En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Riksrevisionen dömer ut riktade statsbidrag

Pengarna når inte de skolor som bäst behöver dem. Det visar Riksrevisionen i en rapport om riktade statsbidrag som publiceras idag. Slutsatsen är att systemet med specialdestinerade statsbidrag på skolområdet inte fungerar tillräckligt effektivt.

Det här är egentligen inget nytt. Det finns sedan tidigare flera rapporter från både Riksrevisionen och andra som pekar på att riktade statsbidrag lätt leder till inlåsningseffekter och att det är lätt att ”diskvalificera” sig för bidragen. Ett exempel på det är de så kallade Wärnerssonpengarna som fanns åren 2001-2006 för personalförstärkningar i skolan. Dessutom är riktade statsbidrag ofta dyra att administrera. Både för skolorna, kommunerna och staten.

Antalet riktade statsbidrag blir fler och fler

Vi på SKL brukar återkommande påpeka att det bästa är om statens bidrag till ekonomiska förstärkningar kommer i de generella statsbidragen till kommunerna. Men de riktade statsbidragen har tvärtom blivit fler och fler de senaste åren. I synnerhet på skolans område. Där finns idag runt 40 olika bidrag att söka från Skolverket.

Och fler ser det ut att blir framöver. Och det oavsett vad vi får för regering efter extravalet i mars. För Alliansens budgetmotion innehåller, precis som regeringens budgetproposition gjorde, en rad förslag i den riktningen.

Viktiga slutsatser från Riksrevisionen

Just nu jobbar riksdagens utbildningsutskott febrilt med att komma överens om det närmare innehållet i budgeten för 2015. Det är bråda tider med att få allt på plats till årsskiftet. Jag hoppas ändå att ledamöterna i utskottet tar till sig Riksrevisonens slutsatser och noga tänker igenom om fler riktade statsbidrag verkligen är det bästa sättet att åstadkomma det som man vill.

Spännande likvärdighetsindex från Lärarförbundet

Idag har Lärarförbundet presenterat sin årliga ranking Sveriges bästa skolkommun. Denna gång slog Lärarförbundet till på stort och höll prisutdelningen på Centralstationen i Stockholm. Jag var på plats och såg Vellinge få priset. Förra året var de tvåa. Grattis Vellinge!

Vellinge tar emot priset!

Vellinge tar emot priset av Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén

Rankingar kan man ju göra på olika sätt. Man kan ha en del synpunkter på att Lärarförbundet har resurser som en egen parameter i rankingen, oavsett vad skolresultatet är. Mer resurser leder som bekant inte per automatik till bättre skolresultat…

Däremot hade Lärarförbundet själva tagit fram en ny spännande parameter till grund för rankingen, nämligen ett likvärdighetsindex. Det har de gjort eftersom Skolverket ju har slopat SALSA på kommunnivå, vilket vi på SKL varit kritiska till.Med hjälp av sitt likvärdighetsindex har Lärarförbundet viktat både betygsresultat i åk 9 och andel elever godkända i alla ämnen i förhållande till elevernas bakgrund och förutsättningar.

Tillbaka på kontoret så forskade jag lite i hur Lärarförbundet tagit fram sitt likvärdighetsindex. Jag kan konstatera att indexet, enligt Lärarförbundet, har högre förklaringsvärde på kommunnivå än vad Skolverkets SALSA hade. Dessutom omfattar det, till skillnad från SALSA, även friskolorna. Detta index tror jag är början på något efterlängtat och bra, som flera av oss kanske kan utveckla och använda.

Stort intresse för socioekonomisk resursfördelning på KOMMEK

Igår deltog SKL på ett intressant seminarium om socioekonomisk resursfördelning till skolor på KOMMEK-mässan i Malmö. Det var många i publiken och en rykande åtgång på SKL:s  skrift om hur man kan göra och vad som finns att tänka på när man fördelar resurser.

