En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

OECD visar ökade skillnader i elevers prestationer

När OECD:s Andreas Schleicher och utbildningsminister Gustav Fridolin under måndagen möttes på seminariet Utmaningar på vägen mot en jämlik skola – OECD:s analys var den dystra bilden av minskad likvärdighet i svenska skolan i fokus. För även om vi i början av december förra året med glädje kunde konstatera ett trendbrott i den genomsnittliga resultatutvecklingen, visade PISA 2015 samtidigt ökade skillnader i elevers prestationer.

Familjebakgrunden större roll än OECD-genomsnittet

PISA mäter likvärdighet på olika sätt, där resultatskillnader mellan skolor är ett. De skillnader i elevers resultat som hänger ihop med vilken skola de går i har ökat under de tio senaste åren. Det beror bland annat på att sammansättningen utifrån elevernas bakgrund varierar mellan olika skolor. Familjebakgrunden spelar en stor roll för resultaten, i Sverige spelar den större än för OECD i genomsnitt. Att elever i allt högre grad går i skolor med andra elever med liknande socioekonomiska förutsättningar har alltså, på relativt kort tid, lett till klyftor vad gäller kunskaper hos svenska 15-åringar.

Skolans roll för att bryta segregationens effekter

Varje skola arbetar med det kompensatoriska uppdraget, att ge eleverna likvärdiga förutsättningar oavsett bakgrund. Kommunerna ägnar mycket tid och kraft till att ge medborgarna likvärdiga förutsättningar. Samtidigt ser vi att utvecklingen går åt andra hållet. Vad kan skolan göra? Vad kan göras inom andra områden? Vad kan vi göra tillsammans?

Eftersom skillnader i elevsammansättning mellan skolor har en boendesegregation i botten är frågan vad skolan på egen hand förmår göra. Hur ska en skolpolitik utformas för att motverka snarare än förstärka andra segregerande mekanismer i samhället?

Här finns inga enkla lösningar – något som vi tyvärr ofta ser i debatten. Gustav Fridolin uttryckte på seminariet att vi lätt landar i systemnivån när vi vill ringa in problembilden, men att utgångspunkten måste finnas i varje elevs studiesituation. Där tycker jag att han har en verklig poäng.

Gemensamma lösningar för elevernas bästa

Regeringen meddelade i mars att de avser inrätta en ny myndighet i Delegationen mot segregation med ansvar för genomförandet av reformprogrammet mot segregation. Om två veckor väntar vi Skolkommissionens slutbetänkande.

Jag kan konstatera att i delbetänkandet fanns inte de svar som behövs för att lösa de svåra frågorna, snarare ser jag tendenser att antingen tro att nya finansieringsregler eller nya administrativa påbyggnader ska lösa skolans utmaningar. Jag hoppas att det finns mer av djupare analys i slutbetänkandet och att skolans roll för att möta den bristande likvärdigheten blir tydlig. Då behövs verktyg för att motverka den utveckling som OECD visar på, att elever med samma bakgrund alltmer samlas i samma skolor.

Jag ser nu fram emot Skolkommissionens förslag som jag hoppas innehåller verkningsfulla åtgärder för att motverka segregationens effekter i skolan. Sådana åtgärder står inte ensamma utan måste bygga på en sammanhållen politik med dialog mellan stat och kommun. Det behövs också breda samhällsinsatser i samverkan med andra politikområden. Inte minst måste ansvar och mandat för kommunerna hänga ihop så att elever erbjuds den bästa möjliga skolan. Vi måste visa respekt för svårigheterna. Lösningarna måste vi hitta tillsammans.

Klokt av Ingrid Carlgren om OECD

Ett av veckans mest intressanta och kloka inlägg i diskussionen om OECD-rapporten är Ingrid Carlgrens. Ett starkt lästips till alla som följt veckans debatt och medierapportering.

Carlgren sätter fingret på flera viktiga frågor, till exempel behovet av analys istället för att vifta bort besvärliga frågor. Hon lyfter också upp Skolverkets och de svenska kursplanernas roll, där tolkning av kravnivåer tar mycket tid från undervisningen. Hon problematiserar att ordföranden för Skolkommissionen samtidigt är generaldirektör för Skolverket. Och vilken konsensus eller enighet om behovet av en utbildningsreform – som Schleicher säger att det råder- finns det egentligen? Vilka frågor blundar vi för?

