En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Dagen efter PISA – vikten av uthållighet, långsiktighet och samsyn

Jag tror att vi är många som är lättade efter gårdagens PISA-rapport. Känslan av försiktig optimism präglade också debatten på det seminarium jag deltog i igår eftermiddag.

Gustav Fridolin kallade resultaten för ett styrkebesked och ett erkännande för elever, lärare, rektorer och huvudmän. Andreas Schleicher från OECD var med på länk och gratulerade Sverige för ”robust improvements”.

Astrid Pettersson påpekade att Sverige 2012 var det land som hade försämrat sig mest i matematik. Nu är vi det OECD-land som förbättrat oss mest. Flera i panelen lyfte frågan om att det kanske var så att 2012 var ett avvikande år? Skolor, lärare och elever var mitt i implementeringen av alla nya reformer när undersökningen gjordes. Oavsett om detta stämmer eller inte, var panelen enig om att förra PISA-resultaten har bidragit till ett starkt fokus och en kraftsamling för att förbättra resultaten i skolan.

bildpisasem

Den ökande ojämlikheten är en utmaning

En stor del av seminariet handlade om de ökande skillnaderna mellan eleverna. Det är en oroväckande utveckling. Förslagen på åtgärder var flera; nytt skolpengssystem, säkerställa mer blandade grupper, bättre professionsutveckling, bättre arbetsvillkor och mindre undervisningstid för de lärare som arbetar i utsatta områden, anpassa läromedel och så vidare.

Jag själv lyfte fram att även om skolan kan göra mycket, kan skolan inte kompensera för allt. Vi har en kraftig boendesegregation med en EBO-lagstiftning som innebär att 70 procent av de nyanlända väljer eget boende. Många barn har därför en boendesituation som starkt missgynnar möjligheterna att klara skolan. Skolan kan inte ensam bryta den ökande ojämlikheten.

Styrningen av skolan

I diskussionen om skolans styrning pekade Matz Nilsson på att kommuner och fristående skolor fortsatt ska vara huvudmän. Men att staten bör ta ett större ansvar för en gemensam professionsutveckling. Han menade även att vi behöver en inspektion som stöder skolorna i sin utveckling.

Jag själv fick frågan om staten skulle ta ett större grepp. Jag svarade ja. Med det menar jag att staten ska ta ett bättre grepp för det som staten ansvarar för idag. Och gärna ha en bättre samverkan mellan det som är det statens ansvar och det som är huvudmännens. Kompetensförsörjningen är ett exempel. Staten behöver se till att vi har en rätt dimensionerad lärarutbildning som möter behovet av förskollärare och lärare. Medan det är professionens och arbetsgivarnas ansvar med utveckling i yrkesutövningen. Ett annat exempel är att staten behöver lösa problemet med de 60 statsbidrag som stökar till det ute i verksamheten.

När jag läser tidningarna idag kan jag inte låta bli att reflektera över hur vi pratar om vem som gör det viktiga för skolan. Ofta låter det som att staten beslutar och lärarna utför och man glömmer bort mellannivån, det vill säga huvudmännen. Statens insatser är viktiga, men det lokala, vardagliga och ständiga utvecklingsarbetet ansvarar huvudmännen och skolorna för. En tredjedel av kommunerna har i 3-4 år varit med i vår satsning för att stärka styrkedjan i kommunerna, SKL matematik PISA 2015.

Jag håller med Astrid Pettersson som på seminariet pekade på vikten av lärarnas friutrymme och att vi behöver ha mer praktiknära forskning. Särskilt glad blev jag naturligtvis när hon lyfte fram det samarbete som lärare, rektorer, skolchefer och forskare hade tillsammans i Huvudmännens expertråd. Här kan du läsa rapporten.

Bryter vi den onda cirkeln nu?

Jag tror att Skolsverige vill att vi nationella aktörer samlar oss och samarbetar. Den andan genomsyrade också debatten igår.