Intressant exempel från Sundsvalls kommun

Innan sommaren skrev jag här på bloggen om att socioekonomisk resursfördelning kan bidra till att minska skillnader i resultat mellan skolor. Samtidigt är det inte en helt enkel fråga.

På seminariet berättade ekonomichef Ulf Fryklund från Sundsvalls kommun om hur de gjorde när de utvecklade sin resursfördelningsmodell. Dels tittade de på hur andra kommuner gör, dels fördjupade de sig i vad forskningen säger om hur elevers bakgrund påverkar deras förutsättningar att lyckas i skolan. De använde sig också av olika referensgrupper där de politiskt förtroendevalda, skolledarna och de fristående aktörerna i kommunen kunde lämna synpunkter.   

bild KOMMEK

Eva-Lena Arefäll, SKL,  Boel Vallgårda, Uppsala, Ulf Fryklund, Sundsvall och Annika Hellberg, Vallentuna diskuterar socioekonomisk resursfördelning på KOMMEK.

Sundsvall gör inte anspråk på att ha hittat den perfekta resursfördelningsmodellen – och någon sådan finns ju inte heller, det tror jag vi alla är överens om. Men de har en genomtänkt modell. Det tror jag blir det viktiga när vi nu fått ökade lagkrav på att fördela resurserna efter behov.

Om Skolinspektionen kommer på besök måste kommunen kunna visa hur de beaktar förhållandena på de olika skolorna när resurserna fördelas. Annars lär det komma kritik.

SKL svarar på frågor om skolans ekonomi

Apropå resurser och ekonomi kan jag också berätta att SKL har tagit fram en så kallad FAQ, alltså svar på vanliga frågor, om skolan och dess pengar. Vi får en hel del frågor från journalister och andra om hur mycket skolan kostar, hur kommunerna fördelar pengar, hur det här med generella och riktade statsbidrag fungerar med mera.

Jag tror att vårt material även kan komma till nytta för kommunerna, inte minst i valtider. Nu är kanske behovet extra stort att beskriva vad skolan och annan välfärd faktiskt kostar och hur den finansieras.

 

 

 

Resursfördelning kan förbättra likvärdigheten

Socioekonomisk resursfördelning kan bidra till att minska skillnader i resultat mellan skolor. Samtidigt är det inte en helt enkel fråga.

SKL har därför tagit fram en skrift om att fördela och differentiera resurserna till skolorna baserat på deras elevsammansättning. Det är en slags handbok till kommunerna. Dels beskriver vi hur man kan göra rent tekniskt när man tar fram en socioekonomisk fördelningsmodell. Dels lyfter vi fram några saker man bör tänka på, till exempel att förankra modellen ordentligt och att följa upp vad modellen leder till. Det vill säga om likvärdigheten blir bättre. För det är ju det som en socioekonomisk omfördelning syftar till.

Stort intresse hos kommunerna att utveckla resursfördelningssystemen

Min bild är att det finns ett stort intresse hos kommunerna att utveckla sina ersättningssystem så att de blir så träffsäkra och effektiva som möjligt. Vår skrift är ett bidrag till det utvecklingsarbetet. Men jag vill också poängtera att det inte är givet att det behövs en socioekonomiskfördelningsmodell överallt. En kommun där det inte finns några direkta skillnader i elevernas resultat mellan skolorna har ingen anledning att omfördela resurser mellan skolorna, i alla fall inte för att utjämna för skillnader i elevernas bakgrund. I en sån kommun lyckas ju alla skolor med sitt uppdrag.

Men i kommuner där det finns systematiska skillnader i elevsammansättningen på skolorna och där det leder till påtagliga skillnader i resultaten mellan skolorna, där kan en socioekonomisk resursfördelning vara ett sätt att öka likvärdigheten.

Skärpta lagkrav på resursfördelningen

För bara någon vecka sen beslutade riksdagen att skriva in i skollagen att kommunerna ska fördela resurserna inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Lagändringen börjar gälla redan den 1 juli i år och avser inte bara skolan utan även förskolan.