Carlgren OECD

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Skolutveckling
Etiketter:

Även OECD avlivar myter

För ett par år sedan publicerade SKL den uppmärksammade rapporten ”Myter om skolan hindrar utveckling” . Nu vill flera aktörer nyansera debatten om skolan genom att göra samma sak. Det är bra!

Förra veckan läste jag först en artikel av OECD:s Andreas Schleicher. Mycket intressant.  Schleicher tar upp sju myter om de skolsystem som presterar bäst.  Vad sägs om myten ”Socioekonomiskt svaga studenter kommer alltid prestera svaga skolresultat” eller  ”Studieresultat är beroende av elevens talang”. Det är bra att OECD:s artikel får spridning. Både LO och Skolvärlden har skrivit om den om man vill läsa på svenska.

Häromdagen lyfte också Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet fram myter om lärarutbildningen och läraryrket, till exempel  att få söker till utbildningen och att lärare inte trivs på jobbet.

Risk att missa de verkliga problemen

Det finns många myter om skolan, precis som det finns myter om vården och omsorgen. Det spelar nästan ingen roll hur mycket statistik och fakta som lyfts fram – myterna hänger fortfarande envist kvar. Kanske beror det på den allmänna bilden av skolan där specifika exempel tenderar att bli ”hela Sanningen”. Det allmänna debattläget är sällan heller till någon hjälp.

Det är klart att varken skolan eller debatten vinner på felaktiga föreställningar av verksamheten. Förutom att man fastnar i diskussioner om hur verkligheten ser ut, finns en risk att man helt enkelt missar de verkliga problemen och fattar beslut om fel insatser. Till exempel att man genomför en stor nationell reform när det egentligen är lokala lösningar som behövs.

Bättre debatt utan myter

Att avliva myter handlar inte om att blunda för de utmaningar som finns. Det handlar heller inte om att alltid tycka likadant. En debatt behöver självklart bygga på olika perspektiv och bilder. Men den blir både mer intressant och relevant om den bygger på korrekta antaganden.

Här kan du läsa min blogg från Almedalen då vår mytrapport presenterades.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Skolutveckling
Etiketter: ,

Mitt i prick av OECD om den svenska skolan

Vad överraskade er mest? Den intressanta frågan ställde en journalist till OECD-teamet som granskat det svenska utbildningssystemet efter PISA-resultaten. Svaret blev bristande samförstånd. OECD-representanten hade inte väntat sig att Sverige – ett land vida känt för sin kultur av konsensus – kunde visa upp en sådan oenig bild av skolan.

Svaret träffar mitt i prick. OECD har sett att vi har en kultur där alla klagar på systemet och varandra, men att få står upp och säger att ansvaret är deras. Mer käbbel än konsensus med andra ord.

Under OECD:s möten i Sverige har de fått olika svar på frågan om vem som har ansvar för resultaten: eleverna, föräldrarna, rektorerna eller kommunerna. Det är klart att det inte blir bra då. Frågan om ansvarstagande på alla nivåer är därför central. Att samtliga aktörer i kommunerna jobbar tillsammans är också utgångspunkten för våra satsningar här på SKL.

Så här sammanfattar OECD Sveriges styrkor och utmaningar:

Decentraliseringen är en styrka

Särskilt intressant att notera är att decentraliseringen av skolan och svenska skolors jämförelsevis stora självbestämmande ses som en styrka. OECD menar att vi behöver fokusera på förbättringar inom ramen för nuvarande system. Det är framför allt innehållet i skolan, det som händer i klassrummet som OECD pekar på. Här är elevens behov i centrum, tidiga insatser för att fånga upp elever som riskerar att inte nå målen samt satsningar för att öka lärarnas kompetens centralt för att nå framgång. Detta kräver såklart att alla tar sitt ansvar.

Det är glädjande att utbildningsministern tar OECD:s oro över bristen på samförstånd på allvar. Initiativet att möta och lyssna på huvudmännen är bra. En skolkommission som utgår från ett helhetsperspektiv och ett vetenskapligt förhållningssätt är också lovande.