Jag brukar ofta prata om bilden av skolan. Nu ser vi en positiv kunskapsutveckling; både vad gäller behörigheten till gymnasieskolan och tydliga förbättringar i både TIMSS och PISA. PISA visar också att svenska elevers motivation ökar. Vi har den senaste veckan läst en inspirerande reportageserie om skolan i DN. Vågar vi hoppas på att Sverige är på väg att bryta den onda cirkeln och gå mot en mer positiv spiral?

oecdpisa

Bilden är baserad på OECD (2016). Education Governance in Action.

Här kan du se gårdagens seminarium i efterhand.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Skolutveckling
Etiketter: ,

PISA upp eller ner – hur vi än vänder oss måste vi jobba lokalt

Imorgon presenteras nästa PISA-rapport. Hur det än går kan vi vara säkra på en sak: Rikspolitiker kommer att lovorda sig själva och lärarna om det går bra. Men om det går dåligt så faller ansvaret på kommunerna.

Det är givet att rektorer, lärare – och elever – ska få uppskattning för skolans framgångar. Faktum är att det händer alldeles för sällan. Och visst är det rimligt att huvudmän ska synas när det inte går bra. Men samtidigt ska vi ha i minnet att även lokala politiker, skolchefer och rektorer har en del i skolors framgångar. Samarbete mellan alla nivåer är centralt för framgångsrika skolor.

SKL vet vad som krävs

Jag vill dock framför allt påminna om att hålla i hatten och inte dras med i publikfriande lösningar om det blir en ny PISA-storm. Självfallet ska vi analysera resultaten, men i stort vill jag mena att det finns mycket kunskap om vad som krävs för bättre resultat. De lokala huvudmännen och staten har ett gemensamt ansvar för att nedanstående genomförs. Ett nära samarbete oss emellan är en grundbult. Med det menar jag inte mer styrning utan bättre styrning. Det vill säga att ansvar och befogenheter hänger ihop.

Bra lärare, som behöver en bra arbetsmiljö, kompetensutveckling och löneutveckling. Arbetssätt som främjar elevernas lärande behöver stärkas. Det gäller både i klassrummet och när lärare arbetar tillsammans. Jag träffar ofta lärare och andra medarbetare som vittnar om att denna utveckling är i full gång.

Bra ledarskap som skapar tillit mellan profession, huvudmän och stat. Lokala politiker som sätter tydliga mål samt kunniga rektorer och förskolechefer har centrala roller för att utveckla verksamheten och skapa goda förutsättningar för lärare. Här finns utrymme för förbättring. Samtidigt märker jag höga ambitioner bland kommunerna att utveckla både ledning och styrning, och undervisning och dialog med lärarna.

Bra samarbete, dels mellan staten och huvudmännen så att till exempel statliga stöd anpassas till lokala behov. Dels inom och mellan kommuner, mellan den politiska ledningen, förvaltningen, rektorer och lärare. Precis som vi har gjort i SKL:s Matematiksatsning. Min upplevelse är att SKL:s samarbete med staten har blivit bättre men behöver vässas ytterligare. Samarbetet inom och mellan kommuner är behöver ständigt hållas levande. Tillit är grunden för en bra skola.

Styrningen behöver också vara långsiktig och lyhörd inför de olika förutsättningar som finns lokalt.Generella metoder och förslag är inte alltid lösningen när behoven ser olika ut. Det vet landets kommuner som har allt från 215 till 86 335 elever där olika individer har olika behov.

Få tycks känna till historierna om dåliga resultat som vänds till positiva. Eller hur nya arbetssätt skapar glädje, motivation och trygghet både hos lärare och elever. Det är dags att vi börjar sprida berättelserna om det lokala framgångsrika skolarbetet. Det får bli mitt tidiga nyårslöfte.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

PISA understryker vikten av genomtänkt IT-strategi

Gårdagens PISA-rapport är inte upplyftande. Vid digital problemlösning hamnar svenska 15-åriga elever under OECD-snittet, liksom de gör när problemlösningen sker på traditionellt sätt. Eleverna presterar något bättre när de läser digitalt än analogt och hamnar här runt snittet för OECD. Resultaten är inte önskvärda, men de är heller inga nyheter för oss som arbetar med och i skolan.