Vad är bra och dålig resursfördelning?

SKL hade rätt mycket invändningar mot lagändringen när den var ute på remiss i vintras. Bland annat ställde vi oss frågande till syftet med ändringen. I propositionen sägs att ett av syftena med den reglering som nu införs är att ge Skolinspektionen ökade möjligheter att granska hur kommunen fördelar resurser. Det här blir konstigt tycker jag. Alla verkar vara överens om att det här med resursfördelning kräver många svåra avvägningar och att det inte finns något perfekt sätt att fördela resurserna. Hur ska Skolinspektionen då kunna bedöma vad som är bra och dålig resursfördelning?

Missförstå mig inte, självklart ska resurser fördelas efter behov. Det gäller inte bara i skolan utan i hela välfärdssektorn. Men så är det redan, det ligger liksom i själva uppdraget. När det gäller skolan har vi en likvärdighetsprincip som säger att skolan ska vara kompenserande och uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar.  Därför tycker vi det är överflödigt att skriva som man nu gör i skollagen. Det finns som sagt redan en skyldighet att fördela resurserna till skolorna efter behov.

Staten borde städa framför egen dörr först

En annan invändning som vi hade var att utjämningssystemet mellan kommuner, som staten ansvarar för, inte tar hänsyn till skillnader i behov. Men nu åläggs alltså kommunerna i lag att göra det. Vilket får mig att tänka på att det alltid är klokt att städa framför egen dörr innan man har synpunkter på hur andra ska göra.

Kommunerna måste kunna visa en medveten och strategisk resursfördelning  

Nåväl, nu blir det en lagändring. Vi får se hur Skolinspektionens granskning av kommuneras sätt att fördela resurserna kommer att utveckla sig. Jag kan tänka mig att det viktiga blir att visa hur man beaktat skillnader i elevernas förutsättningar i sin resursfördelning. Och att man får bakläxa om man inte har en medveten och strategisk resursfördelning. Jag hoppas bara att inspektionen inte stannar vid att rikta kritik utan också lyfter fram goda exempel på fördelningsmodeller som verkligen funkar och leder till bättre resultat och minskade skillnader mellan skolorna. Precis som inspektionen gjorde i den rapport som de publicerade i början av 2014.

Smartare bidrag, tack!

”Små orter har inte råd att söka bidragen” är rubriken på en artikel i dagens DN. Den syftar på Skolverkets rapport om vilka kommuner som söker de riktade statsbidragen för regeringens utvecklingssatsningar. Närmare bestämt totalt 22,3 olika bidrag i genomsnitt per år.

Det är bra att den här frågan blir diskuterad. Precis som Skolverket skriver i sin analys finns det flera anledningar till att ett antal kommuner inte tar del av bidragen i någon större utsträckning. En självklar förklaring är naturligtvis att alla kanske inte har behov av alla bidragen som finns. Som skolchefen Ylva Åkerberg i Skinnskatteberg, säger i artikeln:

–Tidigare deltog vi i en hel del utvecklingsprojekt men det gav inte det resultat vi önskade. I stället har vi fått prioritera och satsa på en fråga i taget.

Inget tydligt samband mellan resultat och bidrag

På listan över de kommuner som ansökt om minst antal statsbidrag finns till exempel Norbergs kommun. De har förbättrat sina resultat och är på plats 15 av landets kommuner i årets Öppna Jämförelser för grundskolan. Sambandet mellan resultat och statsbidrag är alltså inte givet.

För en del, framförallt mindre, kommuner kan det vara svårt både att administrativt hantera bidragen och att sätta av de egna medel som krävs. Listan över de kommuner som deltar i satsningarna och de som inte gör det, talar för sig själv. Även om det naturligtvis finns undantag, som Lerums kommun som lyfts fram i artikeln.

