En blogg från SKL

SKL:s skolblogg

Alla elever ska lyckas. Alla skolor ska vara bra skolor.

Ekonomirapport pekar på smartare styrning av skolan

Idag kom SKL:s ekonomirapport. Den visar att kommuner, landsting och regioner står inför omfattande utmaningar. De kommande åren ökar andelen elever kraftigt och nära tusen nya förskolor och skolor behöver byggas. Samtidigt väntas skatteintäkterna minska på grund av en ökande andel äldre och icke arbetande befolkning.

Det är såklart i grunden bra att det föds många barn och att vi blir allt fler invånare i Sverige. Men det går inte att blunda för att det också kräver att vi använder de resurser som vi lägger på förskolan och skolan, liksom all annan välfärd, på bästa tänkbara sätt. Till exempel genom en smartare styrning av skolan. En styrning fri från exempelvis resursslukande riktade statsbidrag och detaljregleringar som stjäl energi och tid från själva undervisningen.

Riktade statsbidrag hämmar

Ett kapitel i rapporten belyser hur just de många riktade statsbidragen stökar till det och hämmar effektiviseringar. Här finns flera slående exempel där bidragen aviseras eller beslutas alltför sent och där sen villkoren för bidragen ändras över tid. Det skapar osäkerhet, det kostar pengar och istället för långsiktigt blir det kortsiktigt.

Staten måste istället lita på att huvudmännen tar sitt ansvar att säkra en god välfärd utifrån de förutsättningar och behov som finns lokalt. Eftersom olika kommuner har olika behov behöver statens bidrag i första hand vara generella. Men utvecklingen går åt motsatt håll – under de senaste sju åren har de riktade bidragen till kommunerna ökat med cirka 60 procent i fasta priser medan de generella, realt sett, är kvar på ungefär samma nivå.

Ta vara på digitaliseringens möjligheteter

Den demografiska utvecklingen i kombination med stora pensionsavgångar för lärare bidrar till ett omfattande rekryteringsbehov framöver. I december kommer vi i Öppna jämförelser – Grundskola att visa att det handlar om så många lärare att det inte räcker att enbart utbilda fler. Vi måste även hitta nya sätt att organisera och arbeta i skolan.

Jag vill särskilt betona digitaliseringen stora möjligheter för skolan. Skolan ska vara relevant. Barn, ungdomar och vuxna använder i sin vardag telefoner, ”paddor” eller datorer, och då måste man göra det även i skolan. Men det handlar också om att utveckla själva undervisningen och om ökad samverkan – till exempel i form av distans- och fjärrundervisning. Och nej, det handlar inte om att ersätta lärare med datorer. Utan om att jobba ännu smartare för att utforma lärandemiljöer där alla elever lyckas och där personalen räcker till och mår bra.

Som alltid behöver politik och verksamhet samarbeta för att utveckla välfärden. Därför har SKL föreslagit ett samarbetande råd där regeringen och huvudmännen gemensamt diskuterar och formar nya förslag och nödvändiga förändringar för skolan.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Styrning med oönskade konsekvenser

Frågan om statens och kommunernas ansvar för skolan är kanske mer aktuell än någonsin i kölvattnet av Skolkommissionens rapport. När jag nu summerar de diskussioner jag hört i Almedalen tänker jag på en intressant debattartikel av Gunnar Iselau som publicerades i Svenska Dagbladet för några veckor sedan under rubriken ”Staten gör kommuner passiva”.

Iselau skriver att ”Aldrig har olika utbildningsministrar initierat så många insatser till så stor kostnad som haft så liten effekt på lärandet som de senaste 20 åren”. Han pekar i artikeln på att både Skolverket och Riksrevisionen har visat att mer statlig inblandning leder till mer passiva och bidragsberoende kommuner. Iselau menar att staten måste sluta ta över huvudmännens ansvar för skolans kvalitet. Han vill också att Skolinspektionen siktar högre än i nuläget och erbjuder kommunerna det stöd som behövs.