Kommunerna vill ha dialog

I onsdags när Anna Ekström, generaldirektör på Skolverket, inledde Skolans Ledarkonvent som vi arrangerade på Münchenbryggeriet, betonade hon att stat och huvudmän tillsammans måste arbeta för att förbättra resultaten. Hon signalerade också att Skolverkets utvecklingsinsatser kommer att anpassas till huvudmännens behov i större utsträckning och bli mer långsiktiga.

Signalerna från regeringen och myndigheter om mer dialog är mycket välkomma och något som SKL efterfrågat länge.  Jag vet att många kommuner vill jobba precis på detta sätt – att utgå från de lokala förutsättningarna men i dialog med statsmakten.

Överhuvudtaget känns det som att vindarna äntligen börjar blåsa i samarbetets riktning. Tillit och enighet nås självklart inte över en natt. Men att lyssna och prata med varandra är ett viktigt första steg mot mindre käbbel och mer konsensus. Och mer av eleven i centrum tänker jag.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Ledning och styrning Skolutveckling
Etiketter: , ,

Intressanta diskussioner i Almedalen

I år känns det som Almedalen lockar än mer besökare än tidigare. Kanske är det valåret som märks. En hel del åhörare hamnar på seminarier av en slump vilket gör att vi som i vanliga fall träffas och pratar skolfrågor får ta del av nya personers tankar och åsikter.

Det är viktigt att syna det vi gör och ta del av mångas erfarenheter. Det första seminariet jag deltog i anknyter till detta. Hur ska vi få till en skola som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet? Hur kan vi kritiskt granska det vi gör utifrån bästa tillgänglig kunskap?

Skolforskning för skolutveckling

Seminariet inleddes med att Kommunförbundet Skåne berättade hur man stödjer kommunernas arbete och skapat ett nätverk för att ta tillvara forskarutbildade lärares kompetens.

Martin Persson, Marie-Hèlène Ahnborg, jag och Anna Ekström i panelen på Kommunförbundet Skånes seminarium

Martin Persson, Marie-Hèlène Ahnborg, jag och Anna Ekström i panelen på Kommunförbundet Skånes seminarium

Redan tidigt påminde Marie-Hélène Ahnborg, OECD-ambassadör, att vi inte får göra det för enkelt för oss: ”Fall inte i fällan att göra det som är enkelt att leda i bevis. Försök inte få enkla svar på komplexa frågor”

Vi uppehöll oss en del vid frågan om hur vi ska göra för att stärka vetenskapligheten i skolan.

”Resurserna finns i systemet. Vi måste genomföra kompetensutvecklingen strategiskt” menade Martin Persson, utbildningschef i Vellinge som också är ordförande i FoU Skåne. Anna Ekström, Skolverket generaldirektör, tyckte att man skulle utnyttja högskolornas strukturer för att stärka samarbetet mellan kommunerna när det gäller skolforskning.

Själv lyfte jag bland annat behovet av lärares och rektorers deltagande. För att få genomslag i verksamheten måste branschen få vara delaktig i både att ta fram forskningsfrågorna och den konkreta forskningen.

Skolforskning också viktigt för eleverna

Under frågestunden påmindes vi om att skolforskning även är viktigt för eleverna. Läs till exempel om SVEA:s fokusfråga för i år.

Det var extra roligt med den internationella utblicken som Marie-Hélène stod för. Läs till exempel OECD:s rapport   “The Nature of Learning – Using research to inspire practice.”

Det var ett inpirerande seminarium som kickade igång veckan på ett bra sätt!

Enighet om behovet av tillit och gott ledarskap

På måndagen hade vi det första av SKL:s skolseminarium. Här berättade Robin Holmberg, Kommunstyrelsens ordförande i Ängelholm, om kommunens förbättringsarbete och sedan diskuterade panelen hur man kan få det att hända överallt.

Mimmi Garpebring, Eva-Lís Sirén, Marie-Louise Rönnmark, Matz Nilson och Maria Stockhaus i panelen på SKL:s seminarium

Mimmi Garpebring, Eva-Lís Sirén, Marie-Louise Rönnmark, Matz Nilsson och Maria Stockhaus i panelen på SKL:s seminarium ”Från teori till praktik – vad behöver den svenska skolan?”