Skolverkets analys visar att de statliga satsningarna inte är fullt ut anpassade för alla kommuner. Staten behöver göra om och göra rätt. Skolverket säger att de ska se över om de ska ändra sitt sätt att arbeta. Det är bra. Verket menar att det kan krävas riktade insatser för de kommuner som har ett behov av satsningarna men som ändå inte deltar.

Utgå från kommunernas behov

Det bästa vore om regering och Skolverket gör upp med huvudmännen i förväg utifrån de lokala behoven. SKL:s förslag om regelbundna samtal med staten om läget i skolan skulle här få en viktig funktion. De samtalen har länge saknats.

En gemensam bild och ett ökat samarbete med staten ger oss som är ansvariga för skolan bättre möjligheter till ett långsiktigt och strategiskt utvecklingsarbete. Skolverkets rapport är ett alldeles lysande exempel på en fråga där samarbete borde vara en självklarhet.

SKL på plats i riksdagen

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

På plats i riksdagen tillsammans med Andreas Schleicher, OECD, Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning och Tomas Tobé, ordförande i Utbildningsutskottet

I morse överlämnade Andreas  Schleicher från OECD en rapport till regeringen om  vad Sverige kan lära av de länder som presterar bäst i PISA 2012. Presskonferensen följdes av en öppen utfrågning i riksdagen där jag och Maria Stockhaus medverkade.

Sverige satsar mycket pengar på skolan

Andreas Schleicher sa flera intressanta saker. En handlade om pengar. OECD konstaterar att Sverige lägger mycket resurser på skolan. Schleicher sa på utfrågningen att vi inte behöver säkra mer resurser till skolan, däremot använda dem klokare.

Sverige har mindre klasser i jämförelse med andra länder, men samtidigt har vi relativt låga lärarlöner. OECD:s analys visar att de högpresterande länderna ofta har prioriterat tvärtom. Schleicher uttryckte sig så här: ”Om man har en krona mer att investera är det mest effektivt att satsa den kronan på att stärka lärarnas kvalitet och yrkets attraktivitet genom till exempel fortbildning och högre löner”. Lärartätheten i Sverige har ökat från 7,6 till 8,3 lärare per 100 elever under 2000-talet. Kanske har det varit fel att satsa på högre lärartäthet? Kanske borde vi ha prioriterat på samma sätt som flera av de högpresterande länderna gjort?  Jag har inte svaret på den frågan, men det kanske är något som behöver diskuteras inför framtida prioriteringar.

Schleicher påpekade dock att det inte handlar om generella lönehöjningar, utan att lönen bör vara differentierad och stimulera till utveckling. Karriärreformen är ett bra steg i den riktningen. Karriärreformen kan också bli ett bra verktyg för att locka de bästa lärarna till de skolor som har tuffast förutsättningar.  OECD:s analys visar nämligen att skolor i utsatta områden har lägre lärarkvalitet än skolor i gynnsamma områden.  Maria Stockhaus pekade på att här behöver vi kraftsamla. Maria tog också upp att vi behöver mer kunskap om hur vi bäst ska använda de resurser som vi lägger på skolan, och lyfte särskilt fram barn i behov av särskilt stöd.

Höga förväntningar på alla

När Schleicher fick nämna de tre viktigaste åtgärderna för att förbättra svensk skola sa han – förutom att satsa på lärarna och använda de bästa lärarna där de behövs mest – en sak till, nämligen höga förväntningar.

I högpresterande länder finns en gemensam kultur av höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Sverige ligger något under OECD-genomsnittet. Närmare 20 procent av de svenska eleverna finns på skolor där rektorerna uppfattar att lärarnas låga förväntningar påverkar eleverna lärande. Samtidigt lyfte Schleicher fram att det är vanligare i högpresterande länder än i Sverige att eleverna själva ser att de har ett eget ansvar för hur det går i skolan. Dessa resultat går nog hand i hand tror jag.