Isealu har flera poänger. Dagens styrning av skolan medför oönskade konsekvenser även om syftet är gott.  Här kommer några reflektioner att ta med sig till hängmattan i sommar:

-Som statens styrning fungerar nu finns en risk att kraften för utveckling försvinner. Är det någon idé att ta initiativ när det väntar ett antal statliga insatser runt hörnet? Och även om man tar egna initiativ försvårar ständiga statliga åtgärder möjligheterna till långsiktighet. De styr även kommunernas utvecklingsarbete som behöver utgå från de behov som finns lokalt istället för att planeras efter 60 riktade statsbidrag.

-Utvecklingsarbetet med utgångspunkt från de riktade statsbidragen blir för kortsiktigt och är inom för många områden, samtidigt. Utvecklingsarbete måste fokusera på högst ett par områden och vara långsiktiga.

-Den automatiska frågan är ofta ”Vad ska staten/regeringen göra?” Jag skulle önska att det var mer fokus på vad var och en kunde göra bättre utifrån sitt eget ansvar och sin roll. Hur tar staten ansvar för det som staten ansvarar för, t.ex. lärarutbildningen och stöd till huvudmännen? Vad kan huvudmännen göra bättre? Rektorerna? Lärarna?

-Denna väntan och förväntan på att någon annan ska göra något finns i hela systemet. Anna Ekström sa till exempel på ett seminarium här i Almedalen att vi måste bort från en situation där lärarna ska ”få” kompetensutveckling, stöd  etcetera. Läraryrket behöver bli en profession som tar ansvar och skapar sin egen utveckling. Huvudmännen ska självklart skapa förutsättningar, men om det blir för centralt styrt riskerar man att missa goda initiativ.

-Man får lätt intrycket när man läser Iselaus artikel att huvudmännen är helt passiva. Det stämmer naturligtvis inte. Även om den statliga styrningen innebär att man rundar huvudmännen och det är problematiskt med alla riktade statsbidrag,  så ser vi att kommunerna i allra högsta grad driver utvecklingsarbete och hanterar utmaningar här och nu. Tänk vad som skulle kunna uppnås med gemensamt ansvarstagande och samarbete mellan stat och huvudmän.

För att få en skolutveckling som ger bestående effekt krävs utveckling ”inifrån”. Hur förändringar ska se ut behöver komma från professionen själv. Ansvar och mandat behöver hänga ihop på alla nivåer där alla ska kunna utveckla det som man själv ansvarar för – professionen, rektorerna och huvudmännen.

Trevlig sommar,

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

Författare:
Kommentarer: 1
Kategori: Ledning och styrning
Etiketter: , ,

Kloka ord om reformer och statsbidrag

Statssekreterare Erik Nilsson skriver idag ett klokt inlägg på Facebook. Inlägget handlar om behovet av att ta hänsyn till lokala förutsättningar och vikten av dialog med huvudmän och skolor innan beslut om reformer fattas.  Han skriver också om kortsiktigheten med alla riktade statsbidrag. Orden bottnar i den kritik mot staten som han möter ute i landets olika kommuner och skolor.

Jag själv fastnade för dessa rader som borde vara en självklarhet i en bra nationell styrning:

En tanke vore att för varje beslut som fattas i regering och riksdag verkligen tänka igenom en implementeringskedja. Vad händer på nästa systemnivå om vi fattar detta beslut? Hur ska det få genomslag? När kan det ge effekt längst ut? Och ibland bara: funkar detta i verkligheten?”

Det är precis dessa frågor SKL driver och arbetar för. Jag hoppas att statssekreterarens ord blir till verkstad.  Trevlig helgläsning!

erik Nilsson

Grundlösa anklagelser om lönepengar som fryser inne

Gårdagens uppgifter i olika medier om att statliga pengar för lärares lönelyft och karriärtjänster inte blir utnyttjade av kommunerna var en riktig tidningsanka. Här verkar både statliga tjänstemän, politiker, fackliga företrädare och journalister varit så heta på gröten att de helt missat att kolla fakta. Faktum är att kommunerna har fram till den 1 november på sig att rekvirera bidraget.