Styrning och ledning och inte minst rektorernas roll lyftes många gånger. Ett annat återkommande område var behovet av tillit i systemet, något som Ängelholm har lyckats med. I vår Matematiksatsning ser vi att tilliten stärks ju mer man samarbetar mellan lärare, rektorer, förvaltningsledning och politiken. Eftersom så många som en tredjedel av kommunerna deltar kan vi med viss tillförsikt hoppas på både mer tydlighet i rollfördelning, mandat och ansvar samt ökad tillit mellan olika aktörer och nivåer framöver.

Se seminariet i efterhand här.

Det här var två exempel på intressanta seminarier denna vecka. Andra har på olika sätt handlat om den kompensatoriska skolan. Hur ska vi ge alla elever stöd för att lyckas på bästa sätt? Hur ska vi på bästa sätt dra fördelar av elevers olikheter och olika bakgrund utan att låta det bli hinder för skolframgång?  Det har till exempel handlat om olika funktionsuppsättningar och om socioekonomiska faktorer. Här finns mycket att göra för alla aktörer.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Skolutveckling
Etiketter: , ,

SKL på plats i riksdagen

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

I morse överlämnade Andreas  Schleicher från OECD en rapport till regeringen om  vad Sverige kan lära av de länder som presterar bäst i PISA 2012. Presskonferensen följdes av en öppen utfrågning i riksdagen där jag och Maria Stockhaus medverkade.

Sverige satsar mycket pengar på skolan

Andreas Schleicher sa flera intressanta saker. En handlade om pengar. OECD konstaterar att Sverige lägger mycket resurser på skolan. Schleicher sa på utfrågningen att vi inte behöver säkra mer resurser till skolan, däremot använda dem klokare.

Sverige har mindre klasser i jämförelse med andra länder, men samtidigt har vi relativt låga lärarlöner. OECD:s analys visar att de högpresterande länderna ofta har prioriterat tvärtom. Schleicher uttryckte sig så här: ”Om man har en krona mer att investera är det mest effektivt att satsa den kronan på att stärka lärarnas kvalitet och yrkets attraktivitet genom till exempel fortbildning och högre löner”. Lärartätheten i Sverige har ökat från 7,6 till 8,3 lärare per 100 elever under 2000-talet. Kanske har det varit fel att satsa på högre lärartäthet? Kanske borde vi ha prioriterat på samma sätt som flera av de högpresterande länderna gjort?  Jag har inte svaret på den frågan, men det kanske är något som behöver diskuteras inför framtida prioriteringar.

Schleicher påpekade dock att det inte handlar om generella lönehöjningar, utan att lönen bör vara differentierad och stimulera till utveckling. Karriärreformen är ett bra steg i den riktningen. Karriärreformen kan också bli ett bra verktyg för att locka de bästa lärarna till de skolor som har tuffast förutsättningar.  OECD:s analys visar nämligen att skolor i utsatta områden har lägre lärarkvalitet än skolor i gynnsamma områden.  Maria Stockhaus pekade på att här behöver vi kraftsamla. Maria tog också upp att vi behöver mer kunskap om hur vi bäst ska använda de resurser som vi lägger på skolan, och lyfte särskilt fram barn i behov av särskilt stöd.

Höga förväntningar på alla

När Schleicher fick nämna de tre viktigaste åtgärderna för att förbättra svensk skola sa han – förutom att satsa på lärarna och använda de bästa lärarna där de behövs mest – en sak till, nämligen höga förväntningar.

I högpresterande länder finns en gemensam kultur av höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Sverige ligger något under OECD-genomsnittet. Närmare 20 procent av de svenska eleverna finns på skolor där rektorerna uppfattar att lärarnas låga förväntningar påverkar eleverna lärande. Samtidigt lyfte Schleicher fram att det är vanligare i högpresterande länder än i Sverige att eleverna själva ser att de har ett eget ansvar för hur det går i skolan. Dessa resultat går nog hand i hand tror jag.