Lokal styrning kräver nationellt stöd

Jag vill lyfta fram ytterligare en av OECD:s slutsatser. Utbildningssystem som bygger på lokal styrning behöver nationellt stöd för att nå bra resultat. Det måste finnas en balans mellan kontroll och stöd för utveckling. Sverige har gått mer mot kontroll. Jag hörde för en tid sedan hur man gör inspektioner i en delstat i Kanada. Där letar inspektörerna efter tecken på kvalitet när det besöker en skola. Mycket intressant angreppssätt tycker jag.

LR:s rapport väcker fler frågor än svar

Idag är det  Skolans dag. En dag då vi gemensamt skulle kunna kraftsamla för att lyfta fram allt som är bra i skolan. Att få elever, lärare och rektorer att känna sig stolta och fulla av självförtroende och engagemang över sin verksamhet och sitt uppdrag.  Men som ett brev på posten publicerar LR istället en rapport som inte bara är dyster, utan också väcker fler frågor än svar.

LR konstaterar att likvärdigheten i svensk skola minskar. Det stämmer. Skillnaden mellan skolor har ökat. Den har fördubblats  och förklarar närmare tjugo procent av den totala variationen i resultat. Skillnader mellan kommunerna förklarar bara drygt tre procent. Märkligt nog utelämnar LR att skriva att närmare 80 procent av skillnaderna i resultat förklaras av skillnader inom samma skola. Det är viktigt att ha hela den bilden framför sig när vi pratar om en likvärdig skola.

Jag saknar också ett resonemang om hur staten skulle vara bättre på att garantera likvärdigheten än kommunerna.  Statskontorets rapport – som LR behöver läsa lite noggrannare – visar ju att skillnaderna mellan kommunernas resurstilldelning till skolorna är mindre idag än innan kommunaliseringen. Skillnaderna var alltså större när skolan var statlig. Och den största delen av skillnaderna förklaras av strukturella faktorer som befolkningstäthet.

Ett problem i den här diskussionen är också att man talar om skolan som om den vore en ö, isolerad från ett samhälle som ser helt annorlunda ut jämfört med för 25 år sedan. Sverige är inte längre lika homogent och det ställer andra krav på skolan.  Jag saknar en analys som visar hur staten skulle vara bättre på att hantera det än kommunerna.

LR hänvisar till SKL:s positionspapper där vi skriver att ”lokala variationer är en garant för likvärdighet”. Ja, eftersom Sverige ser olika ut, så kan vi inte göra på samma sätt överallt. Likvärdigt betyder inte likadant. Skolverket var tydliga förra veckan när de konstaterade att det inte finns någon universalmodell för resursfördelning som fungerar effektivt i alla kommuner. Tvärtom sa de ordagrant att det ”optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”. LR ropar på nationell finansiering, men lyckas inte förklara hur det ska gå till. Jag blir ännu mer konfunderad när LR ställde sig kritiska till de siffror som nyligen visade att lärartätheten var lägst i de socioekonomiskt starka kommunerna där eleverna når högst resultat. Hur ska då en nationell elevpeng se ut som tar hänsyn till socioekonomiska förutsättningar? Jag får inte ihop resonemanget.

En slutsats i rapporten att är lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra om undervisningssituationen anpassas på ett optimalt sätt, t.ex. om det ska vara undervisning i halvklass eller särskilda undervisningsgrupper. Självklart ska lärarnas professionella bedömning vara ett viktigt underlag när beslut om resursfördelning fattas. Men jag skulle vilja veta mer om hur LR tänker sig att ett sådant system skulle gå till? Ska notan skickas till staten?

En annan sak som slår mig när jag läser rapporten är att det finns ingen forskning och inga studier som kan visa att de försämrade studieresultaten beror på kommunaliseringen.  Bara för att man säger samma sak flera gånger blir det inte mer sant. I det sammanhanget vet jag inte riktigt hur jag ska tolka LR:s rop efter ytterligare en utredning av kommunaliseringen – innan den utredning som pågår ens har presenterats?

