En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Studiero

Studiero är på tapeten. Det är bra. I dagens Svenska Dagbladet skriver LR och Moderaterna om en enkätundersökning som LR gjort bland sina medlemmar och i går hade P1 ett spännande reportage.

Personligen tror jag att om man sätter för mycket tilltro till sanktionsmöjligheterna som finns i skollagen – att utvisa eleven från lektionen, kvarsittning och att omhänderta föremål – ja då går man vilse. I samma sekund som läraren tar till något av detta så har man i någon mån förlorat.

Alla har ett ansvar

Därför är det bra att artikelförfattarna betonar allas ansvar för att skapa studiero: lärare, elever, rektor och även föräldrar. Min starka övertygelse är att vi skapar studiero genom tillitsfulla attityder, att tro på varandras goda vilja att ge och ta stöttning där det behövs.

Mycket att lära av goda exempel

Med andra ord så handlar det om mer samarbete utifrån tillit snarare än klander och hårdare regelverk. Radioinslaget igår visade precis det. Det handlade om hur en klass gått från kaos till studiero.

Vägen dit byggde på att inte skuldbelägga och hänga ut enskilda barn och den enskilda läraren. Föräldrarna förde fram sina synpunkter på ett konstruktivt sätt till läraren, som aldrig kände sig hotad. Alla vuxna i barnens närhet – lärare, rektor och föräldrar – tog sitt ansvar och såg till att barnen fick samma budskap överallt. Att den yngre nyutbildade läraren fick en äldre mentor spelade också roll. Sist men inte minst, smågrejer som att se till att eleverna fick bekvämare stolar. Ja, det finns mycket att lära från denna klass!

Vad vet Hans-Albin Larsson?

I fredags läste jag en intervju i Lärarnas tidning med professor Hans-Albin Larsson som ska ingå i Björklunds utbildningsvetenskapliga råd. Döm om min förvåning när jag läste svaret på följande fråga:

Regeringen får ibland kritik för att driva en politik som inte vilar på forskning. Håller du med om det?
– Ja, ibland stämmer det. Men det är svårt med skolforskning eftersom det ofta inte går att generalisera. Sveriges Kommuner och Landsting tror att det är som med knäoperationer att man kan hitta en optimal metod och sedan rekommendera den till alla. Men elever är olika, lärare är olika och lokalerna de arbetar i skiljer sig åt.

Hur har Hans-Albin Larsson kommit fram till att SKL har den ståndpunkten? Jag blir verkligen förbryllad. SKL tycker nämligen precis tvärtom.

Om Hans-Albin Larsson hade brytt sig om att kolla fakta istället för att häva ur sig vilda påståenden skulle han till exempel känna till det samarbete för att stärka kopplingen mellan forskning och skola  som vi har med bland andra Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.

Så här skriver vi i vår gemensamma programförklaring som antogs 2011:

”Problemet är att det idag inte finns tillräcklig systematisk kunskap om vilka metoder och arbetssätt som forskningen visat är verkningsfulla. Att som skolledare och lärare ha detta stöd är ett viktigt första steg för att, utifrån sin erfarenhet och sin professionella bedömning av elevens behov och andra förutsättningar, i varje situation kunna välja den bäst lämpade metoden bland ett antal möjliga.”

Tydligare än så kan det inte bli.

Om Hans-Albin Larsson vill veta mer om vår överenskommelse finns information här.

Vi arrangerar också en gemensam konferens den 15 maj med titeln ”En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – exempel och erfarenheter från lärare och skolledare”.

Du är varmt välkommen, Hans-Albin Larsson. Jag lovar att vi inte kommer att säga ett enda ord om att hitta den optimala metoden. Istället kommer vi att prata om hur forskningen kan involvera skolans professioner, hur forskarutbildade lärares kompetens kan användas i ett kollegialt lärande och hur man kan göra för att bepröva sin egen erfarenhet.

Ps. Forskning ger inga enkla svar och lösningar som går att omsätta direkt i klassrummet. Verksamma i skolan behöver samtala om och reflektera över forskningsresultat utifrån egna erfarenheter och lokala behov. Jag formulerade mig så här i en replik på en debattartikel i Lärarnas tidning.