Lokal styrning kräver nationellt stöd

Jag vill lyfta fram ytterligare en av OECD:s slutsatser. Utbildningssystem som bygger på lokal styrning behöver nationellt stöd för att nå bra resultat. Det måste finnas en balans mellan kontroll och stöd för utveckling. Sverige har gått mer mot kontroll. Jag hörde för en tid sedan hur man gör inspektioner i en delstat i Kanada. Där letar inspektörerna efter tecken på kvalitet när det besöker en skola. Mycket intressant angreppssätt tycker jag.

Olika mätningar – vem kan man lita på?

I tre dagar har PISA överskuggat allt annat.  Självklart är läget bekymmersamt. Samtidigt grubblar jag över hur det kommer sig att den här nedgången inte syns vare sig i betygen eller i resultaten på de nationella proven. I tisdags fick vi en katastrofbild. Igår fick vi en bild av en positiv utveckling och bra resultat.  I samma ämnen som PISA mäter.

När betygsresultaten redovisades i september såg vi en uppgång i meritvärdet, från att varit relativt stabilt under flera år. Igår publicerade också Skolverket resultaten på de nationella proven som genomfördes i våras. Resultaten har förbättrats. Proven visar inte alls den här nedgången om man tittar på samma tidsperiod som Sveriges resultat i PISA sjunkit.

I PISA 2003 var det 17 procent av de svenska eleverna som inte klarade nivå två i matematik (motsvarande godkänt), och nu, 2012, var denna siffra 27 procent. Av de elever som genomförde PISA 2003 klarade 87 procent godkänt på nationella provet när de gick i nionde klass året därpå. 2013 var denna siffra 90 procent.

Så här många elever uppnådde kunskapskraven för godkänt provbetyg för i år:

  • I matematik närmare 90 procent.
  • I svenska 96 procent
  • I engelska närmare 97 procent.

Inte så konstigt att de flesta elever har gott självförtroende i matematik då (som ju i sig är en god sak som underlättar framtida lärande).

Nu vet vi att de nationella proven inte riktigt är jämförbara över åren. Det finns också diskussioner om likvärdigheten i rättningen – oavsett om det är lärare eller skolinspektörer som rättar. Men det finns inget som tyder på att rättningen har blivit mycket sämre nu, och därmed skulle spegla det stora tappet i PISA.

Varför olika resultat?

Vi vet också att syftet med de nationella proven är att följa upp resultaten på individnivå, inte på nationell. Men de används ändå som en temperaturmätning på det nationella läget i skolan. Jag tänker inte ge mig in i en diskussion om betygens eller nationella provens varande eller icke varande. Men problemet i det här sammanhanget är att både vi på nationell nivå och huvudmännen som ansvarar för den lokala verksamheten får olika bilder av tillståndet i skolan.

Skolverket skriver själva i sin PISA-rapport: ”De jämförande analyser som gjorts av PISA:s ramverk och de svenska kursplanerna, samt de både ramverkens konkretisering i form av nationella prov och provuppgifter visar också på en god överstämmelse”.  Jag tänker att denna skrivning betyder att resultatet för PISA borde synas i nationella uppföljningar.

Hur hänger det här ihop? Den som är väl insatt i mätningar av skolresultat kan säkert göra en analys och ge förklaringar. Det kan också ligga något i det som Skolverket lyfter fram, nämligen att PISA inte spelar någon roll för den enskilde elevens framtid, och därför kanske man inte anstränger sig på samma sätt som vid de nationella proven.

Vad ska eleven tro?

Men det är inte det som är min poäng. Jag återkommer ofta till vikten av att ha en korrekt bild av verkligheten. Annars finns en risk att vi fattar beslut på fel grunder. Men just idag tänker jag mer på elevernas och föräldrarnas perspektiv. Vad betyder egentligen det här kvittot som jag fått på att mitt barn uppnår kunskapsmålen i läroplanen?  Och i mitt huvud väcks frågor som: Vad är resultatet i svensk skola? Vad är det vi mäter och hur mäter vi?

