En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

OECD visar ökade skillnader i elevers prestationer

När OECD:s Andreas Schleicher och utbildningsminister Gustav Fridolin under måndagen möttes på seminariet Utmaningar på vägen mot en jämlik skola – OECD:s analys var den dystra bilden av minskad likvärdighet i svenska skolan i fokus. För även om vi i början av december förra året med glädje kunde konstatera ett trendbrott i den genomsnittliga resultatutvecklingen, visade PISA 2015 samtidigt ökade skillnader i elevers prestationer.

Familjebakgrunden större roll än OECD-genomsnittet

PISA mäter likvärdighet på olika sätt, där resultatskillnader mellan skolor är ett. De skillnader i elevers resultat som hänger ihop med vilken skola de går i har ökat under de tio senaste åren. Det beror bland annat på att sammansättningen utifrån elevernas bakgrund varierar mellan olika skolor. Familjebakgrunden spelar en stor roll för resultaten, i Sverige spelar den större än för OECD i genomsnitt. Att elever i allt högre grad går i skolor med andra elever med liknande socioekonomiska förutsättningar har alltså, på relativt kort tid, lett till klyftor vad gäller kunskaper hos svenska 15-åringar.

Skolans roll för att bryta segregationens effekter

Varje skola arbetar med det kompensatoriska uppdraget, att ge eleverna likvärdiga förutsättningar oavsett bakgrund. Kommunerna ägnar mycket tid och kraft till att ge medborgarna likvärdiga förutsättningar. Samtidigt ser vi att utvecklingen går åt andra hållet. Vad kan skolan göra? Vad kan göras inom andra områden? Vad kan vi göra tillsammans?

Eftersom skillnader i elevsammansättning mellan skolor har en boendesegregation i botten är frågan vad skolan på egen hand förmår göra. Hur ska en skolpolitik utformas för att motverka snarare än förstärka andra segregerande mekanismer i samhället?

Här finns inga enkla lösningar – något som vi tyvärr ofta ser i debatten. Gustav Fridolin uttryckte på seminariet att vi lätt landar i systemnivån när vi vill ringa in problembilden, men att utgångspunkten måste finnas i varje elevs studiesituation. Där tycker jag att han har en verklig poäng.

Gemensamma lösningar för elevernas bästa

Regeringen meddelade i mars att de avser inrätta en ny myndighet i Delegationen mot segregation med ansvar för genomförandet av reformprogrammet mot segregation. Om två veckor väntar vi Skolkommissionens slutbetänkande.

Jag kan konstatera att i delbetänkandet fanns inte de svar som behövs för att lösa de svåra frågorna, snarare ser jag tendenser att antingen tro att nya finansieringsregler eller nya administrativa påbyggnader ska lösa skolans utmaningar. Jag hoppas att det finns mer av djupare analys i slutbetänkandet och att skolans roll för att möta den bristande likvärdigheten blir tydlig. Då behövs verktyg för att motverka den utveckling som OECD visar på, att elever med samma bakgrund alltmer samlas i samma skolor.

Jag ser nu fram emot Skolkommissionens förslag som jag hoppas innehåller verkningsfulla åtgärder för att motverka segregationens effekter i skolan. Sådana åtgärder står inte ensamma utan måste bygga på en sammanhållen politik med dialog mellan stat och kommun. Det behövs också breda samhällsinsatser i samverkan med andra politikområden. Inte minst måste ansvar och mandat för kommunerna hänga ihop så att elever erbjuds den bästa möjliga skolan. Vi måste visa respekt för svårigheterna. Lösningarna måste vi hitta tillsammans.

Spännande likvärdighetsindex från Lärarförbundet

Idag har Lärarförbundet presenterat sin årliga ranking Sveriges bästa skolkommun. Denna gång slog Lärarförbundet till på stort och höll prisutdelningen på Centralstationen i Stockholm. Jag var på plats och såg Vellinge få priset. Förra året var de tvåa. Grattis Vellinge!

Vellinge tar emot priset!

Vellinge tar emot priset av Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén

Rankingar kan man ju göra på olika sätt. Man kan ha en del synpunkter på att Lärarförbundet har resurser som en egen parameter i rankingen, oavsett vad skolresultatet är. Mer resurser leder som bekant inte per automatik till bättre skolresultat…

Däremot hade Lärarförbundet själva tagit fram en ny spännande parameter till grund för rankingen, nämligen ett likvärdighetsindex. Det har de gjort eftersom Skolverket ju har slopat SALSA på kommunnivå, vilket vi på SKL varit kritiska till.Med hjälp av sitt likvärdighetsindex har Lärarförbundet viktat både betygsresultat i åk 9 och andel elever godkända i alla ämnen i förhållande till elevernas bakgrund och förutsättningar.

