alla elever. Att med hög stämma kräva ett återförstatligande av skolan gör inget för likvärdigheten.”

Jag kommer osökt att tänka på ESO-rapporten från 2011, med rubriken Att lära av de bästa – en ESO-rapport om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv. Där gör Johannes Åman, ledarskribent på Dagens Nyheter, en översikt av den internationella forskningen om faktorer som påverkar elevers mätbara resultat. Så här står det i rapportens inledning:

”Rapporten innehåller en diskussion om åtgärder som kan vidtas för att höja kvaliteten i skolans arbete. Av den framgår bl.a. att många av de förändringar som vidtagits i Sverige under de senaste decennierna följer utvecklingen i andra länder. Sverige har t.ex. i likhet med Finland decentraliserat ansvaret för skolan och gått från detaljstyrning till mer av målstyrning. Ändå förefaller den finska skolan nå betydligt bättre resultat. Det åskådliggör att sambanden i många fall är betydligt mer komplicerade än debatten kan ge intryck av.

En betydande del av rapporten ägnas åt att diskutera ett antal s.k. metastudier, där resultaten av många olika slags undersökningar vägs samman. Att döma av dessa är det avgörande hur undervisningen bedrivs i klassrummet. En bra skola måste ha duktiga lärare som samspelar väl med sina elever. För att detta ska kunna uppnås måste lärarna ha goda pedagogiska färdigheter och utveckla sina kunskaper över tiden. Det är detta som förefaller förena de skolor och skolsystem som lyckas väl. Om Sverige ska kunna återta sin position som en ledande skolnation är det viktigaste att höja kvaliteten i undervisningen!”

Som ni förstår är det en bra rapport. Läs den!

Lyft fram de som går före!

Freddy Grip från Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening ondgör sig på SvD Brännpunkt över att Lärarförbundet idag utser landets bästa skolkommun. Grip menar att man automatiskt hyllar skillnader mellan skolor och kommuner när de bästa lyfts fram. Om skolan vore statlig skulle olikheterna försvinna, menar han.

Att peka ut de bästa är alltså fel. Men de sämsta pekar Lärarnas riksförbund gärna ut. Man tar sig för pannan.

För det första måste vi inse att det alltid kommer att finnas skillnader mellan all verksamhet som bedrivs av människor. Och alla skillnader är inte dåliga. Utveckling av nya undervisningsmetoder och sätt att leda skolan måste starta någonstans för att andra ska kunna följa efter. Och då blir det skillnader. Nödvändiga skillnader.

Men självfallet ska kommunerna sträva efter att utjämna oacceptabla skillnader. Det är också ett av SKL:s syften med att ta fram Öppna jämförelser, studier av framgångsrika skolkommuner och driva olika utvecklingsprojekt med en stor del av kommunerna. En utmaning är att ta tag i de ofta stora skillnaderna mellan olika klasser och olika lärares undervisning, så att varje elev får bra undervisning varje dag.

För det andra finns det inget som pekar på att en mer statlig skola skulle leda till bättre resultat. Som om inte skillnaden mellan skolor var stor på 1970- och 80-talet, innan kommunerna fick ansvaret för skolornas ekonomi. LR:s svar på hur staten skulle vända utvecklingen lyser som vanligt med sin frånvaro. Det räcker inte med att säga att ett statligt huvudmanaskap skulle bli mer modernt. Polisen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är inte direkt inspirerande exempel på effektiv statlig verksamhet ute i landet.

Det finns klara poänger med att redovisa alla skolors resultat – även elevers svar på frågor om trivsel, studiero med mera. Alla kan alltid bli bättre. Men då måste vi släppa Jante. Uppmärksamma och lär av dem som lyckas!

Resultatet av Lärarförbundets ranking hittar du här.

Sida 2 av 212
skl logotyp