Det vi säkert vet är att stora administrativa reformer inte är bra om man vill utveckla och förbättra ett skolsystem på Sveriges nivå. Det är inte det som gör skillnad. McKinseys analys ”How the world’s most improved school systems keep getting better” är ett intressant lästips. Låt skolan få arbetsro och kraftsamla istället på det som vi vet har betydelse för elevernas resultat. Nästa år på Skolans dag hoppas jag att allt ljus hamnar på lärare, elever och rektorer.

Läs SKL:s webbkommentar

Spiken i kistan för statlig skola

Igår publicerades Skolverkets studie om kommunernas resursfördelning till skolan. En intressant läsning som borde betyda spiken i kistan för alla som ropar efter förstatligande av skolan. Skolverket konstaterar att det finns ingen universalmodell för resursfördelning som passar överallt. Tvärtom skriver Skolverket själva:

”Det optimala sättet att fördela resurser på, med avseende på likvärdighet och studieresultat, formas av kommunen själv”

Egentligen är det konstigt att man kan tro att det finns en modell som passar i alla kommuner, oavsett socioekonomiska förutsättningar och strukturella förhållanden. Det går inte att hitta ett system som är det mest effektiva för alla. Och hur skulle staten kunna göra detta bättre än kommunerna?

Kommunerna fördelar resurser efter elevernas bakgrund – men det behövs mer

En viktig slutsats i studien är att kommunerna alltmer fördelar resurser efter elevernas socioekonomiska bakgrund. Segregerade kommuner anpassar resurserna i större utsträckning än mindre segregerade. Jag är glad att Skolverket delar min bild av att det både finns en ökad medvetenhet och en vilja i kommunerna att anpassa resursfördelningen för att öka likvärdighet och måluppfyllelse.

Även om utvecklingen är positiv behöver kommunerna bli ännu bättre och noga följa upp effekterna av resursfördelningen. Jag håller med.  Hur används de extra resurserna som fördelas? Kan vi se några resultat?

Gårdagens tydliga budskap visar ännu en gång att kopplingen mellan resurser och resultat är komplex och förtjänar en klok och verklighetsnära diskussion. Jag hoppas att Skolverkets rapport nyanserar debatten om skolans resursfördelning.

Läs SKL:s webbkommentar

Staten satsade inte mer på skolan

Igår presenterade Statskontoret rapporten ”Resurserna i skolan” som tagits fram på uppdrag av Utredningen om skolans kommunalisering. Rapporten är ett intressant och viktigt inspel till utredningen. Här är några av slutsatserna:

  • Kostnaderna per elev i grundskolan ligger på samma nivå idag som i början av   90-talet. Det har alltså inte skett några stora förändringar vad gäller resursfördelningen per elev i skolan efter kommunaliseringen.
  • Analysen visar att spridningen mellan kommuner i resurser till grundskolan har minskat något efter kommunaliseringen och att spridningen i lärartäthet mellan kommuner var högre på 80-talet.

Statskontorets analys slår därmed hål på myten att det var bättre förr. Skolan hade inte mer pengar när staten var huvudman och skillnaderna mellan kommunerna var till och med större.

Likvärdigheten minskar

Trenden sedan mitten av 1990-talet är att spridningen mellan skolors resultat ökat. I sitt pressmeddelande lyfter Statskontoret även fram att spridningen mellan kommuner ökat, dock i mindre utsträckning. Men vi ska ha i minnet att den absolut största variationen av resultat finns mellan eleverna inom samma skola. Skillnaden i resultat mellan kommuner står bara för två procent av den totala resultatvariationen.