Tillbaka på kontoret så forskade jag lite i hur Lärarförbundet tagit fram sitt likvärdighetsindex. Jag kan konstatera att indexet, enligt Lärarförbundet, har högre förklaringsvärde på kommunnivå än vad Skolverkets SALSA hade. Dessutom omfattar det, till skillnad från SALSA, även friskolorna. Detta index tror jag är början på något efterlängtat och bra, som flera av oss kanske kan utveckla och använda.

Myter fortsätter väcka diskussion

Årets Bok- och biblioteksmässa är i full gång. Mitt bland böcker och vimmel pågår också spännande seminarier. Igår bjöd SKL in till ett samtal om de myter om skolan som speglas i debatten. Syftet med rapporten och seminariet är att olika aktörer kan få en gemensam faktabas och då diskutera skolans viktigaste utvecklingsfrågor.

Den här gången bestod panelen av Inger Maurin, Lärarförbundet, Ing-Marie Rundwall, utbildningsdirektör i Helsingborg och Malin Lernfelt, ledarskribent på Göteborgsposten. Bodil Båvner från SKL höll i diskussionen. Vid seminariet på Almedalen var panelen enig – både mellan fack, stat, elevrepresentanter och SKL – och myterna avlivades en efter en. Hur gick det då igår?

Viktigt att inte fastna i siffrorna

Förskolan diskuterades utan att panelen enades. SKL utgår från Skolverkets statistik, vilken tydligt visar att gruppernas genomsnittliga storlek varit konstanta under lång tid. Något märkligt tolkas det ibland tvärtom och som om SKL har egna siffror, senast denna morgon i GP:s ledare. Men det är ju Skolverkets siffror som vi använder. Däremot betonar vi helheten, till exempel att både små och stora grupper blivit fler, medan debatten ofta enbart handlar om de stora grupperna.

En klok kommentar som panelen ställde sig bakom är att det är viktigt att inte fastna i sifforna utan se till att all verksamhet har god kvalitet. Då måste man lyssna både på barnen och på de som arbetar i verksamheten för att se vad som fungerar väl och vad som behöver förbättras.

I samband med denna diskussion lyfte Ing-Marie Rundwall fram att medias rapportering om förskolan borde vara mer balanserad. Jag håller med. Idag hamnar nästan allt ljus på trygghet- och säkerhetsfrågor.  Däremot ser vi sällan reportage – såväl kritiska som positiva – som handlar om förskolans lärandeuppdrag och barnens utveckling.

IT – nytta eller bara nöje?

Även IT-frågorna delade panelen. Inger Maurin menade att skolan måste ligga i framkant när det gäller teknik. Alla elever behöver möta och lära sig att hantera den digitala världen i skolan.  Malin Lernfelt menade att alla nog har tillgång till IT hemma. Ska tekniken finnas i skolan ska det var väl genomtänkt och användas i ett pedagogsikt syfte. Malin poängterade egenvärdet att övervinna svårigheter och öva på sådant som inte är lustfyllt – allt i skolan behöver inte vara roligt och bli spel. Däremot lyfte Inger just spel som ett bra sätt att lära. Ing-Marie jämförde med andra delar av samhället där man inte kan tänka sig en tillvaro utan teknik.

Lös problem på rätt nivå

Panelen var tydligt överens om är att det är viktigast att lösa problem på den nivå där problemen finns. För mig är det en central slutsats som jag ständigt återkommer till. Generella lösningar och nationella reformer är inte svaret på alla lokala problem. Panelen var också enig om att det är viktigt att ha rätt nulägesbild för att åtgärder ska bli rätt.

Min tanke efter samtalet är att det är roligt att se vilken nyfikenhet och vilka intressanta diskussioner som vår mytrapport har väckt. Återstår att se om vi kan bidra till att göra bilden av skolan mer rättvis. Anna Dahlbergs ledare i Expressen i veckan var en frisk fläkt. Jag hörde också att en känd skolreporter kom till vår monter för att hämta rapporten igår. Det blir spännande att se hur det landar…

Arbetet i klassrummet viktigaste åtgärden

Diskussionen om elevernas minskade likvärdighet fortsätter. Ett exempel är LR:s utredare Pontus Bäckström som på sin blogg frågar om SKL bryr sig om de ökade skillnaderna mellan elevers resultat i olika kommuner.