I budgetpropositionen, som presenterades i förrgår, finns en budgetteknisk prognos där det bedöms att inte hela det statsbidrag som finns för att höja lärares löner kommer att gå åt i år.

Både fackförbund och regeringen har varit snabba att utifrån denna tekniska prognos svartmåla och misskreditera kommunerna. Skandal! ropar Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand i sin krönika. Och både Helene Hellmark Knutsson och Gustav Fridolin, ansvariga ministrar för statsbidraget, mer än antyder att kommunerna är oansvariga och dåliga arbetsgivare.

Jag blir förbluffad, ja oroad, över att det dras så stora växlar på en budgetteknisk siffra. Som presenteras långt innan vi faktiskt vet hur det verkliga utfallet blir. Allra mest orolig är jag över att de båda ministrarna är så snabba med att underkänna genomförandet av regeringens egen reform. Detta i exakt samma stund som det pågår ett intensivt arbete i kommunerna och på skolorna med att just – genomföra reformen. Så, vad är skandalen?

Fakta som inte kom fram

Här är några fakta, som jag tror sätter frågan i ett annat ljus:

För det första ska statsbidraget inte ansökas om utan rekvireras. Det vill säga kommuner och fristående huvudmän ska begära att få bidraget utbetalt. När de gör så måste de redovisa en rad detaljerade uppgifter om vilka lärare som får höjd lön med stöd av statsbidraget. Exempel på uppgifter som ska redovisas är vilken lärarkategori som läraren tillhör, tjänstgöringsgrad, aktuell lön inklusive statsbidraget samt vilket datum som läraren fick sin statsbidragsfinansierade löneökning. Titta gärna i Skolverkets föreskrifter om allt som måste redovisas för att man ska kunna få bidraget.

Processen med att avgöra vilka lärare som får löneökning med stöd av statsbidraget måste vara helt klar för att dessa uppgifter ska kunna redovisas. Och det arbetet pågår som sagt fortfarande i kommunerna. Vi är bara en månad in på höstterminen!

Statsbidraget är omgärdat av ett detaljerat regelverk om hur pengarna får användas och inte, ett regelverk som regeringen dessutom gjorde ändringar i mitt under sommaren. Hur löneökningarna med stöd av statsbidraget ska fördelas innebär också en ny process, och att det behöver göras en översyn av löner och prestationer vid en helt annan tid på året än då ordinarie löneöversyn görs. Allt detta behöver förstås ta tid om det ska göras korrekt.

Jag blir snarare förvånad över att det överhuvudtaget finns kommuner som har hunnit skicka in sina rekvisitioner bara fem dagar efter att det blev möjligt att göra så den 15 september. Det är som sagt mycket som ska göras och redovisas.

Kommuner – och fristående huvudmän – har fram till den 1 november på sig att be om att få sina bidrag utbetalda. Vi på SKL har inte fått några signaler om att det finns kommuner som inte tänker använda sig av möjligheten att med stöd av statsbidraget höja skickliga lärares löner. Jag kommer såklart bli bekymrad om det visar sig att det finns det. Men låt oss ta den diskussionen då.

Statsbidraget lämnas för ett år i sänder

Jag vill också passa på att ta upp detta med tidsbegränsade eller permanenta löneökningar med stöd av statsbidraget.

Statsbidraget lämnas för ett år i sänder i den mån det finns tillgång på medel. Exakt så står det i regeringens egen förordning om statsbidraget. Det må så vara att regeringen anser sig ha fått utfästelser från oppositionen om att pengarna ska finnas kvar även om det blir ett regeringsskifte. Men faktum är att pengarna inte kan betraktas som permanenta så länge de kommer i den form som de gör idag.