Tillit skapas tillsammans

”Tilliten saknas i svenska skolan” skriver Bo Jansson från LR i ett antal debattartiklar över landet. Det är en mening jag själv ofta formulerar. Bristande tillit är ett problem i skolan och i hela utbildningssystemet. Ingen har väl missat Elisabeth Nihlfors och Olof Johanssons forskningsresultat – resultat som leder till eftertanke.

Jag håller med Bo Jansson om att frihet, förtroende och ansvar är centralt. Till skillnad mot Bo Jansson är jag dock övertygad om att tillit är något som vi behöver bygga tillsammans, och inte något som skapas genom polarisering. Jag undrar hur Bo Jansson tänker att tilliten stärks när han kategoriskt fastslår att ”Dagens kommunpolitiker inser inte vad som konstituerar en bra lärare och vad denne behöver för att klara sitt samhällsbärande uppdrag”. Eller när han skriver att med ”sådan skolhuvudman behöver lärarna inga fiender”.

Jag upplever inte heller att Bo Janssons önskan om mer frihet för lärarna går ihop med de krav som Lärarnas Riksförbund har ställt på flera huvudmän runt om i landet i anmälningar till Arbetsmiljöverket. Där ställer LR krav på att huvudmännen centralt ska gå in och detaljstyra lärarnas arbetsuppgifter och i vilken ordning lärarna ska prioritera dem om de har svårt att hinna med alla arbetsuppgifter.

Tillit bygger man gemensamt

Mer konstruktivt är naturligtvis att diskutera hur vi bygger tillit. Precis som i alla relationer är det inte något som är ensidigt. Tillit byggs tillsammans. Det är ett gemensamt ansvar.

SKL driver två satsningar som handlar om att stärka tilliten och förbättra resultaten. En av satsningarna har också bidragit till det som Bo Jansson efterfrågar, dvs. skapa mer tid och mer samverkan för lärare. Maria Stockhaus, ordförande i SKL:s utbildningsberedning skriver så här om PRIO:

”Vi politiker måste visa större förtroende för de som arbetar i skolan och ge dem ansvar och befogenheter att prioritera och organisera sin verksamhet efter de behov som finns på skolan. Det går att skapa mer tid för lärande utan att ta bort något eller lägga till mer resurser. PRIO-projektet som SKL driver — är bevis för det.”

Ett annat sätt att bygga tillit är SKL:s Matematiksatsning, där närmare en tredjedel av landets kommuner deltar.  Där möter jag lärare, rektorer, förvaltningsledningar och politiker som har en vilja att utifrån sina respektive roller förbättra elevernas resultat.  Tillsammans diskuteras nuläge och vad som behöver förbättras. Och man lyssnar på varandra. Diskussionerna är mycket långt ifrån Bo Janssons tal om stämpelklockor och övervakning.

Endimensionella bilder bidrar inte till förtroende och tillit

Jag tycker att diskussionen om tillit behöver problematiseras. Leif Mathiasson, chefredaktör för Pedagogiska Magasinet, gör det på ett intressant sätt i sin ledare:

”Förtroendet för den svenska skolan har under lång tid systematiskt underminerats. Det har skett i närmast kampanjartad form och fått en förödande effekt på det offentliga samtalet om skolan och dess roll i samhället.

Vare sig man vill eller inte så smittar den endimensionella bilden obönhörligen av sig på de yrkesgrupper och de människor som driver verksamheten. Och då underminerar man också förtroendet och tilliten inte bara till verksamheten i sig utan även till den profession som har uppdraget att bedriva den.”

Sammanfattningsvis: En frän ton i debatten kan vara lockande, och kan vinna poäng i den egna gruppen. Men det är en dålig strategi för att lösa gemensamma utmaningar. För att stärka tilliten behöver man respektera varandra och det måste vara ömsesidigt, även om man har skilda åsikter i sak.

 

Kommunerna satsar på karriärtjänster!

SKL och Skolverket har precis genomfört ett antal konferenser om karriärreformen. Vår gemensamma bild är att reformen är en succé. Bilden i media är inte oväntat den omvända. SVT:s inslag i går (20 okt) kritiserar att 20 av 290 kommuner inte sökt och att de flesta kommuner valt tidsbegränsade förordnanden med tillsvidareanställning i botten. De fackliga organisationerna hänger på. Jag tar mig för pannan.