Sveriges elever har god tillgång till teknik, men vi inte är lika duktiga på att använda tekniken i undervisningen. Vi lever dock i ett samhälle där vi alla behöver vara digitalt kompetenta för att kunna verka både som medborgare och i yrkeslivet. Frågan är därför inte om IT ska in i undervisningen, utan om hur.

Lärarnas IT-kompetens

Något som lärarna själv länge efterfrågat är stöd för att utveckla pedagogisk IT-kompetens. Viljan är stor i lärarkåren att använda digitala verktyg och på sociala medier sker ett livligt utbyte av idéer. Också det stora antalet nomineringar till årets Guldäpple, och den otroligt höga nivån på de nominerade, är ett tecken på hur duktiga lärarna är på att utveckla sin undervisning med digitalt stöd.  Men att skälla på dem som inte klarar det på egen hand är inte rätt väg att gå. Det behövs mer forskning och utvecklingsarbete som kan stödja lärarna för att utveckla lärandet med digitala verktyg på ett genomtänkt och strukturerat sätt i all undervisning.

På TV4-nyheterna igår kväll visades ett bra reportage om hur Myrsjöskolan i Nacka jobbar. Skolan har haft tydliga mål och satsat på fortbildning av lärare. På Myrsjöskolan har resultaten förbättrats sedan man började använda datorer och eleverna berättar hur de lär sig mer matematik med hjälp av IT.

Se klippet:

pisa digitalisering

LIKA-verktyget ger stöd

Resultatet i PISA-rapporten baserar sig på uppgifter från 2012. Mycket har hänt och är på gång sedan dess. Ett nytt verktyg är LIKA – it-tempen för skola och förskola. Det är ett stöd till rektorer och förvaltning att fokusera på rätt saker för att skapa förutsättningar för en genomtänkt IT-användning. Efter 1 år har vi haft cirka 3 000 användare. Inom kort publicerar vi en fördjupande rapport om hur LIKA används. Läs mer om LIKA och SKL:s arbete med skolans digitalisering här.

SKL ser behov av gemensam kraftsamling och en nationell strategi för skolans digitalisering. Vi har tillsammans med ett antal nyckelaktörer lämnat ett förslag på en strategi till regeringen, i vilken det finns förslag på olika initiativ som bör tas. Det är nu hög tid att regeringen samlar aktörerna och att vi gemensamt agerar för att stimulera utvecklingen, stärker kompetensen och ökar nyttan av digitalisering.

Min förhoppning är att regeringens uppdrag till Skolverket om att ta fram och genomföra ett nationellt utvecklingsprogram om IT som pedagogiskt och administrativt verktyg är ett steg i rätt riktning. Vägen framåt är att använda IT i skolan på ett genomtänkt sätt så att det blir ett verktyg för lärande – inte att använda mindre IT.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Digitalisering
Etiketter: ,

PISA behövs – men säger inte allt

Igår var PISA åter i hetluften. Inte resultaten i sig denna gång, utan som fenomen. Och hur mätningarna påverkar utbildningsystemen. På DN-debatt menade statsvetarna Sten Widmalm och Sverker Gustavsson att det är ett problem att internationella mätningar mest gäller matematiska och naturvetenskapliga färdigheter. Om Pisa styr kan det leda till att eleverna hämmas i sin intellektuella utveckling, är budskapet.

Delar av debattartikeln är relevant. Det finns sådant man kan kritisera PISA för. Men i artikeln ges intrycket av PISA enbart handlar om matematik. Så är det inte. Läsförståelse är centralt i proven. PISA är också uppbyggt för att mäta elevers förmågor. Syftet är att undersöka hur väl skolan i olika länder rustar sina femtonåringar för att möta framtiden. Artikelförfattarna nämner inte heller att det är tack vare PISA som vikten av likvärdighet i utbildningssystemet har uppmärksammats.

PISA säger inte allt och svarar kanske inte ens på de viktigaste frågorna som handlar om skolan. Men testet ger relevant information som vi annars inte skulle ha haft. Intressant nog publicerades igår även en artikel av Andy Hargreaves och Pasi Sahlberg i Wahington Post som är inne på samma spår.