Jag tycker det är positivt att nuvarande regering aviserat att detta är en långsiktig satsning som på sikt tillförs det generella statsbidraget. Och jag är den första att uttrycka uppskattning för de kommuner som redan nu gör detta till en långsiktig satsning trots ovissheten kring den framtida finansieringen.

Däremot tycker jag det är både allvarligt och olyckligt när ministrar skuldbelägger kommuner och andra skolhuvudmän som inte i dagsläget permanentar löneökningarna. Om vi centrala aktörer på riktigt menar att samla oss på nationell nivå för en bättre skola, kan vi inte samtidigt kosta på oss uttalanden som påvisar den här graden av bristande tillit. Det kan finnas olika orsaker till att välja tidsbegränsade tillägg, utan att det för den skull ska misstänkas illvilja eller ond tanke bakom arbetsgivarens beslut.

Det behövs mer av tillit

Jag är djupt bekymrad över den ständiga svartmålningen av skolan. Det tjänar varken eleverna eller lärarna på. Det vi behöver mer av är tillit och förtroende för och i skolan. I hela välfärden faktiskt. Det är just därför som regeringen nyligen tillsatt Tillitsdelegationen, som ska arbeta för ökad tillit i styrningen av den offentliga sektorn.

Jag och många med mig välkomnar det här initiativet av regeringen och ser fram emot att diskutera hur vi olika aktörer i välfärden kan hitta vägar mot en mer förtroendebaserad styrning av de offentligt finansierade verksamheterna. Det är något helt annat än att dra förhastade slutsatser och sedan svartmåla kommuner och andra som levererar välfärdstjänsterna.

Per-Arne Andersson

Avdelningschef

 

Författare:
Kommentarer: 10
Kategori: Okategoriserade
Etiketter: , , ,

Statens bidrag för skolan fördelas ojämnt

Statens bidrag för skolan fördelas ojämnt visar Skolverket i en ny rapport. Skolverket fångar problematiken med de riktade statsbidragen på ett träffsäkert sätt. Så här säger Skolverket till TT:

”Syftet är inte att alla kommuner ska delta i alla satsningar. Men villkoren sätter käppar i hjulen för en del,  enligt Johanna Freed, tillförordnad enhetschef vid Skolverket. Det handlar inte om ointresse eller okunskap. Huvudmännen känner till bidragen. Men det är ett problem om anledningar som medfinansiering eller osäkerhet om hur länge satsningens ska pågå, skapar hinder. Just villkoret att själv satsa pengar i ett projekt är det vanligaste hindret, enligt Skolverkets undersökning. Skolverket föreslår därför mindre detaljstyrning och mer dialog med kommunerna.”

Korrekt analys och bra förslag från Skolverket. Jag hoppas att regering och riksdag – nu med både Skolverkets och Riksrevisionens rapporter som underlag – snarast ser över utformningen av de riktade statsbidragen. De behöver nämligen både bli mer långsiktiga, flexibla och enkla att hantera.

Anna Ekström sa en klok sak på SKL:s Skolriksdag i april: ”Statsbidragen behöver bli mer av sjöar att ösa ur istället för strålar att fånga”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

SKL arrangerade ett seminarium om riktade statsbidrag på riksdagen nu i vår. Här kan du bland annat läsa om vad Lågstadielöftet konkret innebär för Sala kommun.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Resurser och resursfördelning
Etiketter:

SKL om riktade statsbidrag i Riksdagen idag

I morse arrangerade SKL ett frukostseminarium i Riksdagen för att diskutera de riktade statsbidragen inom skolan. På seminariet medverkade jag, JuneAnn Wincent, skolchef i Sala kommun och Anna Weinholt från Riksrevisionen.

Riksrevisionen inledde och berättade om sin rapport från december. Även om de olika satsningarna är bra och har ett gott syfte, verkade åhörarna på seminariet dela Riksrevisionens slutsats att de riktade statsbidragen inte fungerar effektivt och att pengarna inte når de skolor som bäst behöver dem. Statsbidragen kräver mycket administration och passar inte alltid in i pågående utvecklingsarbete. En del har också krav på medfinansiering.