SKL:s uppfattning är att ökad likvärdighet nås bäst genom att förbättra undervisningen i varje klassrum – alla elever ska nås av god undervisning och alla skolor ska vara bra skolor. Vi ser att så är inte fallet. Den absolut största variationen av resultat, närmare 80 procent, finns mellan elever inom samma skola. Detta säger LR inte emot. Att skillnaderna har ökat markant mellan skolor (fördubblats från 10 till 20 procent), det säger vi inte emot.

Att skillnaderna även ökat mellan kommuner säger vi inte heller emot. Det är bland annat därför vi driver flera stora utvecklingsprojekt för skolan och tar fram Öppna jämförelser. De senare belyser skillnader mellan kommuner och ger ett bra analysunderlag och är en sporre för utveckling och förbättring.

Läraren viktigast

Men att Sverige ska inleda stora dyra reformer som tar sin utgångspunkt i de 3 procent som består av skillnader på kommunnivå när forskningen visar att det är läraren och undervisningen som har störst betydelse – det vänder vi oss emot. En
sådan reform skulle ju till ringa del beröra likvärdighetens problem. Vi är eniga med forskarna Holmlund och Böhlmark att ”Skolan har ett större effektiviseringsproblem än jämlikhetsproblem”.

SKL och landets kommuner vill precis lika gärna som Lärarnas Riksförbund ha en likvärdig skola – och ett samhälle där föräldrarnas bakgrund inte påverkar enskilda elevers resultat. Idag tycks vi ha delvis olika slutsatser hur vi bäst når dit. Samtidigt finns frågor där våra organisationer samarbetar bra, till exempel inom skolforskning. Jag hoppas att vårt samarbete kan breddas till fler frågor och att vi ytterligare kan närma oss i frågan om vilka åtgärder som ger störst effekt för elevernas resultat.

LR:s rapport väcker fler frågor än svar

Idag är det  Skolans dag. En dag då vi gemensamt skulle kunna kraftsamla för att lyfta fram allt som är bra i skolan. Att få elever, lärare och rektorer att känna sig stolta och fulla av självförtroende och engagemang över sin verksamhet och sitt uppdrag.  Men som ett brev på posten publicerar LR istället en rapport som inte bara är dyster, utan också väcker fler frågor än svar.

LR konstaterar att likvärdigheten i svensk skola minskar. Det stämmer. Skillnaden mellan skolor har ökat. Den har fördubblats  och förklarar närmare tjugo procent av den totala variationen i resultat. Skillnader mellan kommunerna förklarar bara drygt tre procent. Märkligt nog utelämnar LR att skriva att närmare 80 procent av skillnaderna i resultat förklaras av skillnader inom samma skola. Det är viktigt att ha hela den bilden framför sig när vi pratar om en likvärdig skola.

Jag saknar också ett resonemang om hur staten skulle vara bättre på att garantera likvärdigheten än kommunerna.  Statskontorets rapport – som LR behöver läsa lite noggrannare – visar ju att skillnaderna mellan kommunernas resurstilldelning till skolorna är mindre idag än innan kommunaliseringen. Skillnaderna var alltså större när skolan var statlig. Och den största delen av skillnaderna förklaras av strukturella faktorer som befolkningstäthet.

Ett problem i den här diskussionen är också att man talar om skolan som om den vore en ö, isolerad från ett samhälle som ser helt annorlunda ut jämfört med för 25 år sedan. Sverige är inte längre lika homogent och det ställer andra krav på skolan.  Jag saknar en analys som visar hur staten skulle vara bättre på att hantera det än kommunerna.

LR hänvisar till SKL:s positionspapper där vi skriver att ”lokala variationer är en garant för likvärdighet”. Ja, eftersom Sverige ser olika ut, så kan vi inte göra på samma sätt överallt. Likvärdigt betyder inte likadant. Skolverket var tydliga förra veckan när de konstaterade att det inte finns någon universalmodell för resursfördelning som fungerar effektivt i alla kommuner. Tvärtom sa de ordagrant att det ”optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”. LR ropar på nationell finansiering, men lyckas inte förklara hur det ska gå till. Jag blir ännu mer konfunderad när LR ställde sig kritiska till de siffror som nyligen visade att lärartätheten var lägst i de socioekonomiskt starka kommunerna där eleverna når högst resultat. Hur ska då en nationell elevpeng se ut som tar hänsyn till socioekonomiska förutsättningar? Jag får inte ihop resonemanget.