Balanserad debatt om PISA

Många skolor arbetar allt mer med att bedöma hur bra undervisningen lyckas. Då måste lärare och skolledning veta vad eleverna kan.  Och för att kunna följa utvecklingen på nationell nivå måste huvudmän, myndigheter, riksdag och regering ha resultat att utgå från. PISA ger ett stöd i det arbetet, men det räcker inte.

Om vi inte vill påverkas för mycket av de internationella mätningarna måste vi också skaffa ett nationellt utvärderingssystem som ger oss den information vi behöver. Läs gärna mina tidigare blogginlägg om denna fråga:

http://80-100.sklblogg.se/forbattra-de-nationella-proven

http://80-100.sklblogg.se/olika-matningar-vem-kan-man-lita-pa/

 

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Uppföljning och resultat
Etiketter: ,

Mitt i prick av OECD om den svenska skolan

Vad överraskade er mest? Den intressanta frågan ställde en journalist till OECD-teamet som granskat det svenska utbildningssystemet efter PISA-resultaten. Svaret blev bristande samförstånd. OECD-representanten hade inte väntat sig att Sverige – ett land vida känt för sin kultur av konsensus – kunde visa upp en sådan oenig bild av skolan.

Svaret träffar mitt i prick. OECD har sett att vi har en kultur där alla klagar på systemet och varandra, men att få står upp och säger att ansvaret är deras. Mer käbbel än konsensus med andra ord.

Under OECD:s möten i Sverige har de fått olika svar på frågan om vem som har ansvar för resultaten: eleverna, föräldrarna, rektorerna eller kommunerna. Det är klart att det inte blir bra då. Frågan om ansvarstagande på alla nivåer är därför central. Att samtliga aktörer i kommunerna jobbar tillsammans är också utgångspunkten för våra satsningar här på SKL.

Så här sammanfattar OECD Sveriges styrkor och utmaningar:

Decentraliseringen är en styrka

Särskilt intressant att notera är att decentraliseringen av skolan och svenska skolors jämförelsevis stora självbestämmande ses som en styrka. OECD menar att vi behöver fokusera på förbättringar inom ramen för nuvarande system. Det är framför allt innehållet i skolan, det som händer i klassrummet som OECD pekar på. Här är elevens behov i centrum, tidiga insatser för att fånga upp elever som riskerar att inte nå målen samt satsningar för att öka lärarnas kompetens centralt för att nå framgång. Detta kräver såklart att alla tar sitt ansvar.

Det är glädjande att utbildningsministern tar OECD:s oro över bristen på samförstånd på allvar. Initiativet att möta och lyssna på huvudmännen är bra. En skolkommission som utgår från ett helhetsperspektiv och ett vetenskapligt förhållningssätt är också lovande.

Kommunerna vill ha dialog

I onsdags när Anna Ekström, generaldirektör på Skolverket, inledde Skolans Ledarkonvent som vi arrangerade på Münchenbryggeriet, betonade hon att stat och huvudmän tillsammans måste arbeta för att förbättra resultaten. Hon signalerade också att Skolverkets utvecklingsinsatser kommer att anpassas till huvudmännens behov i större utsträckning och bli mer långsiktiga.

Signalerna från regeringen och myndigheter om mer dialog är mycket välkomma och något som SKL efterfrågat länge.  Jag vet att många kommuner vill jobba precis på detta sätt – att utgå från de lokala förutsättningarna men i dialog med statsmakten.

Överhuvudtaget känns det som att vindarna äntligen börjar blåsa i samarbetets riktning. Tillit och enighet nås självklart inte över en natt. Men att lyssna och prata med varandra är ett viktigt första steg mot mindre käbbel och mer konsensus. Och mer av eleven i centrum tänker jag.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Ledning och styrning Skolutveckling
Etiketter: , ,

Att bryta den onda cirkeln

Sverige har deltagit i ett 40-tal internationella kunskapsmätningar sedan 1995. I onsdags presenterade Skolverket en rapport som ger en samlad bild av vad dessa mätningar visat.