JuneAnn Wincent, från Sala kommun illustrerade problemen på ett bra sätt. Hon nämnde till exempel statsbidraget för att öka bemanningen inom elevhälsan, personalgrupper som är svåra att rekrytera. Det är inte lätt för en liten huvudman (och kanske inte heller för större) att klara den motprestation som krävs, varken administrativt, ekonomiskt eller att helt enkelt hitta ytterligare rätt person på så kort tid som ett par-tre månader. Man kanske skulle ha behövt året ut för att kunna hitta den bästa lösningen för verksamheten. Syftet måste vara att göra insatser som gagnar eleverna. 

Några få procent av de totala kostnaderna för skolan

Ett annat talande exempel är regeringens satsning på två miljarder för ökad lärartäthet bland yngre elever. En satsning med gott syfte som uppskattas av allmänheten och de fackliga organisationerna. Två miljarder låter som väldigt mycket pengar. Men när JuneAnn Wincent räknar ut vad det innebär för Sala kommun, som är en mellanstor kommun, handlar det om fyra miljoner kronor. Det innebär åtta lärartjänster. I Sala finns tolv skolor med sju rektorer. Det räcker alltså inte till en lärare på varje skola.

Här ser vi problematiken i ett nötskal. Det finns ungefär uppåt fyrtio stycken riktade statsbidrag för skolan. Fast de utgör enbart några få procent av de totala kostnaderna för skolan. Bilden som ges i debatten är dock en helt annan. En bild som också skapar orimliga förväntningar hos allmänhet, föräldrar och lärare om vad dessa pengar innebär.

Tid, flexibilitet och fördelning

Även om jag helst vill se generella statsbidrag av alla skäl som nämns ovan, så ser vi inga tecken på att riktade statsbidrag kommer att minska. En central fråga handlar därför om att få dessa att fungera bättre. På seminariet pekade jag på tre lösningar:

– Tid. De riktade statsbidragen behöver vara långsiktiga. Och de kan inte införas med hur kort varsel som helst. Utveckling tar tid.

– Flexibilitet. Om bidragen är mer flexibla och ligger under längre tid kan man gå in i en satsning när det passar. Till exempel har vi ett bekymmer idag när det gäller läslyftet, som är en viktig satsning. Den kom lite tidigt, och en del lärare måste därför sluta i matematiklyftet för att kunna vara med i läslyftet. Flexibilitet handlar också om att olika huvudmän och skolor måste kunna få använda pengarna till olika saker. En del kanske behöver anställa fler personer medan andra kan behöva satsa på kompetensutveckling av den personal som redan finns.

– Fördelning. Precis som alla kommuner ska fördela resurser efter socioekonomiska behov, borde staten också göra det, dvs. sätta kriterier för hur medlen fördelas. Som läget är nu menar Riksrevisionen att de riktade statsbidragen snarare minskar likvärdigheten och förstärker skillnader mellan kommuner och skolor.

Alla vill väl. Det är klart att både stat och huvudmän vill att satsningar ska landa rätt och göra skillnad för eleverna. Jag är därför övertygad om att vi kan hitta gemensamma lösningar för hur de riktade statsbidragen ska utformas och se ut. Den engagerade diskussionen på Riksdagen idag är ett gott tecken.

Anna Weinholt, JuneAnn Wincent och jag på SKL:s seminarium på Riksdagen

 

 

 

Riksrevisionen dömer ut riktade statsbidrag

Pengarna når inte de skolor som bäst behöver dem. Det visar Riksrevisionen i en rapport om riktade statsbidrag som publiceras idag. Slutsatsen är att systemet med specialdestinerade statsbidrag på skolområdet inte fungerar tillräckligt effektivt.