Nästan alla kommuner har alltså sökt pengar för att inrätta karriärtjänster. De hade mycket kort tid på sig att ansöka. Det är ett fantastiskt bra resultat. Sällan har en reform mötts av en så snabb uppslutning och ett sådant engagemang.

Kommunerna jobbar långsiktigt

Här kommer istället den bild som vi mött på våra konferenser: Vi ser ett mycket genomtänkt arbete. Många kommuner har ett gediget urvalsförfarande (trots kort varsel), en plan för hur man vill att arbetet ska bedrivas och ett långsiktigt tänk.

Som sagt sökte nästan alla kommuner tjänsterna första gången de hade chansen. Några av de få kvarstående kommunerna söker nu. På vår hemsida samlar vi löpande exempel på hur kommuner tar sig an reformen. Karriärtjänsternas viktigaste funktion är att utveckla skolverksamheten och därmed förbättra skolresultaten. Tjänsterna ska också bidra till att öka attraktiviteten i läraryrket. För att nå målet med reformen – ökad måluppfyllelse – är det viktigt att det blir rätt person på rätt plats.

Tidsbegränsat en övergående fas

Den korta ansökningstiden gjorde att många kommuner inte hann analysera vad tjänsterna ska innefatta på lång sikt och det har funnits ett behov av att ha utrymme att finjustera hur tjänsterna utformas. Jag tänker att det måste vara bättre att pröva sig fram till det som bäst fungerar, än att förhastat inrätta ett slags tjänster och sedan tvingas backa och göra något annat.  Därför är det inte konstigt att många kommuner i ett första skede har valt försiktighetsprincipen med tidsbegränsade förordnanden.

De tidsbegränsade tjänsterna är en övergående fas och med tanke på hur regeringen ofta ändrar och skruvar på sina reformer efter genomförandet, borde det finnas en förståelse för att kommunerna tar ansvar för att karriärreformens intentioner verkligen ska nås.

SKL ser inget annat än att kommunerna är på tå och planerar långsiktigt när det gäller karriärreformen. Varför skulle man tänka på annat sätt? Det starka gensvaret som reformen har fått visar att dessa tjänster fyller ett utvecklingsbehov. Det är ju också därför en del kommuner inrättat denna typ av tjänster redan innan regeringens reform.

Bo Jansson i LR hoppas att kommunerna som inte sökt kommer till sans och söker nästa år. Jag kan informera om att vi vet att flera av dessa avser att söka. Jag själv önskar lite mer vett och sans i debatten. Istället för kritik förtjänar kommunerna i detta fall beröm. Karriärtjänsterna kan bli det lyft för skolan som vi alla hoppas på. Då krävs också en konstruktiv attityd från alla parter.

SKL:s  stödmaterial som som beskriver ett sammanhållet karriärsystem för lärare.

 

 

Arbetet i klassrummet viktigaste åtgärden

Diskussionen om elevernas minskade likvärdighet fortsätter. Ett exempel är LR:s utredare Pontus Bäckström som på sin blogg frågar om SKL bryr sig om de ökade skillnaderna mellan elevers resultat i olika kommuner.

SKL:s uppfattning är att ökad likvärdighet nås bäst genom att förbättra undervisningen i varje klassrum – alla elever ska nås av god undervisning och alla skolor ska vara bra skolor. Vi ser att så är inte fallet. Den absolut största variationen av resultat, närmare 80 procent, finns mellan elever inom samma skola. Detta säger LR inte emot. Att skillnaderna har ökat markant mellan skolor (fördubblats från 10 till 20 procent), det säger vi inte emot.

Att skillnaderna även ökat mellan kommuner säger vi inte heller emot. Det är bland annat därför vi driver flera stora utvecklingsprojekt för skolan och tar fram Öppna jämförelser. De senare belyser skillnader mellan kommuner och ger ett bra analysunderlag och är en sporre för utveckling och förbättring.