Det är bra att Skolverket gör en översikt som denna. Det finns nämligen en ”hagelsvärm” av olika åsikter om internationella mätningar, som Camilo Greiff, från SNS, uttryckte sig på Skolverkets seminarium. Debatten om Sveriges resultat i olika mätningar blir därför också ibland förvirrande.

Jag tänker inte beskriva hur trenden sett ut för Sverige. Det gör rapportförfattaren, Mats Björnsson, på ett bra sätt i rapporten. Jag kan dock konstatera att det är ingen tvekan om att vi kan se en negativ utveckling när det gäller kunskapsresultaten, i vissa fall sedan i början av 90-talet, i andra fall sedan 2000-talet.

Istället fastnade jag för en bild som Skolverket visade.

En ond cirkel

Bilden visar en cirkel med fallande kunskapsresultat som följs av en negativ debatt, som ger frustrerade lärare, som innebär sjunkande tillit till skolan, och ytterligare fallande kunskapsresultat.

Kan det vara så att en ond cirkel har uppstått som påverkar skolans utveckling? Skolverkets generaldirektör Anna Ekström trodde det. Jag tror också det.

bild ond cirkel

Hur ska vi bryta den här onda cirkeln? Anna formulerade sig klokt. Vi måste se sanningen i vitögat för det är ingen tvekan om att vi har sjunkande resultat. Samtidigt kan vi inte låta oss nedslås utan vi måste alla bidra till att skapa tillit och lite jädraanamma för att vända resultaten. Det finns faktiskt ingen naturlag som säger att det inte går att förändra.

Den negativa debatten dödar glädjen i skolan

Förutom tillit och jädraanamma tror jag att vi behöver mer lust och glädje i skolan. Det kanske låter som en klyscha, men precis som bilden visar tror jag att frustrationen och den negativa debatten lägger sig som en våt filt över allt som är bra och som kan inspirera till förändring. Vi behöver alla hjälpas åt att lyfta på den filten.

Oseriös journalistik förstärker ond cirkel

Kanske kändes Skolverkets bild extra relevant i onsdags eftersom det var samma dag som DN publicerade en artikel av en journalist som vikarierat som lärare i Botkyrka kommun. En artikel som fått stor spridning och uppmärksamhet. Artikeln ger en bild av totalt kaos. Men det är en specifik bild av en journalists upplevelser, den är inte representativ för svenska skolan. Ändå är det den bilden som kommer sitta kvar på näthinnan. Det är klart att man måste ta tag i problem som finns på vissa skolor. Men reportaget är inte seriös och nyanserad journalistik.

Och hur påverkar ett sådant här reportage den onda cirkeln? Ja, jag är övertygad om att på den våta filten läggs en stor, tung sten.  Jag tycker att det ligger mycket i läraren Ingela Netz tankar om artikeln. Hon skriver bland annat så här:

Jag vill inte på något vis ta ifrån Petersson hans upplevelse; hans känslor av kaos, anarki och hotfulla situationer är naturligtvis precis så som han beskriver dem, men genom att ge honom ett uppslag i Sveriges största dagstidning blir hans berättelse inte en berättelse om en outbildad, oerfaren och obehörig lärarvikaries uppfattning av och om en högstadieskola under en termin, utan en journalistisk sanning om ”svensk skola”.

Positiva bilder ger kraft och inspiration

Efter reportaget i DN känns det särskilt angeläget att lyfta fram positiva bilder för att ingjuta kraft, självkänsla och inspiration. Jag tror att exempelvis SvD:s skolresa där man kan läsa om skolor som genom medvetet, engagerat och nytänkande arbete lyckas vända resultaten är viktigt för att skapa en mer positiv cirkel.

En annan bild av Botkyrka…

På Skolverkets seminarium deltog biträdande rektorn Camilla Beijmo Samuelsson i paneldiskussion. Hon arbetar på Fittjaskolan i Botkyrka, som uppmärksammats som en av Sveriges tio bästa skolor. Hon beskrev en skola med framåtanda som på olika sätt arbetar för att skapa en bra lärandemiljö och motiverade elever.  Det är också en bild av Botkyrka…

Jag vill avslutningsvis dela med mig av Botkyrkas kommundirektörs kommentar till artikeln och förvaltningens genmäle till DN.