Det här är egentligen inget nytt. Det finns sedan tidigare flera rapporter från både Riksrevisionen och andra som pekar på att riktade statsbidrag lätt leder till inlåsningseffekter och att det är lätt att ”diskvalificera” sig för bidragen. Ett exempel på det är de så kallade Wärnerssonpengarna som fanns åren 2001-2006 för personalförstärkningar i skolan. Dessutom är riktade statsbidrag ofta dyra att administrera. Både för skolorna, kommunerna och staten.

Antalet riktade statsbidrag blir fler och fler

Vi på SKL brukar återkommande påpeka att det bästa är om statens bidrag till ekonomiska förstärkningar kommer i de generella statsbidragen till kommunerna. Men de riktade statsbidragen har tvärtom blivit fler och fler de senaste åren. I synnerhet på skolans område. Där finns idag runt 40 olika bidrag att söka från Skolverket.

Och fler ser det ut att blir framöver. Och det oavsett vad vi får för regering efter extravalet i mars. För Alliansens budgetmotion innehåller, precis som regeringens budgetproposition gjorde, en rad förslag i den riktningen.

Viktiga slutsatser från Riksrevisionen

Just nu jobbar riksdagens utbildningsutskott febrilt med att komma överens om det närmare innehållet i budgeten för 2015. Det är bråda tider med att få allt på plats till årsskiftet. Jag hoppas ändå att ledamöterna i utskottet tar till sig Riksrevisonens slutsatser och noga tänker igenom om fler riktade statsbidrag verkligen är det bästa sättet att åstadkomma det som man vill.

Smartare bidrag, tack!

”Små orter har inte råd att söka bidragen” är rubriken på en artikel i dagens DN. Den syftar på Skolverkets rapport om vilka kommuner som söker de riktade statsbidragen för regeringens utvecklingssatsningar. Närmare bestämt totalt 22,3 olika bidrag i genomsnitt per år.

Det är bra att den här frågan blir diskuterad. Precis som Skolverket skriver i sin analys finns det flera anledningar till att ett antal kommuner inte tar del av bidragen i någon större utsträckning. En självklar förklaring är naturligtvis att alla kanske inte har behov av alla bidragen som finns. Som skolchefen Ylva Åkerberg i Skinnskatteberg, säger i artikeln:

–Tidigare deltog vi i en hel del utvecklingsprojekt men det gav inte det resultat vi önskade. I stället har vi fått prioritera och satsa på en fråga i taget.

Inget tydligt samband mellan resultat och bidrag

På listan över de kommuner som ansökt om minst antal statsbidrag finns till exempel Norbergs kommun. De har förbättrat sina resultat och är på plats 15 av landets kommuner i årets Öppna Jämförelser för grundskolan. Sambandet mellan resultat och statsbidrag är alltså inte givet.

För en del, framförallt mindre, kommuner kan det vara svårt både att administrativt hantera bidragen och att sätta av de egna medel som krävs. Listan över de kommuner som deltar i satsningarna och de som inte gör det, talar för sig själv. Även om det naturligtvis finns undantag, som Lerums kommun som lyfts fram i artikeln.

Skolverkets analys visar att de statliga satsningarna inte är fullt ut anpassade för alla kommuner. Staten behöver göra om och göra rätt. Skolverket säger att de ska se över om de ska ändra sitt sätt att arbeta. Det är bra. Verket menar att det kan krävas riktade insatser för de kommuner som har ett behov av satsningarna men som ändå inte deltar.

Utgå från kommunernas behov

Det bästa vore om regering och Skolverket gör upp med huvudmännen i förväg utifrån de lokala behoven. SKL:s förslag om regelbundna samtal med staten om läget i skolan skulle här få en viktig funktion. De samtalen har länge saknats.

En gemensam bild och ett ökat samarbete med staten ger oss som är ansvariga för skolan bättre möjligheter till ett långsiktigt och strategiskt utvecklingsarbete. Skolverkets rapport är ett alldeles lysande exempel på en fråga där samarbete borde vara en självklarhet.

skl logotyp