P.S. Det sämsta som kan hända efter PISA är att alla skyller på varandra om vems fel det är. Det finns inget konstruktivt i det. Det bästa som kan hända är att vi slutar käbbla och istället arbetar tillsammans, både på nationell och på lokal nivå. Det har Sundbybergs kommun bestämt sig för att göra. På nyheterna igår fick vi se att de har tillsatt en parlamentarisk kommitté med den politiska majoriteten, oppositionen, lärare och föräldrar. Syftet är att enas och arbeta långsiktigt tillsammans med övertygelsen om att det går att förbättra resultaten. Det är rätt spår tycker jag. Och ta gärna med eleverna också så att vi får en skola som känns så relevant som möjligt för dem som den är till för.

Se inslaget på nyheterna

 

 

Författare:
Kommentarer: 1
Kategori: Uppföljning och resultat
Etiketter: , , ,

Imorgon kommer PISA!

Imorgon smäller det. PISA-resultaten publiceras och många sitter på nålar idag. PISA är den bästa mätning som finns om man vill få en bild av ett lands resultatutveckling i naturvetenskap, matematik och läsning och samtidigt jämföra sig med andra länder. Det finns ingen mätning som mäter det PISA mäter lika bra som PISA gör, skulle man kunna säga. Det är inte många som ifrågasätter det. Däremot är det fler som funderar över hur stor påverkan PISA har. Även OECD själva har analyserat frågan i rapporten ”The Policy Impact of PISA”. Utbildningssystem reformeras med hänvisning till PISA. Läroplaner ändras. Resultaten har kommit att styra den utbildningspolitiska dagordningen i världen på ett sätt som få kunde föreställa sig när undersökningen sjösattes.

Torbjörn Sandén, Åbo akademi, som talade på Skolans ledarkonvent förra veckan, tillhör en av dem som ställer sig undrande till den betydelse som PISA fått . Han menade att PISA är en ögonblicksbild av en dag i 15-åringars liv. Det är en mycket bra bild, men den säger naturligtvis inte allt. Som exempel jämförde han resultaten mellan delar i Finland. I Västra Finland mår eleverna bäst, det går bra när de slutar skolan och det är Finlands mest framgångsrika industriområden – men de har Finlands sämsta resultat i PISA. I Östra Finland är det tvärtom.

Hur det går för Sverige och övriga länder den här gången får vi veta imorgon. Det har gått rykten i Finland om att de inte längre befinner sig på topp tio i matematik. Vart ska vi då vallfärda?

Oavsett om Sverige har anledning att fira eller inte, tror jag att det är viktigt att tänka på att PISA inte ger hela bilden av ett utbildningssystem. Jag vill lyfta fram den första internationella undersökningen av vuxnas färdigheter, PIAAC, som presenterades tidigare i höstas. Sverige låg i topp! När man mäter 25-åringars kompetenser tillhör Sverige de bästa i Europa. Det var synd att denna undersökning inte fick någon större uppmärksamhet.  En av mina medarbetare visade den här bilden över hur Sverige ligger till i förhållande till EU-genomsnittet och EU:s målsättningar i allt från förskola till högre utbildning och deltagande i livslångt lärande.

Sverige och EU:s utbildningsmål för 2020

Sverige och EU:s utbildningsmål för 2020

Vi får alltså inte glömma bort att utbildningssystemet är så mycket mer än det som ryms i PISA. PISA är bra och värdefullt, men det är en fara om vi dömer ett helt utbildningssystem på grund av resultaten.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Uppföljning och resultat
Etiketter: ,

Sverige toppar kunskapsmätning

Sverige ligger i topp! Det var goda nyheter igår när den första internationella undersökningen av vuxnas färdigheter (PIAAC) presenterades.

Sverige ligger över genomsnittet för de deltagande länderna i läsning och räkning och högst när det gäller andelen med goda kunskaper i att lösa problem via IT/dator. Endast fyra länder ligger över OECD-genomsnittet inom alla tre kunskapsområden; Finland, Nederländerna, Sverige och Norge.

Den slutsats som dras i rapporten är att stora delar av den vuxna befolkningen i Sverige har de färdigheter som behövs för ett aktivt deltagande i samhället och på arbetsmarknaden.