Ps. Hur vänder vi den negativa utvecklingen i kunskapsresultaten som vi ser i mätningarna? Man brukar säga att det är i klassrummen förändringar behöver ske. Det gör vi genom ett bra ledarskap och samverkan på alla nivåer i systemet. Hela organisationen – från politiken till den enskilde läraren – behöver fokusera på elevens lärande och låta det få högsta prioritet. Det innebär exempelvis att resurser används på bra sätt, att elever får rätt stöd och ett kollegialt lärande där lärare jobbar nära varandra och tillsammans utvärderar sin egen praktik.

SKL på plats i riksdagen

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

I morse överlämnade Andreas  Schleicher från OECD en rapport till regeringen om  vad Sverige kan lära av de länder som presterar bäst i PISA 2012. Presskonferensen följdes av en öppen utfrågning i riksdagen där jag och Maria Stockhaus medverkade.

Sverige satsar mycket pengar på skolan

Andreas Schleicher sa flera intressanta saker. En handlade om pengar. OECD konstaterar att Sverige lägger mycket resurser på skolan. Schleicher sa på utfrågningen att vi inte behöver säkra mer resurser till skolan, däremot använda dem klokare.

Sverige har mindre klasser i jämförelse med andra länder, men samtidigt har vi relativt låga lärarlöner. OECD:s analys visar att de högpresterande länderna ofta har prioriterat tvärtom. Schleicher uttryckte sig så här: ”Om man har en krona mer att investera är det mest effektivt att satsa den kronan på att stärka lärarnas kvalitet och yrkets attraktivitet genom till exempel fortbildning och högre löner”. Lärartätheten i Sverige har ökat från 7,6 till 8,3 lärare per 100 elever under 2000-talet. Kanske har det varit fel att satsa på högre lärartäthet? Kanske borde vi ha prioriterat på samma sätt som flera av de högpresterande länderna gjort?  Jag har inte svaret på den frågan, men det kanske är något som behöver diskuteras inför framtida prioriteringar.

Schleicher påpekade dock att det inte handlar om generella lönehöjningar, utan att lönen bör vara differentierad och stimulera till utveckling. Karriärreformen är ett bra steg i den riktningen. Karriärreformen kan också bli ett bra verktyg för att locka de bästa lärarna till de skolor som har tuffast förutsättningar.  OECD:s analys visar nämligen att skolor i utsatta områden har lägre lärarkvalitet än skolor i gynnsamma områden.  Maria Stockhaus pekade på att här behöver vi kraftsamla. Maria tog också upp att vi behöver mer kunskap om hur vi bäst ska använda de resurser som vi lägger på skolan, och lyfte särskilt fram barn i behov av särskilt stöd.

Höga förväntningar på alla

När Schleicher fick nämna de tre viktigaste åtgärderna för att förbättra svensk skola sa han – förutom att satsa på lärarna och använda de bästa lärarna där de behövs mest – en sak till, nämligen höga förväntningar.

I högpresterande länder finns en gemensam kultur av höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Sverige ligger något under OECD-genomsnittet. Närmare 20 procent av de svenska eleverna finns på skolor där rektorerna uppfattar att lärarnas låga förväntningar påverkar eleverna lärande. Samtidigt lyfte Schleicher fram att det är vanligare i högpresterande länder än i Sverige att eleverna själva ser att de har ett eget ansvar för hur det går i skolan. Dessa resultat går nog hand i hand tror jag.

Lokal styrning kräver nationellt stöd

Jag vill lyfta fram ytterligare en av OECD:s slutsatser. Utbildningssystem som bygger på lokal styrning behöver nationellt stöd för att nå bra resultat. Det måste finnas en balans mellan kontroll och stöd för utveckling. Sverige har gått mer mot kontroll. Jag hörde för en tid sedan hur man gör inspektioner i en delstat i Kanada. Där letar inspektörerna efter tecken på kvalitet när det besöker en skola. Mycket intressant angreppssätt tycker jag.