Läraren viktigast

Men att Sverige ska inleda stora dyra reformer som tar sin utgångspunkt i de 3 procent som består av skillnader på kommunnivå när forskningen visar att det är läraren och undervisningen som har störst betydelse – det vänder vi oss emot. En
sådan reform skulle ju till ringa del beröra likvärdighetens problem. Vi är eniga med forskarna Holmlund och Böhlmark att ”Skolan har ett större effektiviseringsproblem än jämlikhetsproblem”.

SKL och landets kommuner vill precis lika gärna som Lärarnas Riksförbund ha en likvärdig skola – och ett samhälle där föräldrarnas bakgrund inte påverkar enskilda elevers resultat. Idag tycks vi ha delvis olika slutsatser hur vi bäst når dit. Samtidigt finns frågor där våra organisationer samarbetar bra, till exempel inom skolforskning. Jag hoppas att vårt samarbete kan breddas till fler frågor och att vi ytterligare kan närma oss i frågan om vilka åtgärder som ger störst effekt för elevernas resultat.

LR:s rapport väcker fler frågor än svar

Idag är det  Skolans dag. En dag då vi gemensamt skulle kunna kraftsamla för att lyfta fram allt som är bra i skolan. Att få elever, lärare och rektorer att känna sig stolta och fulla av självförtroende och engagemang över sin verksamhet och sitt uppdrag.  Men som ett brev på posten publicerar LR istället en rapport som inte bara är dyster, utan också väcker fler frågor än svar.

LR konstaterar att likvärdigheten i svensk skola minskar. Det stämmer. Skillnaden mellan skolor har ökat. Den har fördubblats  och förklarar närmare tjugo procent av den totala variationen i resultat. Skillnader mellan kommunerna förklarar bara drygt tre procent. Märkligt nog utelämnar LR att skriva att närmare 80 procent av skillnaderna i resultat förklaras av skillnader inom samma skola. Det är viktigt att ha hela den bilden framför sig när vi pratar om en likvärdig skola.

Jag saknar också ett resonemang om hur staten skulle vara bättre på att garantera likvärdigheten än kommunerna.  Statskontorets rapport – som LR behöver läsa lite noggrannare – visar ju att skillnaderna mellan kommunernas resurstilldelning till skolorna är mindre idag än innan kommunaliseringen. Skillnaderna var alltså större när skolan var statlig. Och den största delen av skillnaderna förklaras av strukturella faktorer som befolkningstäthet.

Ett problem i den här diskussionen är också att man talar om skolan som om den vore en ö, isolerad från ett samhälle som ser helt annorlunda ut jämfört med för 25 år sedan. Sverige är inte längre lika homogent och det ställer andra krav på skolan.  Jag saknar en analys som visar hur staten skulle vara bättre på att hantera det än kommunerna.

LR hänvisar till SKL:s positionspapper där vi skriver att ”lokala variationer är en garant för likvärdighet”. Ja, eftersom Sverige ser olika ut, så kan vi inte göra på samma sätt överallt. Likvärdigt betyder inte likadant. Skolverket var tydliga förra veckan när de konstaterade att det inte finns någon universalmodell för resursfördelning som fungerar effektivt i alla kommuner. Tvärtom sa de ordagrant att det ”optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”. LR ropar på nationell finansiering, men lyckas inte förklara hur det ska gå till. Jag blir ännu mer konfunderad när LR ställde sig kritiska till de siffror som nyligen visade att lärartätheten var lägst i de socioekonomiskt starka kommunerna där eleverna når högst resultat. Hur ska då en nationell elevpeng se ut som tar hänsyn till socioekonomiska förutsättningar? Jag får inte ihop resonemanget.

En slutsats i rapporten att är lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra om undervisningssituationen anpassas på ett optimalt sätt, t.ex. om det ska vara undervisning i halvklass eller särskilda undervisningsgrupper. Självklart ska lärarnas professionella bedömning vara ett viktigt underlag när beslut om resursfördelning fattas. Men jag skulle vilja veta mer om hur LR tänker sig att ett sådant system skulle gå till? Ska notan skickas till staten?

En annan sak som slår mig när jag läser rapporten är att det finns ingen forskning och inga studier som kan visa att de försämrade studieresultaten beror på kommunaliseringen.  Bara för att man säger samma sak flera gånger blir det inte mer sant. I det sammanhanget vet jag inte riktigt hur jag ska tolka LR:s rop efter ytterligare en utredning av kommunaliseringen – innan den utredning som pågår ens har presenterats?