Yngre har bättre kunskaper

Ett intressant resultat är om man tittar på skillnader mellan olika åldersgrupper. Undersökningen visar att yngre personer i ålderspannet 20-39 år har högre genomsnittliga poäng i läsning och räkning än äldre personer 50-65 år. Högst poäng har åldersgruppen 25-29 år, det vill säga en grupp som började i skolan under 90-talet. Lägst poäng har de äldsta och de yngsta, 16-19 år, vilket enligt rapporten inte är så konstigt eftersom de fortfarande befinner sig i utbildning.

När jag läser det här tänker jag att det i alla fall inte var bättre förr. Det verkar inte alls som att skolan blir sämre och sämre om man ser på färdigheterna både för olika åldersgrupper och åldersgruppernas resultat i förhållande till utbildningsnivå. De yngre som idag har en gymnasial utbildning ligger ungefär på liknande nivå för äldre som har en eftergymnasial utbildning.

Vuxenutbildning bidrar till toppresultat

En annan sak som slår mig – och som rapporten lyfter fram – är att Sverige sedan länge haft ett väl utbyggt system för vuxenutbildning jämfört med de flesta andra länder. Sverige är ett av de länder som har högst deltagande i utbildning och livslångt lärande. Jag tror att det bidrar till Sveriges topplacering. Att det finns möjligheter att hämta in kunskaper i vuxen ålder skapar goda möjligheter för ett aktivt deltagande i samhället och på arbetsmarknaden.

Så grattis Sverige!

PS. Idag säger jag också grattis till Piteå som fått Lärarförbundets pris för årets bästa skolkommun!

Gärna fokus på kunskap OCH kreativitet

Skolan är just nu mycket aktuell i debatten. Det är ett stort fokus på resultat, prov och betyg. Det går inte att förneka att kunskap och resultat är viktigt.

Ni som har följt min blogg vet också att vi på SKL fokuserar på att alla elever ska klara kunskapsmålen. Med det sagt tycker jag ändå att det är synd att mycket litet utrymme i debatten ägnas åt generella kompetenser och vikten av att vi fortsätter att vara bra på att utveckla våra elevers kreativitet och innovationskraft. Det handlar om människors förmåga att omsätta tanke till handling, liksom drivkraft för personlig utveckling och välbefinnande.

OECD har uppmärksammat vikten både för individen och nationen att i högre utsträckning fokusera på kompetenser som inte går att ämnesindela. Sådana kompetenser är vi inte vana att mäta och bedöma i skolan.

För framtiden är skolans utmaning att i högre utsträckning utveckla kreativitet och kritiskt tänkande – ämneskunskaper, höga betyg och resultat kommer inte att vara tillräckligt i det globala, innovationsdrivna ekonomi som världen med snabba steg är på väg in i. Länder som Singapore och Sydkorea trycker på vikten av just kreativitet och kritiskt tänkande i sina läroplaner – och i Sydkorea sätter man av nära en tiondel av skoltiden för projekt och övergripande aktiviteter för att utveckla elevernas kreativa förmågor.

I dessa länder omformar man sina nationella prov så att man även bedömer kreativitet och kritiskt tänkande. Man utvecklar verktyg för att med en formativ utgångspunkt bedöma elevernas kompetenser. Detta ställer krav på utveckling av nya former av bedömningsgrunder, traditionella prov och betyg fungerar inte så väl.

Som jag ser det behöver vi i Sverige fortsätta att fokusera på kunskaper som vi bl.a. gör genom vår mattesatsning samtidigt som vi behöver bredda diskussionen när det gäller generella kompetenser – hur och vad vi ska mäta i skolan i framtiden?

Slutligen är det ändå eleverna själva som avgör vad de lär sig. Elevernas motivation är viktig förutsättning för såväl kunskap som kreativitet. I årets Öppna jämförelser – Grundskola ”Tema: Elevernas motivation” pekar vi på betydelsen av att utgå från elevernas egna intressen, ge återkoppling, förmedla tydliga mål och ha höga förväntningar på alla elever. Vi släpper rapporten den 10 april. Håll utkik!

Länktips:

Läs här vad OECD själva skriver om kunskap och kreativitet.

Här hittar du OECD:s rapport Progression in student creativity in school – first steps towards new forms of formative assessments

 

 

Sida 1 av 212
skl logotyp