En slutsats i rapporten att är lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra om undervisningssituationen anpassas på ett optimalt sätt, t.ex. om det ska vara undervisning i halvklass eller särskilda undervisningsgrupper. Självklart ska lärarnas professionella bedömning vara ett viktigt underlag när beslut om resursfördelning fattas. Men jag skulle vilja veta mer om hur LR tänker sig att ett sådant system skulle gå till? Ska notan skickas till staten?

En annan sak som slår mig när jag läser rapporten är att det finns ingen forskning och inga studier som kan visa att de försämrade studieresultaten beror på kommunaliseringen.  Bara för att man säger samma sak flera gånger blir det inte mer sant. I det sammanhanget vet jag inte riktigt hur jag ska tolka LR:s rop efter ytterligare en utredning av kommunaliseringen – innan den utredning som pågår ens har presenterats?

Det vi säkert vet är att stora administrativa reformer inte är bra om man vill utveckla och förbättra ett skolsystem på Sveriges nivå. Det är inte det som gör skillnad. McKinseys analys ”How the world’s most improved school systems keep getting better” är ett intressant lästips. Låt skolan få arbetsro och kraftsamla istället på det som vi vet har betydelse för elevernas resultat. Nästa år på Skolans dag hoppas jag att allt ljus hamnar på lärare, elever och rektorer.

Läs SKL:s webbkommentar

Spiken i kistan för statlig skola

Igår publicerades Skolverkets studie om kommunernas resursfördelning till skolan. En intressant läsning som borde betyda spiken i kistan för alla som ropar efter förstatligande av skolan. Skolverket konstaterar att det finns ingen universalmodell för resursfördelning som passar överallt. Tvärtom skriver Skolverket själva:

”Det optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”

Egentligen är det konstigt att man kan tro att det finns en modell som passar i alla kommuner, oavsett socioekonomiska förutsättningar och strukturella förhållanden. Det går inte att hitta ett system som är det mest effektiva för alla. Och hur skulle staten kunna göra detta bättre än kommunerna?

Kommunerna fördelar resurser efter elevernas bakgrund – men det behövs mer

En viktig slutsats i studien är att kommunerna alltmer fördelar resurser efter elevernas socioekonomiska bakgrund. Segregerade kommuner anpassar resurserna i större utsträckning än mindre segregerade. Jag är glad att Skolverket delar min bild av att det både finns en ökad medvetenhet och en vilja i kommunerna att anpassa resursfördelningen för att öka likvärdighet och måluppfyllelse.

Även om utvecklingen är positiv behöver kommunerna bli ännu bättre och noga följa upp effekterna av resursfördelningen. Jag håller med.  Hur används de extra resurserna som fördelas? Kan vi se några resultat?

Gårdagens tydliga budskap visar ännu en gång att kopplingen mellan resurser och resultat är komplex och förtjänar en klok och verklighetsnära diskussion. Jag hoppas att Skolverkets rapport nyanserar debatten om skolans resursfördelning.

Läs SKL:s webbkommentar

Staten satsade inte mer på skolan

Igår presenterade Statskontoret rapporten ”Resurserna i skolan” som tagits fram på uppdrag av Utredningen om skolans kommunalisering. Rapporten är ett intressant och viktigt inspel till utredningen. Här är några av slutsatserna:

  • Kostnaderna per elev i grundskolan ligger på samma nivå idag som i början av   90-talet. Det har alltså inte skett några stora förändringar vad gäller resursfördelningen per elev i skolan efter kommunaliseringen.
  • Analysen visar att spridningen mellan kommuner i resurser till grundskolan har minskat något efter kommunaliseringen och att spridningen i lärartäthet mellan kommuner var högre på 80-talet.

Statskontorets analys slår därmed hål på myten att det var bättre förr. Skolan hade inte mer pengar när staten var huvudman och skillnaderna mellan kommunerna var till och med större.

Likvärdigheten minskar

Trenden sedan mitten av 1990-talet är att spridningen mellan skolors resultat ökat. I sitt pressmeddelande lyfter Statskontoret även fram att spridningen mellan kommuner ökat, dock i mindre utsträckning. Men vi ska ha i minnet att den absolut största variationen av resultat finns mellan eleverna inom samma skola. Skillnaden i resultat mellan kommuner står bara för två procent av den totala resultatvariationen.

Det kompensatoriska uppdraget har blivit svårare

För eleven innebär det att betydelsen av vilken skola den går i ökat. Statskontoret drar slutsatsen att kommunerna i större utsträckning borde fördela resurser utifrån elevernas skilda behov och förutsättningar. Däremot kan man inte säga något om hur en optimal resursfördelningsmodell ser ut, och om resursfördelningen var mer kompensatorisk innan kommunaliseringen. Och det är väl det som är kruxet. Det är ingen enkel fråga. Visste vi det skulle vi ha en sådan modell.