Olika mätningar – vem kan man lita på?

I tre dagar har PISA överskuggat allt annat.  Självklart är läget bekymmersamt. Samtidigt grubblar jag över hur det kommer sig att den här nedgången inte syns vare sig i betygen eller i resultaten på de nationella proven. I tisdags fick vi en katastrofbild. Igår fick vi en bild av en positiv utveckling och bra resultat.  I samma ämnen som PISA mäter.

När betygsresultaten redovisades i september såg vi en uppgång i meritvärdet, från att varit relativt stabilt under flera år. Igår publicerade också Skolverket resultaten på de nationella proven som genomfördes i våras. Resultaten har förbättrats. Proven visar inte alls den här nedgången om man tittar på samma tidsperiod som Sveriges resultat i PISA sjunkit.

I PISA 2003 var det 17 procent av de svenska eleverna som inte klarade nivå två i matematik (motsvarande godkänt), och nu, 2012, var denna siffra 27 procent. Av de elever som genomförde PISA 2003 klarade 87 procent godkänt på nationella provet när de gick i nionde klass året därpå. 2013 var denna siffra 90 procent.

Så här många elever uppnådde kunskapskraven för godkänt provbetyg för i år:

  • I matematik närmare 90 procent.
  • I svenska 96 procent
  • I engelska närmare 97 procent.

Inte så konstigt att de flesta elever har gott självförtroende i matematik då (som ju i sig är en god sak som underlättar framtida lärande).

Nu vet vi att de nationella proven inte riktigt är jämförbara över åren. Det finns också diskussioner om likvärdigheten i rättningen – oavsett om det är lärare eller skolinspektörer som rättar. Men det finns inget som tyder på att rättningen har blivit mycket sämre nu, och därmed skulle spegla det stora tappet i PISA.

Varför olika resultat?

Vi vet också att syftet med de nationella proven är att följa upp resultaten på individnivå, inte på nationell. Men de används ändå som en temperaturmätning på det nationella läget i skolan. Jag tänker inte ge mig in i en diskussion om betygens eller nationella provens varande eller icke varande. Men problemet i det här sammanhanget är att både vi på nationell nivå och huvudmännen som ansvarar för den lokala verksamheten får olika bilder av tillståndet i skolan.

Skolverket skriver själva i sin PISA-rapport: ”De jämförande analyser som gjorts av PISA:s ramverk och de svenska kursplanerna, samt de både ramverkens konkretisering i form av nationella prov och provuppgifter visar också på en god överstämmelse”.  Jag tänker att denna skrivning betyder att resultatet för PISA borde synas i nationella uppföljningar.

Hur hänger det här ihop? Den som är väl insatt i mätningar av skolresultat kan säkert göra en analys och ge förklaringar. Det kan också ligga något i det som Skolverket lyfter fram, nämligen att PISA inte spelar någon roll för den enskilde elevens framtid, och därför kanske man inte anstränger sig på samma sätt som vid de nationella proven.

Vad ska eleven tro?

Men det är inte det som är min poäng. Jag återkommer ofta till vikten av att ha en korrekt bild av verkligheten. Annars finns en risk att vi fattar beslut på fel grunder. Men just idag tänker jag mer på elevernas och föräldrarnas perspektiv. Vad betyder egentligen det här kvittot som jag fått på att mitt barn uppnår kunskapsmålen i läroplanen?  Och i mitt huvud väcks frågor som: Vad är resultatet i svensk skola? Vad är det vi mäter och hur mäter vi?

P.S. Det sämsta som kan hända efter PISA är att alla skyller på varandra om vems fel det är. Det finns inget konstruktivt i det. Det bästa som kan hända är att vi slutar käbbla och istället arbetar tillsammans, både på nationell och på lokal nivå. Det har Sundbybergs kommun bestämt sig för att göra. På nyheterna igår fick vi se att de har tillsatt en parlamentarisk kommitté med den politiska majoriteten, oppositionen, lärare och föräldrar. Syftet är att enas och arbeta långsiktigt tillsammans med övertygelsen om att det går att förbättra resultaten. Det är rätt spår tycker jag. Och ta gärna med eleverna också så att vi får en skola som känns så relevant som möjligt för dem som den är till för.