Det kompensatoriska uppdraget har blivit svårare

För eleven innebär det att betydelsen av vilken skola den går i ökat. Statskontoret drar slutsatsen att kommunerna i större utsträckning borde fördela resurser utifrån elevernas skilda behov och förutsättningar. Däremot kan man inte säga något om hur en optimal resursfördelningsmodell ser ut, och om resursfördelningen var mer kompensatorisk innan kommunaliseringen. Och det är väl det som är kruxet. Det är ingen enkel fråga. Visste vi det skulle vi ha en sådan modell.

Statskontoret skriver också att det är möjligt att kommunernas kompensatoriska uppdrag har blivit svårare över tiden, på grund av den ökade segregeringen mellan skolor. Bakom den ligger faktorer som kommunerna endast i begränsad utsträckning rår över, som en ökad boendesegregation och det fria skolvalet. Jag håller med om det. Den minskade likvärdigheten kan inte bara vara skolans ansvar.

Flera exempel på kompensatorisk resurstilldelning

I gårdagens debatt ”Världens bästa skitskola” , i Kunskapskanalen så kunde vi se hur Norrköping har hittat en resursfördelningsmodell som passar för dem. Jag tror inte att det finns en enda modell som är rätt för alla. Kommuner och skolor har olika behov och förutsättningar. Däremot tror jag att vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Både Skolverket och Skolinspektionen kommer att lyfta fram flera exempel på resursfördelningsmodeller i rapporter som publiceras inom kort. Jag hoppas att det blir en bra utgångspunkt för ett fortsatt arbete.

Både tröttsamt och upplyftande

Du som läste Dagens nyheter i morse (26/3) möttes av samma sak som jag: å ena sidan en tröttsam debattartikel och å andra sidan en riktig bra nyhetsartikel om skolan.

Jag börjar med det positiva: DN:s första artikel i en serie av artiklar om skolan slog hål på myten om att skolans problem är en resursfråga.  DN visar att kommunerna satsar rekordmycket på skolan: mellan 2000 och 2011 har kommunerna ökat resurserna med 31 procent per elev!

DN visar också att familjebakgrund och socioekonomisk bakgrund är det som spelar roll. Detta måste skolan kompensera för. Det är den stora utmaningen. Och i en av artiklarna citeras svenskläraren Lena Eriksson som sätter huvudet på spiken:

”Det stora problemet i skolans värld är inte de elever som behöver extra stöd. – – – Det stora problemet är elever som har tappat motivationen och som inte vill”.

Hur skolan motiverar eleverna är också temat på årets Öppna jämförelser för grundskolan, som vi släpper den 10 april. Kolla gärna på vårt webbsända seminarium då!

Det mindre upplyftande var den artikel på DN Debatt, signerad av mycket brokig skara personer, som förespråkade ett förstatligande av skolan. Du har hört argumentationen förr: Endast genom ett förstatligande av skolan kan vi nå en likvärdig skola. Men på vilket sätt detta skulle gå till får vi – som vanligt – inget svar på. Artikelförfattarna skriver att:

”Det måste vara raka rör mellan staten, som garanterar den nationellt likvärdiga skolan, och dem som har ansvaret för att utföra det hela, nämligen rektorer och lärare.”

Då vill jag bara påminna om att det även med ett statligt huvudmannaskap skulle behövas en mellannivå. Förut, under det statliga huvudmannaskapet, fanns länskolnämnderna. Dessutom fanns Statens personalnämnd, Skolöverstyrelsen och Statens avtalsverk. Vi som var med då minns hur oerhört stelbent styrningen av skolan var.

Debattörerna skriver också:

”Skolan behöver ett klart statligt ansvar som ger lärarna och skolorna stor frihet att agera inom de ramar och regleringar som ges.”

Har debattörerna tittat på Arbetsförmedlingen? Eller Försäkringskassan? Eller polisen? Det är statliga verksamheter som finns lokalt och är det något dessa verksamheter präglas av så är det central detaljstyrning. Vad får debattörerna att tro att inte skolan skulle detaljstyras på samma sätt under ett statligt huvudmannaskap?

Sida 1 av 212
skl logotyp