Det vi säkert vet är att stora administrativa reformer inte är bra om man vill utveckla och förbättra ett skolsystem på Sveriges nivå. Det är inte det som gör skillnad. McKinseys analys ”How the world’s most improved school systems keep getting better” är ett intressant lästips. Låt skolan få arbetsro och kraftsamla istället på det som vi vet har betydelse för elevernas resultat. Nästa år på Skolans dag hoppas jag att allt ljus hamnar på lärare, elever och rektorer.

Läs SKL:s webbkommentar

Skolan behöver mer samsyn

Det har varit många positiva reaktioner i veckan på att staten, facken, friskolorna och Sveriges Kommuner och Landsting är eniga om hur förutsättningarna för lärarna ska utvecklas.

Här är ett exempel från DN:s ledarsida:

Det finns många relevanta tankar i den artikel om skolan som publicerades på DN Debatt den 3 juni. Bara att den skrivs är ett gott tecken, att utbildnings­minister Jan Björklund tillsammans med de två lärarfacken, Sveriges Kommuner och Landsting samt Friskolornas riksförbund visar enighet i denna ödesfråga.

Ur mitt perspektiv är enigheten i frågan om läraryrket ett första steg i rätt riktning. Men skolan behöver ännu mer av samsyn. Jag tänker då främst på behovet av att utveckla undervisningen så att alla elever varje dag och varje lektion får den bästa undervisningen. För att det ska vara möjligt – på bred front och långsiktigt – behövs samsyn på flera områden.

  • Samsyn kring behovet av att använda digitala verktyg i undervisningen,
  • samsyn kring behovet av mer kollegialt lärande, det vill säga att lärare lär av varandra och
  • samsyn kring behovet av att förbättra ledningen och styrningen av skolan.

När det gäller den sista punkten syftar jag i första hand på tre områden där ledningen och styrningen av skolan behöver förbättras.

  1. Sammanhållen ledning och tydliga roller. Att de olika nivåerna i skolan är sammanlänkade. Den politiska nivån, förvaltningsledningsnivån, rektorer och lärare. Deras respektive roller ska vara tydliga och fungera tillsammans.
  2. Värdegemenskap. Att alla elever och vuxna i skolan ska ha höga förväntningar på varandra. Att alla värderar lärarkompetens och lärarsamverkan som det viktigaste för skolans utveckling och framgång.
  3. Bra rutiner för uppföljning och individuellt stöd. Att alla nivåer är involverade i hur uppföljning, analys och återkoppling ska ske och hur skolan ska ge stöd till varje enskild elev som behöver det.

Att eleverna återkommer i flera av mina punkter här utgör ingen slump. Vi måste komma ihåg att det vi gör och prioriterar i skolan alltid bör utgå från eleverna – och hur de ska få förutsättningarna att själva prestera sitt bästa i skolan.

———————————————————-

Debattartikel (DN debatt 2013-06-03): ”Tio förändringar som ska rädda svensk skola

Ledare (Erik Helmersson, DN 2013-06-04): ”Bättre sent än aldrig

Skolans utmaningar kräver mer än statliga reformer

Det nya året börjar ungefär som det gamla slutade. Före årsskiftet gick Metta Fjelkner från Lärarnas riksförbund ut i lokala medier och krävde ökad statlig styrning av skolan. SKL:s ordförande Anders Knape replikerade: En sådan omfattande reform är ingen lösning på skolans utmaningar. Vad skolan istället behöver är mer kollegialt lärande mellan lärare, ett utvecklat ledarskap och åtgärder som vilar på skolforskning. I en slutreplik som finns i flera tidningar återkommer LR till sitt tidigare resonemang. Så rullar det på…

LR talar sig gärna varma för en central resursfördelning och menar samtidigt att en kommunal huvudman är för långt från verksamheten. Själv tycker jag att resonemanget både är motsägelsefullt och enformigt. Många med mig minns säkert hur det gick till förr när resurserna till skolan skulle fördelas. Det var knappast någon exakt vetenskap som avgjorde, utan en övning i vem som var sämst eller vem som hade det värst, för att få lite extra resurser.