Statskontoret skriver också att det är möjligt att kommunernas kompensatoriska uppdrag har blivit svårare över tiden, på grund av den ökade segregeringen mellan skolor. Bakom den ligger faktorer som kommunerna endast i begränsad utsträckning rår över, som en ökad boendesegregation och det fria skolvalet. Jag håller med om det. Den minskade likvärdigheten kan inte bara vara skolans ansvar.

Flera exempel på kompensatorisk resurstilldelning

I gårdagens debatt ”Världens bästa skitskola” , i Kunskapskanalen så kunde vi se hur Norrköping har hittat en resursfördelningsmodell som passar för dem. Jag tror inte att det finns en enda modell som är rätt för alla. Kommuner och skolor har olika behov och förutsättningar. Däremot tror jag att vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Både Skolverket och Skolinspektionen kommer att lyfta fram flera exempel på resursfördelningsmodeller i rapporter som publiceras inom kort. Jag hoppas att det blir en bra utgångspunkt för ett fortsatt arbete.

Jan Björklund och Andy Hargreaves på #skolriksdag

Utbildningsministern fokuserade på tre huvudfrågor på Skolriksdagen.

  • Likvärdighet
  • Nyanlända elever
  • Uppvärdera läraryrket
Jan Björklund på Skolriksdag 2013

Jan Björklund på Skolriksdag 2013

Mest av allt pratade han om invandrarelever som problem och katederundervisning som lösning viilket väckte många reaktioner på Twitter #skolriksdag. Applåder för att Skolverket ska särredovisa nyanlända elevers skolresultat. OK, bara den används på rätt sätt säger jag. Näste föreläsare Andy Hargreaves gav en helt annan bild av kombinationen invandring och goda skolresultat. Ett lite TED-inspirerat anförande som drog applåder när han imiterade Tony Blair. Och när han avslutade med uppmaningen att se invandrare som en tillgång och inte en belastning. De är vår framtid och berikar våra samhällen.

ah1

”Your best school should be your neighborhood school” – Andy Hargreaves

Under parollen ”Leading for all” poängterade Hargreaves att alla måste ta sitt ansvar att leda och styra på ett bra sätt. Här tog han upp SKL.s Matematiksatsning PISA 2015 som förebild, där kommuner jobbar ihop och utbyter erfarenheter för att uppnå gemensamt mål.

Lär av de bästa!

I dag svarar Eva-Lis Sirén (ordförande Lärarförbundet) och Marcus Lindgren (ordförande Lärarförbundet Student) på Freddy Grips utspel på SvD Brännpunkt, som jag skrev om här på bloggen igår. De skriver bland annat ”Genom vår rankning gör vi något aktivt för att skolan ska bli mer likvärdig för alla elever. Att med hög stämma kräva ett återförstatligande av skolan gör inget för likvärdigheten.”

Jag kommer osökt att tänka på ESO-rapporten från 2011, med rubriken Att lära av de bästa – en ESO-rapport om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv. Där gör Johannes Åman, ledarskribent på Dagens Nyheter, en översikt av den internationella forskningen om faktorer som påverkar elevers mätbara resultat. Så här står det i rapportens inledning:

”Rapporten innehåller en diskussion om åtgärder som kan vidtas för att höja kvaliteten i skolans arbete. Av den framgår bl.a. att många av de förändringar som vidtagits i Sverige under de senaste decennierna följer utvecklingen i andra länder. Sverige har t.ex. i likhet med Finland decentraliserat ansvaret för skolan och gått från detaljstyrning till mer av målstyrning. Ändå förefaller den finska skolan nå betydligt bättre resultat. Det åskådliggör att sambanden i många fall är betydligt mer komplicerade än debatten kan ge intryck av.

En betydande del av rapporten ägnas åt att diskutera ett antal s.k. metastudier, där resultaten av många olika slags undersökningar vägs samman. Att döma av dessa är det avgörande hur undervisningen bedrivs i klassrummet. En bra skola måste ha duktiga lärare som samspelar väl med sina elever. För att detta ska kunna uppnås måste lärarna ha goda pedagogiska färdigheter och utveckla sina kunskaper över tiden. Det är detta som förefaller förena de skolor och skolsystem som lyckas väl. Om Sverige ska kunna återta sin position som en ledande skolnation är det viktigaste att höja kvaliteten i undervisningen!”

Som ni förstår är det en bra rapport. Läs den!

skl logotyp