Se inslaget på nyheterna

 

 

Författare:
Kommentarer: 1
Kategori: Uppföljning och resultat
Etiketter: , , ,

Imorgon kommer PISA!

Imorgon smäller det. PISA-resultaten publiceras och många sitter på nålar idag. PISA är den bästa mätning som finns om man vill få en bild av ett lands resultatutveckling i naturvetenskap, matematik och läsning och samtidigt jämföra sig med andra länder. Det finns ingen mätning som mäter det PISA mäter lika bra som PISA gör, skulle man kunna säga. Det är inte många som ifrågasätter det. Däremot är det fler som funderar över hur stor påverkan PISA har. Även OECD själva har analyserat frågan i rapporten ”The Policy Impact of PISA”. Utbildningssystem reformeras med hänvisning till PISA. Läroplaner ändras. Resultaten har kommit att styra den utbildningspolitiska dagordningen i världen på ett sätt som få kunde föreställa sig när undersökningen sjösattes.

Torbjörn Sandén, Åbo akademi, som talade på Skolans ledarkonvent förra veckan, tillhör en av dem som ställer sig undrande till den betydelse som PISA fått . Han menade att PISA är en ögonblicksbild av en dag i 15-åringars liv. Det är en mycket bra bild, men den säger naturligtvis inte allt. Som exempel jämförde han resultaten mellan delar i Finland. I Västra Finland mår eleverna bäst, det går bra när de slutar skolan och det är Finlands mest framgångsrika industriområden – men de har Finlands sämsta resultat i PISA. I Östra Finland är det tvärtom.

Hur det går för Sverige och övriga länder den här gången får vi veta imorgon. Det har gått rykten i Finland om att de inte längre befinner sig på topp tio i matematik. Vart ska vi då vallfärda?

Oavsett om Sverige har anledning att fira eller inte, tror jag att det är viktigt att tänka på att PISA inte ger hela bilden av ett utbildningssystem. Jag vill lyfta fram den första internationella undersökningen av vuxnas färdigheter, PIAAC, som presenterades tidigare i höstas. Sverige låg i topp! När man mäter 25-åringars kompetenser tillhör Sverige de bästa i Europa. Det var synd att denna undersökning inte fick någon större uppmärksamhet.  En av mina medarbetare visade den här bilden över hur Sverige ligger till i förhållande till EU-genomsnittet och EU:s målsättningar i allt från förskola till högre utbildning och deltagande i livslångt lärande.

Sverige och EU:s utbildningsmål för 2020

Sverige och EU:s utbildningsmål för 2020

Vi får alltså inte glömma bort att utbildningssystemet är så mycket mer än det som ryms i PISA. PISA är bra och värdefullt, men det är en fara om vi dömer ett helt utbildningssystem på grund av resultaten.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Uppföljning och resultat
Etiketter: ,

Gerver om lust att lära och rankingar

I morse (måndag 26/11) var jag på Skolans ledarkonvent och lyssnade på Richard Gerver, som jag tipsade om här på bloggen för ett tag sedan. Han infriade mina förväntningar och sa en hel del intressanta saker.

How do we get our children to feel they are living their lives and not just prepare themselves for it”, sa han bland annat. Gerver menade att en våra största utmaningar är att få eleverna att känna att de VILL lära sig i skolan för att det är roligt NU och inte för att vi vuxna säger åt dem att de har nytta av kunskapen SEN, vid provtillfället eller senare i livet. Värt att tänka på, tycker jag.

Gerver gav också en känga åt PISA som han inte tycker ger en fullständig bild av den kunskap som skolan förmedlar. Han drog upp det senaste resultatet av rankningen från Global entrepreneurship and development index, GEDI  som mäter innovation och entreprenörskap. Där ligger Sverige tvåa i världen. Hur gör vi för att inte tappa den positionen? Någon av er där ute som har någon idé?

skl logotyp