Det är kanske också därför jag brinner för att lyfta de goda exemplen i skolan. Ett tillfälle att ta del av mångas erfarenheter är årets Skolriksdag 6-7 maj. Strax före helgerna gick vi ut med inbjudan till arrangemanget. Temat är Styrning, Ledarskap, Resultat. Under två intensiva dagar diskuterar deltagare, ledande forskare och praktiker hur ett gott ledarskap kan öka skolans måluppfyllelse. Hur leder vi i rätt riktning? Hur skapar vi förtroendefulla relationer mellan politiker, tjänstemän, lärare, skolpersonal, elever och föräldrar? Hur lyfter vi fram och uppmuntrar förebilder inom skolan?

Alla skolor ska vara bra skolor. Genom att byta namn från Kommunal Skolriksdag till Skolriksdag vill vi göra det tydligt att frågeställningarna omfattar såväl kommunala som fristående skolor. Skolriksdagen är en mötesplats för att tillsammans diskutera skolans framtidsfrågor.

Välkommen med din anmälan!

Lyft fram de som går före!

Freddy Grip från Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening ondgör sig på SvD Brännpunkt över att Lärarförbundet idag utser landets bästa skolkommun. Grip menar att man automatiskt hyllar skillnader mellan skolor och kommuner när de bästa lyfts fram. Om skolan vore statlig skulle olikheterna försvinna, menar han.

Att peka ut de bästa är alltså fel. Men de sämsta pekar Lärarnas riksförbund gärna ut. Man tar sig för pannan.

För det första måste vi inse att det alltid kommer att finnas skillnader mellan all verksamhet som bedrivs av människor. Och alla skillnader är inte dåliga. Utveckling av nya undervisningsmetoder och sätt att leda skolan måste starta någonstans för att andra ska kunna följa efter. Och då blir det skillnader. Nödvändiga skillnader.

Men självfallet ska kommunerna sträva efter att utjämna oacceptabla skillnader. Det är också ett av SKL:s syften med att ta fram Öppna jämförelser, studier av framgångsrika skolkommuner och driva olika utvecklingsprojekt med en stor del av kommunerna. En utmaning är att ta tag i de ofta stora skillnaderna mellan olika klasser och olika lärares undervisning, så att varje elev får bra undervisning varje dag.

För det andra finns det inget som pekar på att en mer statlig skola skulle leda till bättre resultat. Som om inte skillnaden mellan skolor var stor på 1970- och 80-talet, innan kommunerna fick ansvaret för skolornas ekonomi. LR:s svar på hur staten skulle vända utvecklingen lyser som vanligt med sin frånvaro. Det räcker inte med att säga att ett statligt huvudmanaskap skulle bli mer modernt. Polisen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är inte direkt inspirerande exempel på effektiv statlig verksamhet ute i landet.

Det finns klara poänger med att redovisa alla skolors resultat – även elevers svar på frågor om trivsel, studiero med mera. Alla kan alltid bli bättre. Men då måste vi släppa Jante. Uppmärksamma och lär av dem som lyckas!

Resultatet av Lärarförbundets ranking hittar du här.

DN debatt: Svarta listor lämnar frågor

I DN i dag läser jag att Lärarnas Riksförbund tar fram svarta listor på kommunerna med de lägsta snittlönerna för lärare. Dock inga listor på kommunerna med de högsta lönerna.

Självfallet har arbetsgivarna det största ansvaret för lärarnas lönesättning. Men det hade varit intressant att veta hur LR själv tänker bidra till den individuella lönesättning som behövs för att höja lönerna och läraryrkets status.

En vanlig uppfattning är att alla presterar lika. Det har inte sällan understötts av arbetstagarorganisationerna. Därför behövs det mod från arbetsgivarna och ett stödjande arbete från Metta Fjelkner och fackliga företrädare i alla led. Detta för att uppmärksamma och arbeta för en bättre koppling mellan lön, prestation och måluppfyllelse.

> Läs gärna hela Håkan Sörmans krönika i frågan

> DN debatt

Författare:
Kommentarer: 1
Kategori: Lärare och yrket
Etiketter: , ,

skl logotyp